Lär känna din granne Ulla-Bella Sandelin.

Första gången jag mötte Ulla-Bella var i bergbanan, där jag av någon anledning  pratade om ett av mina barnbarns passionerade intresse för dinosaurer. Då berättade hon att så var det också  för ett av hennes barnbarn när han var i samma ålder. Vi spekulerade i vad det kunde bero på medan bergbanan flög upp till Höjden. Innan vi skildes åt passade jag på att be om en intervju för bloggen, vilket hon kunde  tänka  sig. Sedan dess har vi träffats några gånger, där jag intervjuat Ulla-Bella om hennes liv.

 

                                Ulla-Bella i en handstickad tröja, som hon själv gjort.

Jag började med att fråga hur hon fått sitt ovanliga namn. 

   -Det bestämdes av min mamma, som hade läst boken ”Ullabella” skriven av Marika Stjernstedt.

Hon tar fram boken, som hon fick i födelsedagspresent för länge sedan. Ulla-Bella har inte läst den sen hon var barn och minns innehållet som sorgligt. Jag undrar om hon trivts med namnet?

   -Ja utom när ”Solstollarna” använde det i en TV-serie för 30-40 år sen för en löjlig figur.       

Ulla-Bella, 76 år, är söderböna sedan flera generationer tillbaka. Växte upp på Brännkyrkogatan med en ensamstående mamma och två småsyskon. Hade också en tretton år äldre syster, som tidigt flyttade hemifrån.

KLASSKILLNADER

Efter folkskolan skickade Ulla-Bellas lärarinna, utan hennes  vetskap, in en ansökan till Sofia kommunala flickskola, där hon blev antagen. Mamman var väldigt stolt över att hon kom in på skolan.

   -I min omgivning var det inte vanligt att man fortsatte studera utan förväntades börja arbeta direkt efter folkskolan. 

Ulla-Bella trivdes bra på flickskolan. Var populär bland kamraterna och upplevde sig kvicktänkt i skolarbetet. Men framför allt genom hur de andra var klädda märkte hon att det fanns en stor skillnad. De hade dyrare och modernare kläder  som exempelvis mjuka teddypälsar och angoramössor i pastellfärger. När hon under jullovet arbetat på en lunchrestaurant och tjänat lite pengar fick hon lov av mamman att använda 90 kronor av lönen för att köpa en jacka. 

   -Jag minns att jackan hade ett fint foder, som skimrade och skiftade i olika färger. När jag hängde upp den på en krok utanför klassrummet såg jag till att fodret vändes utåt så plagget såg  dyrt  ut.

Men det var knapert hemma och efter några år gick Ulla-Bella till rektorn och sa att hon bestämt sig för att sluta.

   – Jag var äldst och kände att jag måste ta ansvar.  Började på Serafimerlasarettets kandidatlaboratorium, där jag var allt-i-allo.

MÖTTE BARA SIN PAPPA EN GÅNG

Min mamma pratade aldrig om min pappa. När jag frågade sa hon alltid ”det får du veta när du blir  äldre”.  Då Ulla-Bella var tretton år fyllda frågade hon igen och fick samma svar.  Då tänkte hon

   -Jag kommer aldrig att fråga mer.

Ulla-Bellas  äldre syster Inga  kom ihåg hennes pappa och hade positiva minnen av honom och berättade att deras mormor hade försökt övertala mamman att fortsätta deras relation. Det sporrade henne att försöka ta reda på mer och hon gick ner till pastorsexpeditionen. Men där stod bara u.ä. (född utom  äktenskapet) i handlingarna. Inget namn.

   -Det var det enda jag fick veta.

Senare berättade Inga att hennes farmor hade kommit med en present till en av Ulla-Bellas födelsedagar. Men mamman vägrade ta emot  den. I vuxen ålder fick hon veta var  hennes farmor och farfar hade bott och förstod då att hon ofta passerat förbi där på väg till skolan.

   -Kändes märkligt när jag insåg det. En viktig pusselbit i mitt liv.saknades ju. 

 När hon fått barn fick hon pappans namn av sin syster Inga och tillsammans letade de rätt på var han bodde och åkte helt sonika dit. Ulla-Bella hade sin son på armen. Ingen öppnade. En granne frågade vem som söktes och när de pratades vid fick hon höra ”han bara dricker och jobbar inte”.  

   -Vi satte oss utanför  huset medan grannarna hängde i klasar från fönstren. Någon ropade ”nu kommer han”.

  Mycket riktigt så kom hennes pappa gående tillsammans med den kvinna han levde med.  Ungarna hängde nu överallt i trappen och alla hörde när hon sa

   -Jag är Ulla-Bella, din dotter.

   Han frågade ”är det hon som har skickat dig?”

   -Nej. Mamma vet inte att jag är här.

   -Vi tog varandra i hand. Sen sa hennes pappa till kvinnan vid sin sida ”Förstår du att det här är min dotter!”.  Han upprepade det flera gånger med värme. Jag började gråta.

   -Kände att jag till slut hade blivit erkänd och den känslan bär jag med mig än idag.

Pappan hade ingen telefon så Ulla-Bella gav honom sitt nummer och han lovade att höra av sig. Så blev det också i framtiden. Han ringde var 14:e dag och hon skrev  brev.

