En hyllning till Skärholmens Torg

Ibland känner jag mig instängd på Höjden. Solen lyser och enligt svensk tradition så ska man då vara glad och ute. Men jag vill inte. Det finns alltid några måsten hemma. Det behöver dammsugas. Tvätt ska hängas. Sen skulle jag behöva ta reda på den där vitkålskvarten jag köpte nere på Vivo för flera dar sen. Köra den i matberedaren så bit för bit faller ner i bunken. Sen värma vatten i kokaren så kålen kan bli slakad innan jag ställer in den i kylskåpet.

Så kan det hålla på och till slut måste jag säga Stopp och beordra mig ut med listan över ärenden, som ändå måste göras nere i Centrum. Jag tar på mig en jacka och pressar mig ut från alla plikter. Tar bergbanan ner och stora trappan som mynnar ut i Torget.

Där slår atmosfären emot mig som en överraskningspresent. Överallt pågående samtal och rörelser av människor, som är på väg någonstans men stannar för att möta en vän eller två.  Runt basssängerna sitter många  i samspråk. Vid kyrkan och caféerna sörplas kaffe eller öl medan den levande scenen hela tiden förvandlas av deltagarna som skapar den. Alla tröstlösa känslor blåser bort och lyckan strömmar in i mitt hjärta.

I bakgrunden finns torghandlarna med sina varor upphällda på bord. För att köpa något där har jag lärt mig en strategi. Man måste först  ta en korg och gå runt och plocka blomkål, apelsiner eller vad det nu är man behöver. Sen kan man ställa sig i den långa kön för betalning och plocka det som finns längs raden fram till kassan. Ibland tar jag bara en persiljebukett för tio kronor och går bakvägen fram och betalar. Slinker alltså förbi hela kön för det finns ett ställe  som fungerar lite trögt och  ger en öppning. Aldrig någon  som protesterar för här gäller anarki.

Blomhandlaren är en gammal bekant sen han sponsrade kvinnoföreningen för några år sen. När jag gick dit med en sexåring fick han en påsklilja med sig hem. Eller får jag en pratstund om lämpliga växter till en gravplätt. Jag är igenkänd och det är en härlig känsla, som sällan uppstår i det myllrande storstadslivet inne i stan.

Sen är det tunnelbaneingången. Där sitter ofta en äldre man som en slags härold, som med sitt  ”Hej, hej” släpper in folk i vänthallen. Utanför står oftast försäljare av telefonkort eller utdelare av reklam, som möter alla som kommer upprullande ur underjorden. En stor klocka och digitala tider för avgångar blippar högst upp över spärrarna så stressen är vanligen hög. När jag drar mitt kort händer lätt att någon åker  snålskjuts bakom min dramaten. Hoppas det är en fattiglapp jag sponsrar.

Men nu ska jag inte in till stan utan fortsätter till vänster där alla verkliga butiker finns. Med det menar jag att inga kedjebutiker syns till. Utan skräddare, frisörer, bavlakaaffär (som kommit sedan Syrienkrisen), diverseaffär och den sure men duktige skomakaren, som kan ge en utskällning om det inte passar vad man säger eller vill. På andra sidan om tunnelbanan är det kebabrestauranter och annat invandrarkäk samt en glasögonaffär, som hittills överlevt jämte en begravningsbyrå.

Man kan slå sig i slang med vem som helst på Torget. Kulturen är sån här i Skärholmen. En gång träffade jag en matthandlare från Bagdad som tyckte det var trevligt att prata med en svensk en stund. Över Torget hörs oftast ett soundtrack från någon som sjunger om Jesus eller arabisk musik som strömmar ur en bergsprängare. Tillsammans med alla röster ger det en underbar känsla av kakafoni.

Torget är ett av de få ställena i Stockholm där hela världen samlas, folk är klädda i allt från bara magar till helsvarta tält och det surrar av olika språk. Alla får vara som de är och så skulle det se ut överallt. Då hade vi det bättre på jorden

Skärholmen vs Äppelviken

     -Du måste skriva om skillnaden mellan Äppelviken och Skärholmen, säger min svärdotter Katarina, som har haft sina bopålar på båda ställena. På vilket ställe trivs man bäst undrar hon.

 

    Katarina och Marianne i Äppelviken                                                                        Foto: Ola Peterstrand

Så jag gör väl det. För det är en intressant idé. Får använda min egen boplats på Skärholmshöjden som jämförelseobjekt till villan, som är Katarinas bostad i Äppelviken.

 Jag åker ofta mellan de båda förorterna. Tar bergbanan (om den går) och trapporna ner till torget. Tränger mig in till tunnelbanan mellan utdelare av telefonreklam, tiggare med sina ”hej-hej” samt utströmmande resenärer. Resan till Äppelviken är rätt omständig. Måste byta till Hässelbylinjen i Gamla stan och till spårvagn vid Alvik. Men det är också en resa mellan två ytterligheter. Redan på färden från Alvik ser jag att människor ser annorlunda ut än i Skärholmen. Inga sikhhattade gentlemän, inga kvinnor i hijab eller slitna pensionärer. Mest långhåriga, blonda skönheter och medelålders klädda i snygga gångkläder. Inte en enda invandrare från fjärran länder. Bara några enstaka japaner, men de räknas liksom inte.

