Arkiv för kategori ‘Skärholmen’

Före jul fick jag ett flygblad från Stockholmshem, som kallade till träff där man ville ha  synpunkter från Höjdens boenden. Det gällde hur det kan bli snyggare på platån där bergbanan slutar. Jag gick dit och där fanns varmt kaffe, pepparkakor och mycket folk. Många hemvändare stannade och pratade med personalen som ställt upp denna mörka eftermiddag när kylan bet i kinderna.

Låt mig presentera de från Stockholmshem, som var på plats:

Där fanns Sami Haakana, som är områdestekniker och började på lokalkontoret den 1 november.

Här plitar Sami Haakana, vår områdestekniker på ett papper

Också Karolina Löfstedt är fångad i skrivande stund. Förutom att bära en färgglad mössa är hon verksamhetsutvecklare.

Vår verksamhetsutvecklare Karoline Löfstedt bredvid våra förslag till förändringar

Sist men inte minst  områdeschefen Michael Bergman, som jag har träffat förut när vi kämpade med råttfrågan samt felaktigheter med debiteringen av porttelefoner. Men allting ordnade sig när han tagit tag i saken. 

Områdeschefen med anställd vid bergbanan2

Här är Michael  Bergman, sekonderad av Rana Kasto, som är projektledare för strategisk utveckling

När det vällde ut folk ur bergbanan (jo bergbanan gick  fortfarande) var ett bord utställt, där det låg foton på området runt bergbanans utgång. Där kunde man som hyresgäst  skriva och rita ner sina  drömmar om hur man ville att det skulle se ut när man kommer hem från en stressig arbetsdag till idyllen på berget. 

Många som kom var blyga och vågade inte fantisera om blommor och statyer men några tog hem papper för att först fundera över saken. Alla var positivt överraskade att deras synpunkter var efterfrågade. Jag  själv fantiserade hej vilt och föreslog både blomsterbyttor och en ny skulptur i  stället för den mystiska sten, som just nu står på platsen.

På fotot här nedan poserar Sari Korjus bredvid den nyss omtalade skulpturen som jag inte gillar. Den saknar både lämpliga proportioner och tillräcklig höjd. Och vad ska den symbolisera? Att man skurit i berget för banan kanske? Varför inte fråga eleverna på Konstfack om de kan föreslå något bättre?

Den nya förvaltaren2

Sari Korjus, som var initiativtagare till träffen är  vår nya förvaltare. Här lutar  hon sig mot stenskulpturen.

Det kom hela tiden nya hissresenärer strömmande till kaffebordet. Att få träffa Stockholmshem på det här sättet uppskattades mycket. Vi fick  ansikten på folk som vi annars mest klagar inför och det kändes fint att de ville veta vad vi tyckte. Förhoppningsvis kan detta vara starten på en framtida dialog mellan oss boende och de som sköter våra bostäder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Vid tvåtiden den 22 december begav jag mig ut för att handla mat till helgerna (som många andra).  När jag kom till Höjdens hållplats för ersättningsbussen  stannade en kvinna och berättade  att bussen inte gått sedan morgonen och att horder med människor  stått och väntat nere vid kyrkan och till slut gett upp. Då ringde jag Stadshusets jour för trafikproblem och hörde mig för om läget. Fick information om att bussen hade gått sönder och att ersättning  snart skulle komma. Jag informerade medväntande Höjdenbor att det nog skulle ordna sig under dagen. En av männen berättade att han hade benprotes och var nervös att halka då trappan ner var full med is. Men han gav sig iväg  i alla fall. Så även jag.