   -När vi gick därifrån grät jag så häftigt att vi var tvungna att sätta oss på en parkbänk så jag fick lugna ner mig. 

GICK TILL SPÅDAM

Efter en tid  hörde pappan inte av sig med sitt vanliga telefonsamtal så hon blev orolig. Kontaktade en spådam, som man kunde anlita via telefon. Efter att Ulla-Bella hade sagt sitt namn och bett om att bli spådd sa spådamen ”Din man ligger på vägarna och har blanka knappar”.

   -Det stämde ju för min man körde taxi.

Sen fortsatte spådamen med att berätta att en äldre man hade  skadat sig nedanför midjan. Strax därefter ringde pappan och berättade att han  blivit skadad  i ena benet vid en trafikolycka. Så det stämde också.  Sen fortsatte kontakten som förut. 

Efter några år sökte en polis upp henne och informerade om att de hade hittat pappan död i lägenheten. Hon kallades till en polisstation, där en brun påse med pappans namn stod på ett bord. Hon sträckte fram handen för att ta påsen, men  blev skarpt tillsagd ”Du får inte röra den. Du är u.ä. och har ingen laglig rätt”. Så var lagen då men ändrades bara en vecka senare.

Sen tillsattes en annan polis som bouppteckningsman. Han styrde och ställde. Hade kontaktat  en begravningsbyrå. Ulla-Bella åkte dit och fick reda på att polisen hade beställt en begravning utan dekorationer och med en papperskista.

   -Jag bestämde då att det i stället skulle vara en riktig träkista  och dekorationer av nejlikor. Det betalade jag ur egen ficka fast vi inte hade det så fett.

En granne till pappan ringde och berättade att han hade nycklar till lägenheten och sa till mig ”Du får låna nyckeln och ta det du tycker du vill ha.” På så sätt fick jag tillträde till lägenheten. Jag hittade en kartong med mina brev omknutna med röda band. Det var det enda jag tog. Breven stoppade jag ner bredvid urnan vid gravsättningen.

   -Fast idag ångrar jag att jag inte tog några foton.

GIFTE SIG TIDIGT

Ulla-Bella kilade stadigt med en grannpojke och blev tidigt gravid. Hon födde sin son 1962 och en dotter 1967.  Den lilla familjen bodde först i en lägenhet nära mamman på Brännkyrkogatan, som hennes svärmor hade lyckats hitta. Det var ju  stor bostadsbrist på den tiden. 1968 flyttade familjen till Skärholmen i samband med att det byggdes. Hon har nu bott här i 49 år.

Hon fick ingen dagisplats utan var hemma med barnen de första åren Blev  senare värdinna i Ekholmsskolans skolbespisning och på kvällarna städade hon ett dagis. 

---

Hon såg reklam på TV om en AMS-utbildning, vilket hon sökte. Ulla-Bella fick göra ett intelligenstest, som var tillräckligt bra, men hon fick ändå avslag två gånger. När hon frågade varför sade de ”Du är gift och behöver ingen utbildning då du redan är försörjd.”

   -Men om jag skiljer mig sa de att det var en annan  sak. Jag ville så gärna ta den här chansen och sa att jag ville närvara på sammanträdet där beslutet skulle fattas för att höra deras argumentation läsas upp. Då kom jag in. Fick läsa ekonomisk gymnasieutbildning med språklig gren.

Samma år som hon kom in på utbildningen tog Ulla-Bella  ut skilsmässa. På kvällarna jobbade hon på ungdomsgården i Skärholmen för att dryga ut kassan. Hon gick på utbildningen i tre år och tog sen studenten 1980.

   -Först i hela släkten.

MÅNGA ÅR I ARBETSLIVET

Redan under studietiden sökte Ulla-Bella arbete. Ringde L M Ericson och sa att hon kunde jobba med vad som helst. Fick börja halvtid på telexavdelningen så hon parallellt kunde fortsätta studierna. Efter några år bytte hon till finansstaben och jobbade med kontraktsgarantier  och dotterbolagsfinansiering. Senare internutbildning. Totalt blev det 22 år. Sen skedde stora förändringar på grund av en ekonomisk kris för L M Ericson. Hon placerades med några andra i en grupp, där de fick jobba med meningslösa grejer.  Hon protesterade högt.

   -Arbetskamraterna  applåderade mig och myntade begreppet ”Vi gör en Ulla-Bella” när de skulle invända mot något.

   -Jag fick så småningom erbjudande om avtalspension

Ulla-Bella jobbade därefter med marknadsundersökningar och tog sen ett jobb som gick ut på att ringa runt och tigga åt Röda Korset. Började slutligen på ett bemanningsföretag där hon fortfarande är anställd. Arbetar för närvarande på fackförbundet för trä, skog och grafiker sedan fem år tillbaka trots sina 76 år fyllda.

KÄMPADE FÖR EN LOKAL MED BARNVERKSAMHET

  -I början av 70-talet var vi några kvinnor som fick reda på att Barnavårdsnämnden betalade hyra för en lokal i centrum, som stod tom. Vi kontaktade dem och berättade att vi behövde en lokal där vi kunde ha verksamhet för barn mellan sju och tretton år.

En av deras representanter träffade oss och vi  sa

   -Vi ställer upp bara vi får lokalen.