När jag är framme vid rätt hållplats börjar jag gå till huset där Katarina bor. Vägen kantas av vackra villor med lummiga trädgårdar, som har välskötta blomrabatter och många sköna sittgrupper utplacerade efter hur solen rör sig under dagen. Där finns också en och annan hoppmatta och räfsor kvarglömda på någon gräsmatta. Tänker på mitt eget hyreshus, som mest liknar en Ålandsbåt med sin enformiga fasad. Gården är vanskött, har utslitna lekredskap och massor med buskar överallt där råttorna frodas. Inga blommor, inga sittplatser förutom några avskavda soffor, som dragits hit och dit för att fylla  behov av fotbollsmål eller nåns längtan efter ett skuggigt hörn.

För att inte fastna i seger för Äppelviken direkt tänker jag på att det finns många fördelar med att bo i Skärholmen. Vi har ett stort naturreservat runt knuten där duvhöken häckar. Vi har tre mataffärer med billig mat och  flera av dem har inhysta slaktare. Det finns torghandel där grönsakerna är rena fyndet. När jag handlar i affärer nära Äppelviken ser jag att priserna ligger mycket högre och några slaktare har i alla fall jag inte sett till. Men å andra sidan har de en riktig fiskaffär och försäljning av ekologiskt kött i en speciell butik. Det finns stora grönytor där en cirkus lätt kan få plats eller en majbrasa på Valborgsmässoafton. I Skärholmen finns bara ett asfalterat torg och skolgården till Skärholmens gymnasium. Där får inga cirkusar vara.

Även om jag inte gluttat i taxeringskalendern vet jag att i Äppelviken har folk i allmänhet höga inkomster och är välutbildade. I Skärholmen jobbar människor i låglöneyrken. Är barnskötare, SL-anställda eller sjukvårdsbiträden, även om det finns en del undantag. Där bor många invandrare, som är högutbildade men inte lyckas komma in i sitt yrke i Sverige. En del  flyttar efter ett tag vidare till London, där det är lättare att etablera sig men många blir kvar i Skärholmen för de trivs där och har byggt upp en ny värld för sig och sin familj sen de anlände till Sverige.

I Skärholmen finns fingerfärdiga skräddare, som kan rädda skinnjackor som fått revor eller sy om vinterkappan om man gått ner i vikt. Det finns inte i Äppelviken för där har man nog råd och köper hellre nytt  än lappar och lagar.

Efter en kort promenad stiger jag in i villan där Katarina numera bor och ser att den är väl omskött som de flesta husen här. Den har bland annat klinkergolv i hallen och ombyggt kök med hjälp av ROT-avdrag. Tänker då på min eländiga trea, som var sliten redan när jag flyttade in. Reparationer får jag bekosta själv utan att ha rätt till ROT-avdrag. Ska hyresvärden göra det så blir det hyreshöjning med ränta. Några klinkergolv får man inte lägga in. Bara stinkande plastmattor. Urvalet bestäms av andra.

När jag som gäst vistats i huset en längre tid förstår jag att det också finns problem i villaidyllen. Barn blir försummade på  grund av att föräldrarna satsar på karriärerna. Fast i Skärholmen måste folk ha flera jobb för att kunna betala hyran eller amortera på den lägenhet som ombildats till bostadsrätt. Så de barnen ser inte heller sina föräldrar så ofta. På båda platserna går äktenskap i tusen bitar, barn blir mobbade i skolan och människor blir osams för bagateller. Men man träffas på båda ställena och har fester där man umgås och äter tillsammans. Ingen olikhet där. Så jag börjar undra om skillnaden i trivsel egentligen är så stor beroende på var man bor. Det mänskliga är ju ändå det viktigaste i livet. Både på ont och gott.

När jag kommer tillbaka till Skärholmen och går ut till torgets myller av människor  från hela världen inser jag att det är onödigt för mig att  resa någonstans. Världen finns ju redan här. Går fram till grönsaksståndet och köper en kartong jordgubbar. Åker upp till Höjden och promenerar hem till mitt hus. När jag öppnar dörren till min lägenhet andas jag ut och sätter mig vid köksbordet med en kopp kaffe. Beundrar utsikten från mitt fönster där man kan se miltals över skog och hus.  Längst bort skymtar Kistas torn om det är klart väder.  Går ut på balkongen och pratar med mina  tomatplantor. Strövar runt  i lägenheten och betraktar de föremål jag släpat med genom alla flyttar och som var och en bär på minnen av människor och händelser jag varit med om.. Känner att denna plats på jorden är centrum i mitt liv. Här trivs jag trots alla skavanker.

Så Katarina för mig vinner Skärholmen. Där är det bäst att leva. Hur är det för dig?