Sen köpte jag rödkål och allt annat som behövs inför helgerna och gick mot busshållplatsen bakom kyrkan. Utgick från att problemen nu var lösta och att det skulle finnas en buss som skulle ta mig upp till Höjden igen. Det fanns det inte. Men där stod ett 30-tal upprörda människor och väntade. Jag ringde Stadshuset igen och de skulle undersöka saken och sen  ringa mig. Då det var iskallt ute gick jag in i kyrkan för att få lite värme. Sen ringde jouren upp mig och berättade att ”någon” hade avbeställt bussen. Men att det nu var fixat och en ny buss skulle omedelbart köras ut  och vara framme om cirka 20 minuter.  Jag gick tillbaka till busshållplatsen och meddelade den goda nyheten till  alla som stod där och hackade tänder. Men det var bara det att ingen buss kom. Vi väntade och väntade långt över den tid som meddelats. Efter hand droppade de som kunde av och släpade sig uppför trappan med all inhandlad  julmat eller haltande ben. Men nya personer tillkom hela tiden, från stan utan vetskap om kaoset. Vid nytt samtal med jouren sa de att bussen nu rullade fast  vi såg aldrig av den.

Jag ringde upp igen och nu hade de bytt person så  jag talade med en Sara. Hon sa att bussen skulle komma. De hade dubbelkollat  så vi kom överens om att vi skulle avvakta en stund till. Det gjorde vi som stod där – en tapper skara. Men ingen buss kom. När en ”stund” hade gått ringde jag upp igen och fick besked om att enligt bussbolaget skulle buss vara på väg. Klockan var  nu närmare sex och Sara rekommenderade oss att ta en taxi och försöka  få ut pengar för kostnaden. Hon var mycket vänlig och jag fick intrycket att hon var lika förvånad som vi andra över bussbolagets agerande.

Men en gentleman som också uthärdat väntande började helt enkelt lifta med folk som stannade till på platsen. Även för mig. Så till slut var det två flickor  som förbarmade sig över oss gamlingar och körde oss upp för backen så jag var hemma vid 17.30-tiden. Tack snälla  flickor som hjälpte till så jag kom hem och fick värma mig med en kopp te så att tårna gick att röra igen.

Men så här i efterhand undrar man om inte bussbolaget ljugit. De sa först att bussen gått sönder. Sen sa de att någon avbeställt bussen.  Vi lever i en förvirrad tid där ingen tar ansvar utan svänger ihop en förklaring för att slippa undan. Vi på Höjden fasar för de månader  som bergbanan nu ska stå stilla.

Så räkna med att över jul och nyår får ni förlita er på ersättningsbussen. Tyvärr råder det stor förvirring vilka tider den går på. För en del år sen kämpade vi oss till en förlängd sluttid på helger. Det har inte uppfattats av Trafikkontorets  nuvarande anställda trots att det gällt i flera år. Då jag själv råkade illa ut häromkvällen så satte jag mig efter hemkomsten och skrev ett mail Till Trafikkontoret, Stadsdelsförvaltningen i Skärholmen och Södra sidan, vår lokaltidning. Texten i mailen såg ut så här:

”Vår bergbana i Skärholmen har varit trasig några dar så idag när jag åkte in till stan för att träffa vuxna barn och barnbarn vid ett teaterbesök visste jag att en ersättningsbuss bara går till klockan elva på kvällen. Jag bröt upp tidigt och var i Skärholmen klockan 8.15. Där stod en del folk och väntade på bussen. Den kom aldrig och när det gått över en kvart (som tidtabellen säger ett det maximalt ska ta mellan turerna) ringde jag Stadshusets akut för trafikproblem. De noterade att ingen buss kommit och lovade undersöka saken. Det strömmade till mer folk som undrade när bussen kom. De som var kapabla att själv ta sig upp till Höjden avvek efter hand för att med egen maskin ta sig hem.

Det var värre för mig som snart är 79 år, går med käpp och dessutom är sjuk i hjärtproblem. Att ta sig upp för berget själv var inte att tänka på utan jag ringde Stadshuset en andra gång på deras akutnummer. En vänlig själ lovade att kontakta bussbolaget och fråga vad som hänt då bussen enligt hennes notering skulle gå till klockan elva. Under tiden strömmade folk till och avvek som tidigare beskrivits.

Trafikakuten och jag fick kontakt igen och kvinnan berättade att det hade kommit nya förhållningsregler för busstrafiken. Den skulle gå bara till klockan åtta på helgerna. Denna förändring har inte meddelats invånarna på Höjden. Många av dem är gamla som jag och många jobbar dessutom skift speciellt på helgerna.