Kvinnan påpekade att det inte fanns några pengar och förklarade det med att det bara fanns en tårta att dela på och de olika posterna jämfördes med tårtbitar.

   -Vi sa att vi hade tänkt jobba utan lön. Det trodde hon inte på. Då skrev vi ett papper där vi intygade att vi ställde upp gratis. Sen ifrågasatte hon vår kompetens att ta hand om barnen. Tillade att budgeten inte tillät materialkostnader. Då svarade vi

   -Vi har ingen utbildning men vi har egna barn.. Material kan vi ta med hemifrån.

Till slut fick de tillgång till lokalen. De var bara två kvar av den grupp som först hade jobbat för  saken. Det strömmade dit barn och deras egna barn var också med. De höll inte så hårt på åldersgränserna. En del ungar kom hungriga, törstiga och smutsiga och de hjälpte dem efter förmåga. Verksamheten fortsatte på det viset under en termin. Sen blev det nytt budgetår och då fick de lön och material betalt. Terminen därpå talade Barnavårdsnämnden om att de hittat utbildad personal och då fick vi inte vara kvar.  Därefter flyttades den här verksamheten upp till Höjden.

-Vi kände oss stolta över att det var vi som startat det hela och förändrat något för barnen i området.

POLITISKT AKTIV

På 70-talet satt Ulla-Bella i styrelsen för den lokala Hem- och Skolaföreningen. Ett akut problem var att det behövdes mindre klasser.  Då inget förändrades trots protester ringde Ulla-Bella upp  utbildningsutskottet i Riksdagen för att få kontakt med alla partiers representanter, som behandlade frågan.

   -Det blev många, många samtal och brev.

Till slut bokade Ulla-Bella aulan i Österholmsskolan och kallade till ett möte. Alla partier utom socialdemokraterna kom. Press och radio var där. Både Jan-Erik Wikström (fp) och Karin Söder (c) var närvarande.  Aulan var fylld till bristningsgränsen.

Tyvärr blev det inga mindre klasser trots all möda.

Hur kändes det bakslaget?

   -Jag blir förbannad när inget händer men har insett att jag inte kan hålla på att       rädda  situationer hela livet.

Ulla-Bella har visat  sitt civilkurage på många andra sätt. Bland annat i tunnelbanan där hon totalt orädd  kan gå in och samtala med ungdomar som stökar, så de hejdar sig.

HAR EN FADDERFAMILJ I NAIROBI

Under nästan 40 år har Ulla-Bella varit fadder för afrikanska Patrick. När hon sökte fadderskap, via Rädda Barnen, fick hon kontakt med en skola, som drevs av en engelsman. Alla brev lästes för att undvika tiggeri.

   -Engelsmannen var fantastisk. Blandade fattiga och rika barn i den här skolan och lärde Patrick att äta med kniv och gaffel.

När Patrick gått ut den skolan kunde de brevväxla utan att breven lästes. Då fick Ulla-Bella veta att Patrick hade åtta yngre syskon och hon började betala även för deras skolgång.

    -Så småningom blev det ohållbart att betala  alla barnens skolgång så min lillasyster och en arbetskamrat bidrog med pengar.

Patrick gick efter grundutbildningen igenom hela gymnasiet. Efter det började han studera på universitetet. Fick inte välja fritt utan ta det som landet behövde. I hans fall blev det agrikultur. Patrick utbildade sig till agronom och jobbar numera på Lufthansa..

   – Jag har genom åren haft regelbunden kontakt med Patrick och kunnat följa vad som hänt även hans  syskon och föräldrar. Som äldst har han ansvar för sina syskon och hjälper också sina föräldrar.

   -För 20 år sen kom Patrick till Sverige och hälsade på. Det var fantastiskt att äntligen träffas. Patrick bodde hos mig och vi satt uppe sent på kvällarna och pratade och pratade. Han berättade om sin flickvän Milka och hur han oroade sig för om hon skulle bli accepterad av hans familj eftersom hon hade en son sedan tidigare. Idag är de  gifta, har två döttrar och Patrick har adopterat Milkas son. Han träffade hela min familj. Åkte till Vaxholm och var runt mycket i Stockholm. Vi badade också i Mälaren och det var första gången Patrick fick bada och äta glass offentligt bland vita människor.

Sedan har Ulla-Bella en gång rest till Afrika för att se på plats hur familjen har det.

   -Jag var och hälsade på Patrick och hans familj första gången i juli i år och stannade tio dar. Fick träffa hela den stora släkten på 30 personer. Det starkaste intrycket var att träffa hans mamma. En  kvinna, som helt ensam har  kämpat för sina barn och barnbarn trots svåra förhållanden. Jag hade ju följt den här familjen genom åren och nu fick jag äntligen träffa dem i verkligheten. Det var fantastiskt.

 

   -Den här tavlan målade jag till min elefantsamlande bror för att visa honom att jag alltid finns för honom och att vi alltid kommer att hålla ihop. Precis som elefanterna gör, dessa storartade djur. Idag är min bror död och tavlan hänger i mitt sovrum som en påminnelse om vår relation. 

ATT BO I SKÄRHOLMEN

Vi talar om Skärholmens dåliga rykte och Ulla-Bella  tycker att debatten till stor del handlat om förutfattade meningar och att Skärholmen till och med ett tag blev ett skällsord.

