De sista månaderna har jag inte publicerat så mycket blogginlägg. Det beror på att jag gått en kurs i släktforskning, som fångat min uppmärksamhet och tid.
Att jag först blev intresserad av ämnet berodde på att jag ärvde en bunt fotografier och adressböcker, där jag undrade över vilka personerna var. När jag året efter var på resa i Skåne visste jag att min farmor kom från Svedala så jag sökte upp pastorsexpeditionen för att se om det fanns några spår efter henne. Jag blev mycket väl mottagen och fick se den husförhörslängd där det finns en notering att min farmor i unga år lämnat sin församling. Det gav en gastkramande känsla då jag visste att hon vid angiven tidpunkt var gravid med min pappa och tvungen att fly hemorten då hon inte var gift och barnet således en oäkting, som det hette på den tiden.
Efter en kartläggning av de uppgifter jag ärvt så blev allt liggande djupt nere i en låda. Men i år fick jag hjälp av en bekant att botanisera bland kyrkoböcker med prästers bläckskrivna anteckningar. Jag hittade då min farfars födelse omnämnd i en Födelsebok från hans aktuella församling år 1874.
Jag minns min farfar som gammal. Han hade för länge sedan hängt upp sin fiol på väggen men kunde sjunga en stump ur ”Det blåser i träa idag” när jag satt i hans knä. Att få se noteringen om hans födelse i Näshulta församling var en overklig upplevelse. Jag hade aldrig tänkt på att han en gång varit ett värnlöst spädbarn som nyligen kommit ur sin mors sköte precis som vi alla. Jag fick tårar i ögonen och kände stor ömhet för honom, som gått före mig i livets ständiga puls av födelse och död. Han gifte sig till slut med min farmor och därmed legaliserades min pappa.
De här erfarenheterna har hela tiden legat och pyrt i mig och bara väntade på ett tillfälle att blomma ut. När jag så stötte på en kurs i släktforskning så anmälde jag mig. Vi fick börja lära oss hur man systematiskt ska söka i kyrkböckerna och tyda texter, som många gånger kan vara rätt oläsliga. Mycket annat ingick också – exempelvis hur man söker i domböcker, soldatregister och hittar bouppteckningar.
Genom den här kursen har mitt intresse för gamla tider väckts och jag har hittat böcker, som fått mig att inse hur tufft många människor hade det förr. På 1700-talet och åtminstone första hälften av 1800-talet bodde man vanligen i små självbyggen, där det fanns en farstu och ett rum samt en kammare som fungerade som förråd. I rummet fanns en eldstad där all mat lagades över öppen eld. Folk sov i rummet och på kvällarna satt man runt elden och slöjdade eller umgicks efter dagens tunga arbete. Där fanns ofta djur, framför allt höns och stanken var hemsk. Det var också extra tufft under vintrarna då man måste se till att värma upp huset. Så småningom uppfanns en liten lampa, som dock var brandfarlig och först när fotogenlampan kom i sista delen av 1800-talet kunde vedspis installeras och kammaren började användas som kök. Förråden flyttades ut till olika bodar som efter hand uppfördes på tomten. Man idkade självhushållning med djur och odling för att mätta magarna och lärde sig vilka växter i naturen, som kunde användas även för medicinska syften. När det blev missväxt var katastrofen total och svälten knackade på dörren.
När det stod klart för mig att åtminstone en del av mina förfäder levt på detta sätt har jag känt stor tacksamhet för min varma lägenhet med rinnande kallt och varmt vatten samt möjlighet till bad och dusch. Samt tvättmaskinen inte att förglömma, som ersatt det tunga arbete kvinnorna förr fick utföra i byk-kar med sköljning i vattendrag och sjöar.
Jag har delat upp min släktforskning i de fyra släktgrenar, som alla människor är en produkt av. Den jag hittills valt att fördjupa mig i är min morfars släkt beroende på att vi har samma efternamn. Min familj tog det namnet, som var min mammas flicknamn för en del år sedan. Jag visste att den släkten kom från Bjälbo i Östergötland och jag har levande minnen (och foton) när min barndomsfamilj reste med min morfar till hans födelseplats på Ramstad gård, en bit från Vadstena.
Här står min morfar längst bak till höger på verandan till Ramstad gård, där han växte upp. Jag själv står längst till höger bredvid min mamma och framför mina småsystrar.
Hans pappa dvs min morfarsfar var ”kommunordförande i Bjälbo” och jordägare i området. Jag håller på att arbeta mig ner i generationerna bakom och möter då mer och mer oläsliga kyrkoböcker, där jag för närvarande försöker utröna var den person, som först kom till Bjälbo har sitt ursprung. Det gäller att ha tålamod men samtidigt vara envis för att hitta rätt uppgifter. Vår kursledare har inskärpt vikten av att hela tiden notera varifrån vi tagit uppgifterna, så att det kan granskas, som i vilken forskning som helst.
Har man börjat med släktforskning finns det inget slut. Man kan samla på sig över 500 så kallade anfäder om man går så långt tillbaka som det går. Just nu fortsätter jag dock med morfar. Ska snart ner till Kungliga Biblioteket vid Humlegården och ta fram tidningsklipp om hans segrar i schack- och bridgetävlingar samt hans fars liv som kommunordförande i Bjälbo.
Krönikor från Skärholmen 