Arkiv för kategori ‘råttor’

Råttor har torgskräck

Publicerat: 13 januari, 2016 i råttor, Skärholmen
Etiketter:

Visste ni det? Att råttor är rädda för att gå på ytor, där ingen plats finns att gömma sig  och där det verkar svårtrampat.  Det lärde jag mig när familjen invaderades av möss i sommarstugan. Anticimex säger att samma sak gäller för råttor. De är väl avlägset släkt på något sätt. 

Tänk så mänskliga de är ändå. För själv har jag väl känt mig sårbar ibland när jag tvingats ut på stora ensliga golv speciellt i maktens lokaler. För att inte  tala om när man började realskolan och stod i den enorma hall som fanns i Karlskrona läroverk och darrade inför allt nytt. Men konstigt nog känner jag inte alls någon torgskräck på såna platser som är  fyllda med liv, samtal och rörelse. Ett bra exempel är Skärholmens torg. Fast man får akta sig för att trilla ner i bassängerna. Det gjorde jag en gång när den var tömd på vatten och jag  inte tänkte mig för. Men det gick bra för det kom många hjälpande händer rusande och inget  ben var brutet.

Nu ska jag inte fördjupa mig mer i torgskräckens anatomi utan komma fram till mitt verkliga ämne  för det här blogginlägget. Nämligen att den nya förvaltare i Stockholmshem har strött grovt grus kring alla fasader på Höjden för att hindra råttorna att ta sig in i husen när vintern knäpper till ordentligt. När våren kommer kanske buskarna närmast  fasaderna också måste bort för att riktigt skrämma de små liven. Men den dagen den sorgen. Ni som inte har grus kring husen dvs bor i bostadsrätterna kanske kan be era styrelser ta efter det här goda exemplet.

Annonser

Råttnyheter

Publicerat: 1 november, 2015 i råttor, Skärholmen
Etiketter:

Medan jag varit på semester i Italien har  två råttartiklar publicerats delvis med anledning av det medborgarförslag jag tidigare lagt om frågan och som finns beskrivet i tidigare inlägg på bloggen.

I den ena artikeln som är publicerad i Södra sidan har Rasmus Panagiotis Columbus intervjuat mig med anledning av att Trafikkontorets skadedjurssamordnare Tommy Tuvunger ska placera ut 30 betesstationer i Skärholmens postorderområde, genom vilka råttorna ska förgiftas och dö ut enligt den plan som beskrivs.

Det är väl i och för sig ett initiativ som  skulle kunna få bukt med råttpopulationens storlek. Men jag är tveksam om det hjälper. Det var inte heller vad mitt medborgarförslag syftade till. Där ville jag och många andra att fastighetsägarna började följa Anticimex råd för att råttorna inte ska ta sig in i fastigheterna och upp i lägenheterna. 

Men i artikeln sägs underförstått  av Skärholmens ”stadsutvecklingschef” Susanne Leinsköld att medborgarna inte sköter sin sophantering och att det bidrar till råttproblemet. Det är ledsamt att höra ett sådant skuldbeläggande från tjänstemän som är satta att hjälpa oss. Våra återvinningsstationer är inte i stökigare tillstånd än på andra ställen i stan och där finns ingen råttinvasion. Problemet  beror på att  det under en följd av år har varit två stora byggprojekt uppe på Höjden som jagat ut råttorna ur sina vanliga boställen. De är bostadslösa utan bostadskö att ställa sig i. Förr eller senare kommer de att ta sig in i fastigheterna i sin jakt på någonstans att vara. Speciellt under den iskalla årstiden. Därför är det av stor vikt att följa de rekommendationer Anticimex ger för att undvika att problemet eskalerar. Dessa står i artikeln och jag citerar:

”Undvika att ha buskar och träd nära fasader och klätterväxter mot fasaden.

Hålla gräs kortklippt runt huset

Täta hål i husgrunden och sätta metallnät över håligheter och ventiler.”

Vad gäller artikeln i Mitt i Söderort beskriver Hanna Mouslamani  hur  utsikten ser ut när hon betraktar råttorna från sitt fönster på tredje våningen samt hur hennes hund tar död på en och annan. Men hon har fångats av den vanliga skylla-på-stämningen och ger sina grannar skulden för problemet. 

Där beskriver Tommy Tuvunger de lådor som framöver ska bedriva dödsjakt på råttorna och hur de efter ett tag dör av det blodförtunnande medel som finns i beteslådorna. Det görs med fördröjning så man får räkna med att råttliken hopar sig under en period.