   -Det har blivit mycket mer invandrare på senare år. När jag nyligen åkte bergbanan var jag den enda svensken. Då gick det upp för mig att jag var utanför och i minoritet. Det var en aha-upplevelse och första gången jag insåg  detta faktum. Så kom jag på att jag fascineras av att ha möjlighet att  samtala med så många olika typer av människor, som kommer från alla möjliga ställen på jorden och vet av erfarenhet att i mötet med dem berikas mitt eget liv.

   -Om jag skulle önska något för Skärholmen så är det en mötesplats där vi alla kan träffas och lära känna varandra. Det skulle förstås behövas en lokal där man också kunde ha andra aktiviteter. Dessutom någon som leder det hela. Då kan vi skapa verklig gemenskap i Skärholmen.

FRITIDEN

Ulla-Bella tycker om att måla akvarell samt sticka och brodera. Har dessutom pluggat både italienska och franska och besökt  båda länderna. Berättar att hon sen fem år är med i en grupp kvinnor som brukar ses varje söndag.

   – Vi dricker bara kaffe med bröd så det inte ska bli en massa krav på flotta bjudningar. Alla är olika personligheter och det blir intressanta diskussioner samtidigt som  vi arbetar med våra händer i olika textila tekniker.

   -Det här broderiet började jag med 5/1 -74. Blev färdig 24/6-74 efter 210 arbetstimmar. På tavlan finns cirka 24500 hela korsstygn, 5700 halva korsstygn och 3400 efterstygn.

HAR STOR FAMILJ

Idag har Ulla-Bella fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn.

   -Vi har regelbunden kontakt och jag uppskattar att få följa deras liv och höra hur de ser på olika händelser i nutiden.

Sen en längre tid har Ulla-Bella en särbo och de träffas de flesta helger samt tillbringar sommaren på hans lantställe.

   -Det är en gåva att ha träffat honom. Han ser mig som jag är. Vi har orden gemensamt. Jag växlar mellan att vara i det tysta villaområde där han bor och Skärholmen där livet pågår  med lite mer buller och bång.

Lär känna din granne Rasmus Panagiotis Columbus

När jag blev fotograferad av Södra Sidan i fjol i samband med Råttfrågan lärde jag känna deras reporter Rasmus Panagiotis Columbus, som tog lite foton medan jag poserade bland buskarna. Det visade sig att han bodde i porten bredvid min. Tyckte det därför skulle vara intressant att få med honom i bloggens serie ”Lär känna din granne” och till min lycka tackade han ja. Vi genomför intervjun i min lägenhet, som har samma planlösning som den han bor i.

Här sitter Rasmus Panagiotis Columbus och  blir för en gångs skull själv intervjuad i stället för att intervjua andra.

ÄR EN KORSNING MELLAN GREK OCH SVENSK

Rasmus är 29 år och född på Rhodos. Hans mamma är svenska och pappan grek. De träffades när mamman var på semester i Grekland. Förutom honom fick de två barn till – hans bror och syster. Familjen bodde i en by utanför centrala Rhodos. Där hade de bergen i bakgrunden och på tomten stod olivträd, som gav 20 liter olivolja varje år för familjens behov. I övrigt fanns getter och lite odlingar.

När han var 15 år separerade föräldrarna och Rasmus följde med mamman till Sverige, vilket även om det var tufft också på ett sätt kändes spännande

  -Det som drog var att få åka skateboard i riktiga skateparker och gå på spelningar med punkband. Saker som jag gillade, men inte fanns på Rhodos. Eftersom jag mest varit här på sommarlov tidigare hade jag nog en romantiserad bild av Sverige – att allt var roligt här.

Det finns vissa skillnader mellan hans två hemländer

   -I Grekland är det jobbigt att ordna det minsta papper. När jag  skulle söka frisedel från grekisk militärtjänst fick jag springa hit och dit för att få fram alla handlingar. Vartenda papper skulle ha en stämpel och en underskrift. I Sverige fungerar sånt mycket smidigare. Men å andra sidan kan  svenskar vara kyligare än greker och är inte så lätta att få kontakt med alla gånger. Allt har sin fram- och baksida.

TESTADE SIG FRAM TILL SITT YRKESVAL

Han fortsatte sin skolgång i Sverige och läste på naturvetenskaplig linje, vilket gick bra då han hade en solid grund med sig från Rhodos. Efter studenten var han villrådig över sitt yrkesval och läste japanska och nordostasiatisk kultur i ett år.

   -Då jag alltid gillat att teckna valde jag sen produktdesign. Fast jag hoppade av efter ett år då jag kände att det inte var min grej. I stället började jag en treårig högskoleutbildning till grafisk designer, vilket kändes mer rätt

Därefter hamnade han i arbetslöshet och tog de jobb som gick att få.

   -Försökte frilansa som grafiker, vilket inte gick något vidare. Jag hade inga kontakter i den världen och var egentligen inte särskilt intresserad av att jobba med reklam. Det blev mest att hjälpa kompisar att göra affischer och skivomslag.

En tid jobbade han med telefonsupport på ett telefonbolag medan han funderade och längtade efter ett mer givande jobb. Då fick han syn på en ettårig kurs som  hette ”Journalistik för akademiker” och gick på Södertörns Högskola.