Hoppas att något administrativt misstag har gjorts, som snart rättas till. Vi har haft tiden elva på kvällen, även på helger i många år och önskar behålla det. Vi betalar skatt och vill i utbyte ha rimliga villkor i vårt boende. En gång har ju husen på Höjden byggts och hyrts ut med tanke på att en bergbana ska ingå för att kunna leva normalt här uppe.

Hur det gick för mig? Jag fick ta taxi hem och själv betala.

Marianne Peterstrand”

 

Skarholmens Bergbana 080824e

Det här är en gammal bild, som skildrar en annan årstid och situation. Men vår bergbana hänger idag på ungefär samma sätt högt över gångtrafikanterna. (Foto bussmicke.se)

Nå hur har det gått? Har någon svarat kanske ni undrar. Först kom en massa mail från Trafikkontoret där man meddelade att numera går det inte att skriva direkt till dem, som annars är den normala vägen och då man diarieförs på myndigheten så de inte ska tappa bort mailet. Nu har det startats forum för synpunkter och felanmälan. Verkar mera som såna inlägg kan fastna på nätet. Men jag vet inte.

Nästa reaktion kom från Södra sidan, som var beredda att skriva en artikel om problemet så vi kan få en lösning på eländet.

Från stadsdelsförvaltningen har ännu inget hörts.

Södra sidans reporter Henrik hade lyckats få kontakt med Trafikkontoret på telefon och det resulterade förmodligen i att jag fick ett mail från Trafikkontorets tjänsteman, där det stod att bussen på helger i framtiden skulle gå till klockan 23.00. Någon definition om vad som avsågs med ”helger” framgick inte. Jag tackade i alla fall för detta till Trafikkontorets representant och bad dem att antingen sätta in en annons i Södra sidan om vilka tider som gällde för ersättningsbussen under alla veckans dagar eller sätta upp en skylt nere vid bussens stopp om tiderna. Det behövs verkligen för nu är Höjdens invånare förvirrade om vad som gäller och kan inte planera sina hemkomster om de behöver hjälp att ta sig uppför berget. Tyvärr visade det sig att mitt svar inte kommer att nå Trafikkontoret då de har skickat ett ”noreply”- mail till mig. Demokrati och dialog med medborgarna – vart tog det vägen?

Södra sidan meddelade också att de skulle följa ärendet då Trafikkontoret informerat om att bergbanan kommer att stå still i flera månader.

Detta är handlingen hittills. Fortsättning följer …

Vår gård på Ekholmsvägen 200-204 har länge varit utrustad med gistna rutschkanor och omålade lekredskap där mest råttor vistats. Dessutom var stolarna och borden runt grillplatsen slitna. Kort sagt det mesta var i förfall och jag skämdes  vid besök över att gården såg så slummig ut.

Men helt plötsligt började något röra sig där nere. Män med overaller kom dit med spadar i högsta hugg. Något var på gång. Vi hade fått en ny förvaltare Sari Korjus så jag mailade henne och fick svar att min känsla var rätt. Det hände saker. 

Nu ståtar där nya lekskulpturer, en för stora och en för små barn. Dessutom fräscha soffor med inbyggda bord där man kan äta sin grillade korv utan risk för någon konstig magsjukdom. Vi boende tackar för det. Nu var det dags att skriva ett  blogginlägg om saken. För att verka  proffsig måste jag förstås göra en intervju med ett barn som älskar att leka. Det blev Laura tre år, 

Hon är en flicka som inte går rakt fram i livet utan dansar med avbrott för svängar och piruetter. Hennes leende är smittande och hon älskar allt som glittrar och sprakar. Sån har hon varit från första början. Med mjuka rörelser får hon omgivningen att smälta inför hennes feminina framtoning. Men ack vad de bedrar sig för hon är inte alls bräcklig  utan stark som Pippi Långstrump.

cimg1130.jpg

Här står Laura vid ingången till den nya lekplatsen där två  urnor är fyllda med blommor

  -Vad tycker du om den nya lekplatsen frågar jag, som en annan skjutjärnsjournalist. Laura har inte tid att svara utan sticker iväg till den lilla rutschkanan, som hon glider ner för några gånger.

