När jag flyttade från stan till Skärholmen kände jag inte en människa. Ville faktiskt ha det så. Det kändes spännande att börja från noll och inte av feghet flytta nånstans där jag hade bekanta. Ville bygga något nytt efter en jobbig period i mitt liv. Mina gamla vänner fanns i min telefonbok, men det var långt att åka till varandra så inga dagliga spontanbesök var möjliga. Frånsett familjen är det egentligen grannarna som är de viktigaste personerna i livet. Det är dem man möter dagligen och knackar på om livsfara föreligger av en eller annan anledning.
Tänkte att det skulle gå lätt att lära känna nya människor här ute. Minns forna boplatser där grannarna brukade samlas på gården med kaffetermos när de var lediga. Så var det inte här. Inga använde gården och ingen sa Välkommen till nyinflyttade. Säkert berodde det på att många av de första hyresgästerna i Skärholmen hade flyttat och de som kommit nya talade olika språk med ursprung i olika länder i hela världen. Det fanns ingen samhörighet.
Jag gjorde trevande försök att lära känna folk, som pratade svenska. Men de verkade nästan rädda för kontakt. Det kändes ensamt. Tänkte på det vanliga rådet då brukar vara att engagera sig i föreningslivet. Så det gjorde jag med blandat resultat. Visst lärde jag känna fler som man kunde nicka till i kassakön på Vivo. Men de flesta hade tillhört föreningen i 20-30 år och hade redan byggt upp ett umgänge. Kanske fanns det inte plats för en nykomling. Tvingades konstatera att som vuxen var det inte lika lätt att få nya vänner som i barndomen då man bara sa ”Vill du leka?”
Men jag ville inte ge upp min längtan. Så jag bestämde mig för att börja spela bridge. Jag byggde då på en stolt familjetradition för min morfar hade varit en skicklig bridgespelare och ägnat en stor del av sitt liv åt tankesporten. Jag lärde mig spelet genom dataprogram och böcker och anslöt mig till en grupp, där jag blev väl mottagen. Ganska snart märkte jag att det här var en tävlingssport och det handlar om att vinna. Men tyvärr är jag ingen tävlingsmänniska. När vi skulle ha tipsorientering på tid i skolan promenerade jag och min bästis sakta genom slingan. Åt lite blåbär, plockade blommor och tänkte länge vid kontrollerna. Att vi kom sist brydde vi oss inte om. Ett sånt förhållningssätt duger inte vid bridgebordet.
Så jag fortsatte leta efter någonstans att höra hemma. Skannade marknaden efter ställen jag ännu inte testat och hittade adressen till en mångkulturell kvinnoförening i Vårberg, nästgårds till Skärholmen. Först på tredje försöket hittade jag dit. Då pågick en målarkurs och jag blev snabbt indragen bland paletter och penslar. Mötte en varm stämning och kände mig välkommen. Började gå dit lite försiktigt för att känna mig för. När de pratade turkiska, grekiska eller annat obegripligt språk kunde jag inte delta i samtalet. Men insåg snart att jag förstod ändå för kroppsspråket är universellt. Dessutom var det alltid någon som översatte så jag kunde hänga med i samtalet.
Jag drogs mer och mer in i verksamheten. Hamnade i styrelsen och fick komma hem till folk och lärde känna dem alla. Försökte lära mig lite turkiska, men det gick inget vidare för orden är så långa och krångliga och ordföljden helt annorlunda mot svenskan.
Idag har jag varit medlem i många år och med liv och lust deltagit i verksamheten. Bland annat har vi sysslat med pärlflätning, lapptäckssömnad, oljemålning och tovning. Passade mig utmärkt, då jobba med händerna är det bästa jag vet. Genom åren har vi åkt på många utflykter med buss eller tagit tunnelbanan in till stan. Eller gjort örtpromenader under ledning av någon som vet vilka växter som är ätliga. Själv har jag lett grupper i seniorgympa och sömnad av dockkläder.
Förutom olika kursverksamheter träffas vi på vardagarna vid ett runt bord där vi handarbetar, dricker kaffe och pratar om allt från hur man sticker mosstickning till den aktuella regeringens olika turer. Ofta har vi knytkalas i vår lokal, där någon lagar maten medan vi andra äter och umgås. Vi firar födelsedagar, samlas inför bröllop och efter begravningar. Samt har fester vid olika högtider där vi dansar och lyssnar på musik. Jag lärde mig dansa turkiska folkdanser och när andan faller på skumpar jag runt med de andra, som om jag var född i Turkiet. En jul ledde jag traditionell svensk långdans och sjöng ”Nu är det jul igen” och ”Hej tomtegubbar slå i glasen” medan alla virvlade efter mig genom rummen.
Nu känner jag många i Skärholmen. Vet ofta vem som är släkt med vem och beundrar nya barnbarn eller hälsar på släktingar som är på besök från hemlandet. De vet vilka glädjeämnen och bekymmer jag tampas med och ger stöd och råd. Så jag byggde upp en ny verklighet till slut. Som sträcker sig utanför Sveriges gränser. Vet att jag i föreningen har vänner för livet, som jag kan vända mig till om jag behöver en axel att gråta ut mot.
Krönikor från Skärholmen 