   -Jag kände att det kunde vara rätt och komplettera min kunskap som grafiker. Jag gjorde min praktik på tidningen Dagens arbete och fick efter kursen ett vikariat på  Folkbladet i Norrköping.

   -Sen var jag arbetslös ett tag. Var lärarvikarie i Nyköping. Fick jobb på studenttidningen Gaudeamus i ett år. Där gjorde jag allt. Var reporter, fotograf, redigerare och webbredaktör. Sen följde en sommar på NTM-koncernen som hade central redigering för alla sina tidningar. Till slut hamnade jag på Södra sidan, som reporter, där jag jobbar nu. Jag trivs väldigt bra med att göra lokaljournalistik just i Skärholmen.

   -Det känns extra intressant eftersom jag samtidigt bor i området. Tycker att Skärholmen är underbevakat och sällan nämns något om de många fantastiska initiativ som faktiskt sker här. Som ett exempel har det aldrig berättats i större media att Skärholmsungdomar själva tagit initiativ till en fotbollsturnering vars syfte är att stärka relationen mellan ungdomarna och resten av vuxenvärlden.

Har du hunnit med det andra livet då?

   -Jo visst, jag försöker. På fredagar drar jag ibland ner till Västerholmsstråket och åker skateboard efter jobbet. Barnen som brukar leka i parken blir alltid glada när det kommer någon och åker. De ber mig ofta göra trick och vill testa min bräda.

   -Jag läser just nu en kurs i arabiska därför att det är roligt att lära nya språk. Sen behövs det också i det här området. Annars blir vissa personers röster aldrig hörda. Förhoppningsvis kan vi mötas halvvägs – en med dålig arabiska och en annan med dålig svenska.

 Rasmus berättar att han så smått börjat spela i ett band.

   -Fast det är lite hemligt än så länge. Jag lyssnar mest på punk och hiphop. Några favoriter är bland andra Swordwielder, Erik Lundin och Vånna Inget.

   Han berättar att han ibland gör knivhandtag.

   -Bara för att det är skönt att jobba med händerna när man annars bara använder huvudet.

Det främre knivskaftet har Rasmus gjort av skateboardträ, där målningen sparats fram. Det andra skaftet är tillverkat av olika träslag, bland annat masurbjörk.

SKÄRHOLMEN ÄR EN OAS I STOCKHOLM

Rasmus har bott fyra år i Skärholmen och gillar området skarpt.

   -Tänk att bara man går runt knuten så finns ett naturreservat helt nära. Sen är det alltid liv och rörelse på torget. Jag har också en känsla av att man i Skärholmen tar hand om varandra till skillnad från innerstan, där det blir mer opersonligt och stelt.

Vi kommer att tala om problemen som också finns med fattigdom och trångboddhet. Att det saknas arbetstillfällen för många.

   -Det finns inga enkla lösningar på de problemen. Men som journalist hoppas jag såklart att det jag gör kan hjälpa till att skapa en förändring. De flesta andra medier rapporterar bara om våra områden när det har hänt något negativt, som en skjutning eller bilbrand. Det är klart att en sån bild bidrar till att skapa otrygghet, fördomar och klyftor. Jag hoppas att jag och det vi gör på Södra sidan kan bryta den bilden.

 Det är ett känt faktum att segregation numera är ett stort problem både i Stockholm i stort och Skärholmen. Forskning  visar stora skillnader i exempelvis inkomst, livslängd och hur man röstar i politiska val mellan förorter där huvudsakligen svenskar bor och ”invandrarförorter” som Skärholmen.

   -Men det finns motkrafter. För att ta ett exempel har föreningen ”Folk” kämpat för att hitta samlingslokaler för föreningar och privatpersoner och till sist lyckats få tillgång till Röda Korsets folkhögskola, där det kommer att skapas träffpunkter för oss här ute. Mötesplatser där vi kan lära känna varandra och skapa relationer är något jag tror behövs i varje fungerande lokalsamhälle. På sikt leder det till att folk mår bättre, trivs  i sina bostadsområden och gör områdena mer levande  Även om det inte kommer åt segregationen mer än marginellt – möteslokaler kommer ju knappast minska inkomstskillnaderna – kan det vara ett steg på vägen.

      -Det kommer nu att byggas 4000 nya bostäder i Skärholmen enligt planerna. Man får då verkligen hoppas att de som planerar också tänker på hur viktig det är att skapa träffpunkter där människor som flyttar hit kan ses och samverka så att en positiv utveckling kan fortsätta utvecklas.

.

 

Lär känna din granne Elka Draganova

 

När jag var nyinflyttad till Skärholmen hittade jag en liten lapp uppsatt på en anslagstavla, där en kurs i dekorationsmålning  erbjöds. Då jag alltid tyckt det är roligt att jobba med färg och form ringde jag det angivna numret

Så hamnade jag hemma hos Elka Draganova, där en grupp en eftermiddag målade under handledning av henne. Själv dekorerade jag äggkoppar med blommotiv, vilka jag tar fram vid påsken när ägg ska avnjutas.

Sen dess har Elka och jag alltid morsat på varandra och någon gång haft sällskap på tunnelbanan hem. Jag ville gärna veta mer om henne och frågade om hon kunde tänka sig att ställa upp på en intervju för bloggen, vilket hon accepterade.