Men han säger också att beteslådorna inte räcker till för att bekämpa råttproblemet utan att det verkliga problemet blir tillgången på mat.

På detta sätt blir det ett cirkelresonemang där skulden igen  läggs på de boende. Att det ursprungliga medborgarförslaget ville att ingångar till fastigheterna  skulle tätat till före vintern är helt  bortglömt. Finns ingen möjlighet för råttorna att ta sig in i fastigheterna kommer de förr eller senare förmodligen att söka andra jaktmarker än Höjden.

Det finns ett mystiskt hus bredvid där bergbanans startar uppåt och består av en huslänga med tre portar. När bergbanan är trasig passerar man huset om man inte orkar ta trapporna utan i stället svänger till vänster för att komma ut till  bilvägen, där man kan släpa sig upp för backen för att komma hem.

Hela gården framför det mystiska huset är full av perenna blommor som sköts om och byts ut vid behov varje år. Längan har  en mycket elegant lekplats med fräscha lekskulpturer med mjuka plattor under om barnen skulle trilla. Det finns bänkar som omges av prunkande rabatter, där man kan sitta med en bok och njuta av lukten från blommorna och synen av den vackra trädgården. Portarna är ombyggda och inglasade sedan cirka åtta år tillbaka.

Fortsätter man gå ut till bilvägen sker sedan gradvis ett förfall där blommorna blir färre och det blir mer och mer skamfilat. Det finns två huslängor till innan man kommer ut på stora vägen. För varje port man passerar så trappas finheten ned. Vid sista porten ligger en frisörsalong som har en avskavd gräsmatta framför ingången plus några soffor. Det är det sista man ser innan man ger sig ut på stora vägen för promenaden uppåt. Det är en vandring mellan ytterligheter.

Detta har alltid förbryllat hyresgästerna som bor på Höjden där gårdarna är försummade och så ogästvänliga att ingen vill vistas där. Det har skapat en massa rykten om varför det är sån skillnad mellan den mystiska huslängan och de andra husen i området trots att alla förvaltas av Stockholmshem och är byggda med samma arkitektur. Ett rykte säger att det mystiska huset   är för uppvisning när typ kungen eller någon annan höjdare kommer på studiebesök. Ett annat rykte säger att det beror på att den förra förvaltaren i Stockholmshem var bundis med medlemmar i hyresgästsföreningens styrelse, som bodde och delvis fortfarande bor där. Ryktet säger också att de samtidigt fick sina lägenheter helrenoverade på Stockholmshems bekostnad. Som en slags vänskapsgest utan att hyran höjdes annat än i de sedvanliga påslagen efter årsskiftet, som gäller alla fastigheter.

Men låt mig med några bilder åskådliggöra hur skillnaden ser ut mellan det mystiska huset och de andra. Jag väljer då den gård jag själv bor i som ligger längst bort på Höjden. Den ser ut som en slags modern slum och befolkas mest av råttor.

Jag börjar med en bild utanför det mystiska huset där jag i augusti i år tog nedanstående bild av den rosenträdgård som då blommade för fullt. Där finns också en liten skulptur som pryder:

Jag börjar med en vy från den rosenträdgård som blommade för fullt när jag fotograferade i början av augusti. Där finns också en liten skulptur som pryder.

Visst ser det inbjudande ut att kunna sitta på sofforna där borta vid räcket och känna doften från rosorna.

Här kommer jämförelsebilden från Höjden, där några försummade rosenbuskar finns bakom en torftig grillplats, där sällan någon sitter. Det är alla blommor som finns på gården.

På min gård finns inga blommor förutom några vanskötta rosenplantor vid en så kallad grillplats där nästan aldrig någon sitter

Vår grillplats med rosenbuskar vid spaljén

Sen finns det också en lekplats vid det mystiska huset med fräscha lekskulpturer och mjuka plattor under så barnen inte slår sig när de trillar ner. Vem vill inte släppa ut sina barn på den här gården?

Sen finns det också en lekplats vid det mystiska huset med mjuka plattor nder så barnen inte slår sig när de trillar ner. Vem vill inte slälppa ut barnen på den här gården

Här brukar barnen hoppa och klättra

Jag väljer ett av lekredskapen på  min gård, som verkligen behöver lite målarfärg. Aldrig ser jag några barn kana ner i sanden. Lika sjaskiga är de andra leksakerna på gården.