Den som söker hon finner

När jag flyttade från stan till Skärholmen kände jag inte en människa. Ville faktiskt ha det så. Det kändes spännande att börja från noll och inte av feghet flytta nånstans där jag hade bekanta. Ville bygga något nytt efter en jobbig period i mitt liv. Mina gamla vänner fanns  i min telefonbok, men det var långt att åka till varandra så inga dagliga spontanbesök var möjliga. Frånsett familjen är det egentligen grannarna som är de viktigaste personerna i livet. Det är dem man möter dagligen och knackar på om livsfara föreligger av en eller annan  anledning.

Tänkte att det skulle gå lätt att lära känna nya människor här ute. Minns forna boplatser där grannarna brukade samlas på gården med kaffetermos när de var lediga. Så var det inte här. Inga använde gården och ingen sa Välkommen till nyinflyttade.  Säkert berodde det på att många av de första hyresgästerna i  Skärholmen hade flyttat och de som kommit nya talade olika språk med ursprung i olika länder i hela världen. Det fanns ingen  samhörighet.

Jag gjorde trevande försök att lära känna folk, som pratade svenska. Men de verkade nästan rädda för kontakt.  Det kändes ensamt. Tänkte på  det vanliga rådet då brukar vara att engagera sig i föreningslivet. Så det gjorde jag med blandat resultat. Visst lärde jag känna fler som man kunde nicka till i kassakön på Vivo. Men de flesta hade tillhört föreningen i 20-30 år och hade redan byggt upp ett umgänge. Kanske fanns det inte plats för en nykomling. Tvingades konstatera att som vuxen var det inte lika lätt att få nya vänner som i barndomen då man bara sa ”Vill du leka?”

Men jag ville inte ge upp min längtan. Så jag bestämde mig för att börja spela bridge. Jag byggde då på en stolt familjetradition för min morfar hade varit en skicklig bridgespelare och  ägnat en stor del av sitt liv åt tankesporten.  Jag lärde mig spelet genom dataprogram och  böcker och anslöt mig till en grupp, där jag blev väl mottagen. Ganska snart märkte jag att det här var en tävlingssport och det handlar om att vinna. Men tyvärr är jag ingen tävlingsmänniska.  När vi skulle ha tipsorientering på tid i skolan promenerade jag och min bästis sakta genom slingan. Åt lite blåbär, plockade blommor och tänkte länge vid kontrollerna. Att vi kom sist brydde vi oss inte om. Ett sånt förhållningssätt duger inte vid bridgebordet.

Så jag fortsatte leta efter någonstans att höra hemma. Skannade marknaden efter ställen jag ännu inte testat och hittade adressen till en mångkulturell kvinnoförening i Vårberg, nästgårds till Skärholmen. Först på tredje försöket hittade jag dit. Då pågick en målarkurs och jag blev snabbt indragen bland paletter och penslar. Mötte en varm stämning och kände mig välkommen. Började gå dit lite försiktigt för att känna mig för. När de pratade turkiska, grekiska eller annat obegripligt språk kunde jag inte delta i samtalet. Men insåg snart att jag förstod ändå för kroppsspråket är universellt. Dessutom var det alltid någon som  översatte så jag kunde hänga med i samtalet.

Jag  drogs mer och mer in i verksamheten. Hamnade i styrelsen och fick komma hem till folk och lärde känna dem alla. Försökte lära mig lite  turkiska, men det gick inget vidare för orden är så långa och krångliga och ordföljden helt annorlunda mot svenskan.  

Idag har jag varit medlem i många år och med liv och lust deltagit i verksamheten. Bland annat har vi sysslat med pärlflätning, lapptäckssömnad, oljemålning  och  tovning.  Passade mig utmärkt, då jobba med händerna är det bästa jag vet. Genom åren har vi åkt på många  utflykter med buss eller tagit tunnelbanan in till stan. Eller gjort örtpromenader under ledning av någon som vet vilka växter som är ätliga. Själv har jag lett grupper i seniorgympa och sömnad av dockkläder.

  Förutom olika kursverksamheter  träffas vi på vardagarna vid ett runt bord där vi handarbetar, dricker kaffe och pratar om allt från hur man sticker mosstickning till den aktuella regeringens olika turer. Ofta har vi knytkalas i vår lokal, där någon lagar maten medan vi andra äter och umgås. Vi firar födelsedagar, samlas inför bröllop och efter begravningar. Samt har fester vid olika högtider där vi dansar och lyssnar på musik. Jag lärde mig dansa turkiska folkdanser och när andan faller på skumpar jag runt med de andra, som om jag var född i Turkiet. En jul  ledde jag traditionell svensk långdans och sjöng ”Nu är det jul igen” och ”Hej tomtegubbar slå i glasen” medan alla virvlade efter mig  genom rummen.

Nu känner jag många i Skärholmen. Vet ofta vem som är släkt med vem och beundrar nya barnbarn eller hälsar på släktingar som är på besök från hemlandet. De vet vilka glädjeämnen och bekymmer jag tampas med och ger stöd och råd. Så jag  byggde upp en ny verklighet till slut. Som sträcker sig utanför Sveriges gränser. Vet att jag i föreningen har vänner för livet, som jag kan vända mig till om jag behöver en axel att gråta ut mot.