 

Några dar senare gick jag över till henne. Hon bor i huset mitt emot mitt i en lägenhet med uteplats. Vi slog oss ner i hennes vardagsrum och hon började berätta om sig själv.

Bakgrund

Elka kommer från Bulgarien och är född på en halvö i Svarta Havet som heter Nessebar. Där finns 50 gamla kyrkor och andra historiska byggnader. Elka har också lite grekiskt blod i sig då hennes mormor kommer från Grekland. Men hennes pappas familj kommer från norra Bulgarien Han var aktiv i kampen mot fascismen, men jobbade senare med filmproduktion.

Mamman var solist vid Operan i Russe. Vid giftemålet lämnade hon hemorten och flyttade till Sofia. De bodde i ett litet rum. När familjen efter Elka utökades med en syster byggde pappan till lägenheten så de fick mer plats.

Kommunisteran

Hon växte upp under kommunistregimen och jag frågar hur hon upplevde den tiden?

”Jag kan inte säga något särskilt negativt. Har förstått av andra jag mött att de var utsatta för förföljelse. Fast visst var det styrt uppifrån men det vande man sig vid för det mesta. Minns att det var förbjudet att ha minikjol, som ansågs omoraliskt av de styrande. Men det fanns många bra grejer. Till exempel ingen arbetslöshet. Fast kontakter spelade viss roll för att få ett bra jobb. Skola, vård och mediciner var gratis. Man hade bra vård. Doktorn kom hem till patienten. Inte patienten till doktorn som här. Det hade många fördelar. Som minskad smittorisk och mindre resande.”

Vi pratar om hur det var att som ung flicka inte ha tillgång till så många klädaffärer.

”Man sydde kläder själv. Jag minns när jag fick tag på en tysk modetidning och tyckte den var fantastiskt fin. Sen kunde man få något fint när någon man kände hade varit utomlands. Så fick jag fina silverskor att ha på min studentexamen av en släkting, som varit i Italien.”

Jag frågar hur hon sen upplevde Sveriges politiska system.

”När jag kom hit var det rätt socialistiskt här också. Till alla efter behov gällde.”

Hon funderar över hur det förändrats sedan dess.

”Jag vet inte vad Sverige är idag Ett land som har varit skonat från krig. Upplever Sverige som en idealist, som inte riktigt vet vilket ben man ska stå på. En sak som är förvirrande är tandvården där man måste betala galna pengar. Det är ju en del av kroppen och borde gå på sjukförsäkringen. Idag är det många människor som inte har råd med tandvård.”

Elka berättar att hon ibland hälsar på sin mamma, som idag har återvänt till barndomens hus på Nessebar. Ibland kan hon längta dit.

”Man längtar dit man är född. När jag landar på flygplatsen i Sofia får jag ofta en liten chock och tänker ”oj här pratar alla bulgariska”. Verkligen en skön känsla. Ibland längtar jag efter Svarta havet. Sommarstranden där med havet och gyllene sand, allt känns läkande.”

Musik och tecknade filmer

Elka kom att följa i familjens kulturella spår Började som barn att spela piano och gick i musikskola och musikgymnasium.. Det var självklart att hon sen skulle söka till konservatoriet vid 18 års ålder. Innan dess skulle hon medverka i en konsert, men orkade inte genomföra den på grund av rampfeber. Var förtvivlad och förklarade att hon inte klarade att framträda. Läraren förstod och föräldrarna tog det bra när hon ville hoppa av och hon slapp konserten och behövde inte söka till konservatoriet. I stället började hon ta privatlektioner i målning och sökte in på Konstakademins scenografilinje, men kom inte in.

Detta var under kommunisttiden då man hade arbetsplikt så hon var tvungen att snabbt hitta ett jobb. För att hjälpa henne utnyttjade pappan sina kontakter på ”Sofias Animationsfilmer”, som gjorde tecknade filmer. Elka, som alltid varit intresserad av att teckna fick göra ett prov, som godkändes.

”Så jag fick stanna och började jobba där. Jag tyckte det var spännande. Där fanns underbara människor. Det var min bästa tid.”

Varje dag hade hon ett visst antal teckningar som måste utföras.

”Det var kreativt. Innan datorerna. Jag jobbade på ljusbord.”

Hon träffade en regissör på jobbet och fick erbjudande att spela på klaviatur i en popgrupp han hade när han fick reda på att hon kunde spela piano.

”Nu blev jag glad. Den musiken passade mig bättre än den klassiska. Det var en ny värld. Populärmusiken representerade för mig glädje och gjorde mig lycklig. Känner likadant än idag. Men Rossini och Tjajkovskij är undantag som bekräftar regeln.”

Träffade sin stora kärlek och de blev ett par. Vi var tillsammans ett år och sen blev han kär i en annan kvinna. Det gjorde ont och jag slutade gå på repetitionerna. Då kom en man i gruppen och hämtade mig dit. Så jag fortsatte med musiken och spelade dansmusik och turnerade runt i Bulgarien, Östtyskland och Sverige. Så småningom friade han och vi gifte oss år 1977 och fick två barn Peter född 1978 och Vanja född 1985

Kom till Sverige

Hennes svärmor gifte sig med en bulgar, som bodde i Sverige och vi kom hit för att hälsa på. Jag blev sjuk under vistelsen och hamnade på ett svenskt sjukhus. Fick medicin för epilepsianfall. Den fanns inte i Bulgarien. Mitt bulgariska pass tog slut och jag fick inte stanna i Sverige för bulgariska ambassaden. Då bestämde jag mig för att söka asyl i Sverige och hela familjen fick uppehållstillstånd.