En av motsvarigheterna på min gård är en rostig skapelse som står i en sandlåda där sanden inte blivit utbytt på de tolv år jag bott här.

En av motsvarigheterna på min gård är en rostig skapelse som står i en sandlåda där sanden inte blivit utbytt på de tolv år jag bott här.

Utanför det mystiska huset finns det överallt blommor som lockar människor att  stanna upp och hänföras.

Utanför den mystiska huslängan finns överallt blommor och planteringar, som gör att man skulle vilja sitta där med en god bok hela dagen och bara njuta.

Utanför den mystiska huslängan finns överallt blommor och planteringar, som gör att man skulle vilja sitta där med en god bok hela dagen och bara njuta.

Medan det på vår gård inte finns blommor bara en buske borta i hörnet. En gång försökte jag stoppa ner lökar i jorden. Men den var alldeles hård så det blev aldrig något.

En avskavd gräsmatta där det är förbjudet att spela fotboll

En avskavd gräsmatta där det är förbjudet att spela fotboll

Slutligen ett foto på en av portarna i den renoverade längan, som alla är ombyggda och vackert inglasade.  

Ombyggda portar med porttelefon

Ombyggda portar med porttelefon

Nedanför ser du hur våra portar ser ut uppe på Höjden. Jag tycker i och för sig att 60-talsarkitekturen är rätt snygg. Men den måste renoveras och ses över efter alla år. 

Våran port

Våran port

Innan jag slutar bildvisningen så vill jag infoga ett foto på den sista gården av uppvisningslängorna, där elegansen gradvis har falnat ju längre man kommer från ”uppvisningshuset”. Den här uteplatsen finns utanför frisörsalongen, där kunderna varma dagar kan sitta och vänta till det blir tid för klippning.

Det tjusiga räckte inte hela vägen ut till stora vägen.

Det tjusiga räckte inte hela vägen ut till stora vägen.

Nu stoppar jag bildvisningen. Intresserade kan ju gå dit och titta själv. För egen del grubblar jag över vad denna olikhet beror på? Är det uppvisning eller vänskapskorruption? Eller finns någon annan  förklaring? Vi betalar ju alla samma hyra och borde få samma standard. Vem vet kungen  kanske envisas med att vilja åka bergbana och gå till huset, som ligger längst bort från Centrum. Där skulle han genomskåda uppvisningen.

Vi missunnar ingen sina vackra gårdar men vi som bor här uppe önskar vackrare utemiljö. Det skulle göra oss alla lyckliga och friska därför att vi då satt ute så fort det var bra väder och umgicks med varandra.

     -Du måste skriva om skillnaden mellan Äppelviken och Skärholmen, säger min svärdotter Katarina, som har haft sina bopålar på båda ställena. På vilket ställe trivs man bäst undrar hon.

Katarina och Marianne i Äppelviken

 

    Katarina och Marianne i Äppelviken                                                                        Foto: Ola Peterstrand

Så jag gör väl det. För det är en intressant idé. Får använda min egen boplats på Skärholmshöjden som jämförelseobjekt till villan, som är Katarinas bostad i Äppelviken.

 Jag åker ofta mellan de båda förorterna. Tar bergbanan (om den går) och trapporna ner till torget. Tränger mig in till tunnelbanan mellan utdelare av telefonreklam, tiggare med sina ”hej-hej” samt utströmmande resenärer. Resan till Äppelviken är rätt omständig. Måste byta till Hässelbylinjen i Gamla stan och till spårvagn vid Alvik. Men det är också en resa mellan två ytterligheter. Redan på färden från Alvik ser jag att människor ser annorlunda ut än i Skärholmen. Inga sikhhattade gentlemän, inga kvinnor i hijab eller slitna pensionärer. Mest långhåriga, blonda skönheter och medelålders klädda i snygga gångkläder. Inte en enda invandrare från fjärran länder. Bara några enstaka japaner, men de räknas liksom inte.

När jag är framme vid rätt hållplats börjar jag gå till huset där Katarina bor. Vägen kantas av vackra villor med lummiga trädgårdar, som har välskötta blomrabatter och många sköna sittgrupper utplacerade efter hur solen rör sig under dagen. Där finns också en och annan hoppmatta och räfsor kvarglömda på någon gräsmatta. Tänker på mitt eget hyreshus, som mest liknar en Ålandsbåt med sin enformiga fasad. Gården är vanskött, har utslitna lekredskap och massor med buskar överallt där råttorna frodas. Inga blommor, inga sittplatser förutom några avskavda soffor, som dragits hit och dit för att fylla  behov av fotbollsmål eller nåns längtan efter ett skuggigt hörn.

