-Du måste skriva om skillnaden mellan Äppelviken och Skärholmen, säger min svärdotter Katarina, som har haft sina bopålar på båda ställena. På vilket ställe trivs man bäst undrar hon.
Katarina och Marianne i Äppelviken Foto: Ola Peterstrand
Så jag gör väl det. För det är en intressant idé. Får använda min egen boplats på Skärholmshöjden som jämförelseobjekt till villan, som är Katarinas bostad i Äppelviken.
Jag åker ofta mellan de båda förorterna. Tar bergbanan (om den går) och trapporna ner till torget. Tränger mig in till tunnelbanan mellan utdelare av telefonreklam, tiggare med sina ”hej-hej” samt utströmmande resenärer. Resan till Äppelviken är rätt omständig. Måste byta till Hässelbylinjen i Gamla stan och till spårvagn vid Alvik. Men det är också en resa mellan två ytterligheter. Redan på färden från Alvik ser jag att människor ser annorlunda ut än i Skärholmen. Inga sikhhattade gentlemän, inga kvinnor i hijab eller slitna pensionärer. Mest långhåriga, blonda skönheter och medelålders klädda i snygga gångkläder. Inte en enda invandrare från fjärran länder. Bara några enstaka japaner, men de räknas liksom inte.
När jag är framme vid rätt hållplats börjar jag gå till huset där Katarina bor. Vägen kantas av vackra villor med lummiga trädgårdar, som har välskötta blomrabatter och många sköna sittgrupper utplacerade efter hur solen rör sig under dagen. Där finns också en och annan hoppmatta och räfsor kvarglömda på någon gräsmatta. Tänker på mitt eget hyreshus, som mest liknar en Ålandsbåt med sin enformiga fasad. Gården är vanskött, har utslitna lekredskap och massor med buskar överallt där råttorna frodas. Inga blommor, inga sittplatser förutom några avskavda soffor, som dragits hit och dit för att fylla behov av fotbollsmål eller nåns längtan efter ett skuggigt hörn.
För att inte fastna i seger för Äppelviken direkt tänker jag på att det finns många fördelar med att bo i Skärholmen. Vi har ett stort naturreservat runt knuten där duvhöken häckar. Vi har tre mataffärer med billig mat och flera av dem har inhysta slaktare. Det finns torghandel där grönsakerna är rena fyndet. När jag handlar i affärer nära Äppelviken ser jag att priserna ligger mycket högre och några slaktare har i alla fall jag inte sett till. Men å andra sidan har de en riktig fiskaffär och försäljning av ekologiskt kött i en speciell butik. Det finns stora grönytor där en cirkus lätt kan få plats eller en majbrasa på Valborgsmässoafton. I Skärholmen finns bara ett asfalterat torg och skolgården till Skärholmens gymnasium. Där får inga cirkusar vara.
Även om jag inte gluttat i taxeringskalendern vet jag att i Äppelviken har folk i allmänhet höga inkomster och är välutbildade. I Skärholmen jobbar människor i låglöneyrken. Är barnskötare, SL-anställda eller sjukvårdsbiträden, även om det finns en del undantag. Där bor många invandrare, som är högutbildade men inte lyckas komma in i sitt yrke i Sverige. En del flyttar efter ett tag vidare till London, där det är lättare att etablera sig men många blir kvar i Skärholmen för de trivs där och har byggt upp en ny värld för sig och sin familj sen de anlände till Sverige.
I Skärholmen finns fingerfärdiga skräddare, som kan rädda skinnjackor som fått revor eller sy om vinterkappan om man gått ner i vikt. Det finns inte i Äppelviken för där har man nog råd och köper hellre nytt än lappar och lagar.
Efter en kort promenad stiger jag in i villan där Katarina numera bor och ser att den är väl omskött som de flesta husen här. Den har bland annat klinkergolv i hallen och ombyggt kök med hjälp av ROT-avdrag. Tänker då på min eländiga trea, som var sliten redan när jag flyttade in. Reparationer får jag bekosta själv utan att ha rätt till ROT-avdrag. Ska hyresvärden göra det så blir det hyreshöjning med ränta. Några klinkergolv får man inte lägga in. Bara stinkande plastmattor. Urvalet bestäms av andra.
När jag som gäst vistats i huset en längre tid förstår jag att det också finns problem i villaidyllen. Barn blir försummade på grund av att föräldrarna satsar på karriärerna. Fast i Skärholmen måste folk ha flera jobb för att kunna betala hyran eller amortera på den lägenhet som ombildats till bostadsrätt. Så de barnen ser inte heller sina föräldrar så ofta. På båda platserna går äktenskap i tusen bitar, barn blir mobbade i skolan och människor blir osams för bagateller. Men man träffas på båda ställena och har fester där man umgås och äter tillsammans. Ingen olikhet där. Så jag börjar undra om skillnaden i trivsel egentligen är så stor beroende på var man bor. Det mänskliga är ju ändå det viktigaste i livet. Både på ont och gott.
När jag kommer tillbaka till Skärholmen och går ut till torgets myller av människor från hela världen inser jag att det är onödigt för mig att resa någonstans. Världen finns ju redan här. Går fram till grönsaksståndet och köper en kartong jordgubbar. Åker upp till Höjden och promenerar hem till mitt hus. När jag öppnar dörren till min lägenhet andas jag ut och sätter mig vid köksbordet med en kopp kaffe. Beundrar utsikten från mitt fönster där man kan se miltals över skog och hus. Längst bort skymtar Kistas torn om det är klart väder. Går ut på balkongen och pratar med mina tomatplantor. Strövar runt i lägenheten och betraktar de föremål jag släpat med genom alla flyttar och som var och en bär på minnen av människor och händelser jag varit med om.. Känner att denna plats på jorden är centrum i mitt liv. Här trivs jag trots alla skavanker.
Så Katarina för mig vinner Skärholmen. Där är det bäst att leva. Hur är det för dig?
Krönikor från Skärholmen 