”Jag var inte alls förberedd på att börja ett nytt liv här. Det var svårt att lära sig språket och hitta sin plats. Som att komma till en annan planet. Kände mig som en analfabet.”

”Gick en intensivkurs i svenska. Men då jag saknade dator hemma gick det inget vidare. Så jag började lära mig själv. Köpte tidningar och såg på TV. Men när jag försökte prata blev det hela tiden missförstånd. Åren 87/88 fick jag börja arbeta med att måla dekorationer på barnmöbler i en affär på Östermalm. Då kom kunder från stadsdelen och jag tvingades prata svenska. Det gick bättre hela tiden och var som en skola för mig.”

Ikon- och dekorationsmålning

Jag visste att Elka har ägnat sig en del åt ikonmålning och också haft kurser i det och undrar hur det började.

”I en inredningstidning såg jag ikoner. Något sa ”klick” i mitt hjärta. Fick lära mig tekniken av en präst som motvilligt lärde ut hur man gör. Så småningom gav jag kurser på alla studieförbund.”

 

Ikon av Elka Draganova

”Sen gick jag en kurs i dekorationsmålning i 5-6 år och jobbade med restaurering på Dramaten och Stadsmuséet. Det var olika projektjobb och för att försörja mig började jag vid sidan om arbeta som personlig assistent”.

”Det blev till slut skilsmässa. Barnen var stora men jag blev deprimerad efteråt.”

För att arbeta sig ur depressionen började Elka söka andlig utveckling. Det ledde gradvis till att hon mådde bättre fast hon drabbades av flera motgångar. Hennes son dog och själv fick hon cancer. Men tack vare sitt andliga arbete har hon sakta men säkert kommit på fötter igen.

Anpassning till Sverige

Jag frågar hur hon trivs i Sverige. Hon tycker att hon har utvecklats under åren här. Längtar ibland hem till Bulgarien. Men när hon är där känner hon sig svensk och när hon är i Sverige är hon bulgar. Efter 30 år i Sverige känner hon ändå att det är här hon hör hemma.

Jag frågar på vilket sätt hon utvecklats under åren i Sverige.

”Det här brukar jag diskutera med bulgariska vänner. Om vilka vi varit om vi stannat kvar i Bulgarien och vilka vi blev i Sverige. Svårt att svara på. Men man vet inte vem man är om man sitter hemma. Bara om man går ut i livet. Lär sig då förstå mer om livet och döden. Man kan se bredare och har två källor att hämta vatten från.”

Skärholmen

Vi kommer att tala om Skärholmen och om det förändrats under alla åren hon bott här.

”Tycker det är synd att det har förvandlats till en invandrarförort. För segregationen har ökat. Det behövs mer svenskar här. Men jag trivs.”

Vad gäller attityderna mot invandrare tycker hon också att de har förändrats under åren. Nu pratar alla om invandrare och svenskar som två olika folk. Hon tycker inte heller att invandrare längre försöker smälta in utan stänger in sig i sina kulturer.  Sen har ju också välfärden dragits ner. Det kan hända att Elka ibland tänker ”Det här är inte min plats”

Hon fortsätter:

”Sverige har ändrat sig på många sätt. Tidigare var det mer socialistiskt. Då blev man som invandrare närmare svenskarna och kunde lära sig det som var bra. Invandrarna strävade och kämpade för att lära sig svenska. Nu finns inte längre viljan hos invandrare att smälta in. Vet inte riktigt vad det är som hänt. Alla lever för sig själva i sin grupp och/eller nationalitet. Jag känner mig obekväm på Östermalm nuförtiden. Det skrämmer mig.”

Bostadsrättsföreningen

Elka bor i den nybildade bostadsrättföreningen på Höjden och har engagerat sig i deras verksamhet.

”Jag svarar på samtal från medlemmarna under telefontiden. Vi har fått mer sammanhållning i husen sen det blev bostadsrätt. Det börjar rulla på nu och nästa sak på gång är stambyte. Vi har klarat omställningen bra och har en styrelse som fungerar utmärkt.”

Eget skapande

I Elkas vardagsrum hänger många vackra tavlor målade av henne själv.

 

                                                             

Jag frågar när hon började måla?

”Jag har alltid målat. Är delvis självlärd. När jag gjort något fel försöker jag hitta lösningen. Jag och min f d man hade en villa i Häggvik där jag hade ateljé. Har inte hittat min värld som målare här i Skärholmen.”

Vad gäller musicerandet berättar Elka att hon ett tag spelade solo i Allhelgonakyrkan på Söder.

Hon berättar att hon inte hinner vare sig måla eller spela numera för jobbet tar all tid. Just nu jobbar hon på dagis och där målar hon i alla fall med barnen.

”Fast när jag mår dåligt kan jag ibland sätta mig vid min keyboard och spela ”Jesus walk with me”.

Lär känna din granne Carl-Henrik Caldaras

      -Jag hörde klockorna ringa och då gick jag ner till kyrkan. Det var två dagar efter jag flyttat till Skärholmen. Blev så väl mottagen att jag kände att här hör jag hemma.