För att inte fastna i seger för Äppelviken direkt tänker jag på att det finns många fördelar med att bo i Skärholmen. Vi har ett stort naturreservat runt knuten där duvhöken häckar. Vi har tre mataffärer med billig mat och  flera av dem har inhysta slaktare. Det finns torghandel där grönsakerna är rena fyndet. När jag handlar i affärer nära Äppelviken ser jag att priserna ligger mycket högre och några slaktare har i alla fall jag inte sett till. Men å andra sidan har de en riktig fiskaffär och försäljning av ekologiskt kött i en speciell butik. Det finns stora grönytor där en cirkus lätt kan få plats eller en majbrasa på Valborgsmässoafton. I Skärholmen finns bara ett asfalterat torg och skolgården till Skärholmens gymnasium. Där får inga cirkusar vara.

Även om jag inte gluttat i taxeringskalendern vet jag att i Äppelviken har folk i allmänhet höga inkomster och är välutbildade. I Skärholmen jobbar människor i låglöneyrken. Är barnskötare, SL-anställda eller sjukvårdsbiträden, även om det finns en del undantag. Där bor många invandrare, som är högutbildade men inte lyckas komma in i sitt yrke i Sverige. En del  flyttar efter ett tag vidare till London, där det är lättare att etablera sig men många blir kvar i Skärholmen för de trivs där och har byggt upp en ny värld för sig och sin familj sen de anlände till Sverige.

I Skärholmen finns fingerfärdiga skräddare, som kan rädda skinnjackor som fått revor eller sy om vinterkappan om man gått ner i vikt. Det finns inte i Äppelviken för där har man nog råd och köper hellre nytt  än lappar och lagar.

Efter en kort promenad stiger jag in i villan där Katarina numera bor och ser att den är väl omskött som de flesta husen här. Den har bland annat klinkergolv i hallen och ombyggt kök med hjälp av ROT-avdrag. Tänker då på min eländiga trea, som var sliten redan när jag flyttade in. Reparationer får jag bekosta själv utan att ha rätt till ROT-avdrag. Ska hyresvärden göra det så blir det hyreshöjning med ränta. Några klinkergolv får man inte lägga in. Bara stinkande plastmattor. Urvalet bestäms av andra.

När jag som gäst vistats i huset en längre tid förstår jag att det också finns problem i villaidyllen. Barn blir försummade på  grund av att föräldrarna satsar på karriärerna. Fast i Skärholmen måste folk ha flera jobb för att kunna betala hyran eller amortera på den lägenhet som ombildats till bostadsrätt. Så de barnen ser inte heller sina föräldrar så ofta. På båda platserna går äktenskap i tusen bitar, barn blir mobbade i skolan och människor blir osams för bagateller. Men man träffas på båda ställena och har fester där man umgås och äter tillsammans. Ingen olikhet där. Så jag börjar undra om skillnaden i trivsel egentligen är så stor beroende på var man bor. Det mänskliga är ju ändå det viktigaste i livet. Både på ont och gott.

När jag kommer tillbaka till Skärholmen och går ut till torgets myller av människor  från hela världen inser jag att det är onödigt för mig att  resa någonstans. Världen finns ju redan här. Går fram till grönsaksståndet och köper en kartong jordgubbar. Åker upp till Höjden och promenerar hem till mitt hus. När jag öppnar dörren till min lägenhet andas jag ut och sätter mig vid köksbordet med en kopp kaffe. Beundrar utsikten från mitt fönster där man kan se miltals över skog och hus.  Längst bort skymtar Kistas torn om det är klart väder.  Går ut på balkongen och pratar med mina  tomatplantor. Strövar runt  i lägenheten och betraktar de föremål jag släpat med genom alla flyttar och som var och en bär på minnen av människor och händelser jag varit med om.. Känner att denna plats på jorden är centrum i mitt liv. Här trivs jag trots alla skavanker.

Så Katarina för mig vinner Skärholmen. Där är det bäst att leva. Hur är det för dig?