Sedan dess har Carl-Henrik ”Calle” Caldaras varit  Svenska kyrkan i Skärholmen trogen. Idag fungerar han ibland ideellt som kyrkvärd, är samordnare för det internationella arbetet, ansvarar för insamlingsbössor och är ambassadör för Fairtradevaror samt säljer böcker. Är dessutom förtroendevald i kyrkorådet och kyrkofullmäktige. Rycker ibland in vid soppluncher genom att leda andakter eller spela.

 I övrigt är Calle aktiv i Polisens volontärer, där han genomför olika informationsuppdrag och trygghetsvandringar. Så han har fullt upp trots att han numera är pensionär.  

Carl-Henrik Caldaras

När jag var på besök i kyrkan under en konsert var det en man, som envist begärde att ”Pärleporten” skulle sjungas. Artisten som uppträdde kunde inte  sången men Calle kom till undsättning och visade sig kunna alla verserna medan publiken sjöng med i refrängen. Han är musikalisk, och förutom att sjunga spelar han piano och orgel. Här ett youtubeklipp där han sjunger. Hoppa över reklamen i början så ser ni  honom snart.   

                                                        https://youtu.be/MwbMqWNjWdI

Barndomen och arbetslivet

Som nyfödd var Calle inlagd på ett spädbarnshem i Stadshagen. Vid tre månaders ålder blev han placerad hos en familj, som bodde i Lindalen utanför Bollmora. De adopterade honom senare när hans biologiska mamma efter stor tvekan skrev på adoptionshandlingarna. Han hade en bra uppväxt och är tacksam för den barndom som adoptivföräldrarna gav honom.

När han var i 14-årsåldern fick han ett brev som gjorde honom både uppskakad och nyfiken. Det var från en halvsyster han inte visste han hade. Hon berättade att deras gemensamma mamma var rom och kom från Ockelbo.

Calle gick åttaårig folkskola och sen ett år på handelsskola. Har sedan dess haft olika jobb bland annat på kontor, varit mopedbud och tidningsutbärare. Men den mesta tiden har han arbetat i vården,  både den somatiska och inom psykiatrin. Sista jobbet var på Rosenlunds sjukhus. Han har också suttit som nämndeman och varit artistchef i ett kultursällskap.  

Söker sitt ursprung

Han har aldrig träffat sin biologiska mamma, men pratat med henne i telefon en gång. Minns inte vad de pratade om. På en arbetsplats träffade han en kvinna som var granne med henne. De fantiserade om att han skulle träffa mamman hemma hos kollegan. Men det blev aldrig av. En  gång träffade han en man, som hade dansat med hans mamma. Det kändes som en slags kontakt om än indirekt. Vet inte vem hans pappa var men tror att han kom till i en tillfällig kärleksförbindelse.

 I början av 70-talet började Calle lägga till efternamnet Caldaras efter sitt efternamn Andersson.  Adoptivmamman var inte så förtjust. Sa att nu fick han kalla henne ”fru Andersson”. Men bytet var  delvis motiverat av att slippa bli förväxlad med andra och delvis ett sätt att närma sig sitt ursprung.

När båda föräldrarna dött fortsatte inte kontakten med de fåtaliga släktingar som fanns i familjen. Han började i stället söka kontakt med romer genom att gå till en del kulturträffar, som annonserades i deras tidning. Det har tagit lite tid att bli accepterad av andra romer.

      -När jag under många år spelade orgel i Seglora kyrka på Skansen kunde jag ibland önska att min kusin Hans Caldaras skulle sitta i publiken.

Säkert ligger ursprunget till Calles musikalitet i hans romska blod.

   Livsfilosofi

   Calle är en välkänd profil uppe på Höjden. Har alltid ett vänligt ord till dem som ser ledsna ut. Går man efter honom över bron ser man att han plockar upp papper som ligger slängda och rättar till skyltar som kommit på sned. Han är en ljus gestalt för många i Skärholmen.

      -I Skärholmen kommer jag att stanna. Jag trivs med att det finns folk från olika kulturer här. Det jag skulle önska för oss är fler samlingslokaler där vi kan mötas. Jag ser också fram mot att Folkets Hus blir verklighet. Det skulle betyda mycket för sammanhållningen.

På frågan hur han klarat sig i livet berättar Calle att han ibland kan vara lite för naiv och tro gott om människor ända tills de visar motsatsen, vilket har gett en del bakslag. Men han har alltid rest sig upp  efter smällar och skakat av sig det som hänt.  

     -Jag är  buren av Kristus i mitt liv, säger han på sitt milda sätt. Religionen hjälper också till att tygla min egen ondska, den som finns inom oss alla. 

Han har ingen egen familj förutom tre katter och säger att han ibland kan känna sig ensam trots att han har många bekanta.

      -Men det hjälper att skratta åt saken. ”Skratta rätt, skratta gott”, som Povel Ramel brukade säga.

Han  har utbildat sig till certifierad skrattyogalärare och hjälper därigenom andra människor att också kunna skratta bort sorger och ta tillvaron med en klackspark.

http://www.levandehistoria.se/utstallningar

https://polisen.se/Om-polisen/Sa-arbetar-Polisen/Brottsforebyggande-arbete/Polisens-volontarer/