En läsare av bloggen föreslog att jag skulle göra ett medborgarförslag till stadsdelsförvaltningen. Bra idé tyckte jag och skickade ett mail till dem, där jag önskade att de i första hand skulle gå ut med informationsmaterial till berörda markägare och om det inte hjälper samla dem till ett möte om frågans lösning. Förslaget tas upp tisdagen den 16 juni på Medborgarhuset, Bodholmsplan 2 nb. Skärholmen. Alla är välkomna att delta i den öppna delen av sammanträdet.

Enligt information jag har tagit del av flyr råttorna när deras gamla  boställen rivs upp av nybyggen. De söker då en ny plats att bosätta sig på. Det är då viktigt att förhindra att råttorna tar sig in i fastigheter via hål eller avloppssystemet utan tvingas ut i skogen. Viktiga åtgärder för att hindra råttorna är enligt Anticimex att inte ha buskar nära husen där de kan vistas och ta sig in. Råttor har nämligen torgskräck och går inte gärna på öppna ytor. Anticimex föreslår därför att gräset är kortklippt runt hus.  Ett annat  förslag jag tagit upp kommer också från Anticimex och gäller att förse avloppsbrunnar med rensgaller.

 

Det kryllar av dem. Överallt. Går man till bergbanan en tidig morgon rasslar det till i buskarna vid sidan av gångvägen. Det är nästan så man kräks upp frukosten. Vid tvättstugan en sen kväll kan man se skuggan av Råttfarfar komma springande ur någon buske framför huset. Kanske är han inbjuden på partaj på något kadaver. På den nyrenoverade lekplatsen får barnen göra bekantskap med djuren. Pojkarna tycker förstås det är spännande. Men ändå. Vi vuxna tycker inte det. Att gå in i grovsoprummet är läskigt. Där kan finnas råttor, som av misstag släppts in av tillfälliga nattgäster. 

Förmodligen är orsaken till invasionen att det byggts mycket här uppe de senaste åren. Det river upp råttornas boställen och de flyr till platser där inte grävskopor och spadar förstör deras kyffen. Så de sprids över området det vill säga där vi bor. 

Buskarna i huset mittemot

Buskarna i huset mittemot

När problemet var nytt ringde jag hyresvärden för att meddela min iakttagelse och fråga vad de tänkte göra åt saken. De svarade

     ”På vems mark har du sett råttorna?”

     Jag blev helt paff. Hade jag kommit till ”Veiron i ottan” med Robert Gustavsson? När jag var tyst frånsett ett diskret hmhm upprepades frågan med en allvarlig röst.

     ”På vems mark har du iakttagit råttorna?”

     Med tillägget ”så vi vet var vi ska lägga ut råttgift.” 

Det snurrade i mitt huvud. Var fanns gränsmarkeringarna mellan hyreshusen, skolan, bostadsrätterna, daghemmen, lekplatsen och allmänt parkområde? Har inte heller sett några gränskontroller.  Undrade om personen förlorat förståndet eller om det var makthavarnas nya sätt att täppa till munnen på besvärliga kunder. Blev så paff att jag inte orkade förklara att råttorna bodde i buskagen och rusade hit och dit i jakt på mat utan hänsyn till några mänskliga regler. 

Så det var bara att vänja sig vid de nya grannarna och försöka stå ut. Trots min uppgivenhet blir jag periodvis så uppskrämd när jag läser artiklar om folk som fått upp råttor i lägenheterna genom toaletterna att jag sätter en tyngd på WC-locket när det är som kallast. Fast släkten kallar mig paranoid så jag skäms lite. 

På Anticimex hemsida kan man hitta rådet att ”Inte plantera buskar och träd nära fasaden.” för att hålla råttorna borta. 

http://www.anticimex.com/globalassets/skadedjur/faktablad_rattor_moss.pdf

Därför undrar jag varför de olika ”markägarna” inte tar bort buskarna vid fasaderna. I våra hus här uppe verkar nämligen en trädgårdsarkitekt i urminnes tider fått den glänsande idén att plantera buskar runt alla hus. Kanske tyckte hen det var snyggt. Fast de kunde inte veta att det är där råttorna i framtiden kommer att bo på grund av hemlöshet. 

Buskarna vid  min ingång

Buskarna vid min ingång

 Ta bort buskarna. Snälla nån!! 

Vem är nån? Vad ska vi göra? Tur att man har en blogg och kan fråga folk till råds. Så om någon har ett tips skriv då en rad till mig på m.peterstrand@gmail.com.