Laura i rutchkanan den lilla

Det här ska jag väl  klara?

Laura i den nya leksaken

Oj vad härligt

Sen lockas hon av den stora lekskulpturen. Hon kämpar förgäves att ta sig upp men får till slut  bli upplyft.

CIMG1134

Här kan man speja ut över gården. Hoppas jag snart blir stor och själv kan ta mig  hit.

Så nu kan hon längta efter dagen när hon blivit ännu starkare och modigare och själv kan klättra upp.

Jymdskepp till månen

Publicerat: 7 oktober, 2018 i Skärholmen
Etiketter:,

Jag känner en liten kille som heter Louie. Hans födelse  skildras (från mitt perspektiv) i början av bloggen. Tiden går. Han har nu vuxit till sig och kan både gå, springa och busa. Hans personlighet är speciell och han har en teknik för att ta sig fram till det som lockar även om något står i vägen. Där skiljer han sig från sin mer diplomatiska storebror. Louie har med andra ord en mycket stark vilja och känsla för att varje maktkamp är en utmaning som bör vinnas. Men han har också  charm som får alla små (och stora) flickor i omgivningen att dåna av förtjusning och kusinen Laura trängtar ofta efter hans sällskap.

Han och jag har en speciell relation. Vi möts halvvägs så att säga. Eftersom jag inte är hans förälder har jag inga skyldigheter att uppfostra honom eller lära ut livets realiteter.  Jag kan låta det blåsa bort och inte ta de strider han bjuder upp till. Vi gillar båda vilda lekar. Medan han utför dem i verkligheten så genomför jag dem mer i skymundan genom att markera rörelse eller göra något lugnare som ändå får honom att instinktivt förstå den energi som finns gömd i åthävorna. Vi gillar båda också kreativa utmaningar. Från början att hantera lera på ett bord. Känna det lena materialet, lukta och smaka. Sen börja forma till vad som helst . Kulor som man kan rulla, svansar till dinosaurer eller klumpar som föreställer vilda katter.

Han visar stor talang att lägga pussel. Personalen på dagis säger att han lägger säkrare och fortare än vad  de själva mäktar med. Hemma demonstrerades hur han kunde lägga alla pussel som fanns tillgängliga, en efter en på nolltid. En gång köpte jag med en bok om monster, som kunde pillas loss och sen  sättas  in på förtryckta markeringar  i målade skräck miljöer.  Med säker hand letade han rätt på platsen där varje monster med tillbehör skulle placeras och innan jag själv hittat rätt plats hade han satt fast den.

Senast vi sågs var en av sommarens  sista dagar på ett poolparty där vi  åt grillat  bredvid det azurblå vattnet medan  uppblåsbara jättedjur i plast svävade på vattenytan. Det var lite småkallt och jag virade en kofta runt honom  och klappade på armarna så han skulle hålla sig varm. Han pratar inte så bra ännu men vi höll ändå igång någon slags konversation. Sen tog han min käpp, som jag har som hjälp för att hantera ett krånglande knä. Barn brukar älska käppen för den kan förvandlas  till allt möjligt – bli ett gevär, något att jonglera med eller använda som golfklubba. Louie tog käppen, som stod lutad mot en stol och höjde den ända upp mot parasollet  ovanför oss och sa:

                                                 ”Jymdskepp mot månen”

En stöt mot parasollet . Sen sa han igen ”jymdskepp mot månen”.  Jag tänkte att han uttalat vad han vill göra i sitt framtida liv.

 

POOLBILD

Här syns Louie längst fram med röda muffar. Vid poolkanten står storebror Fred.

Ofta är konventionella tandkrämer fulla av  skadliga kemikalier och tillsatser medan de alternativa naturliga tandkrämerna är dyra. Därför har jag prövat fram att göra min egentillverkade produkt.

Efter en del experimenterande har jag kommit fram till hur jag gör min ekologiska tandkräm. Jag använder följande ingredienser.

   1 dl Kokosolja (smälts till flytande konsistens i vattenbad)

   1 dl bikarbonat (siktas så det inte bildas klumpar)

När kokosoljan är smält så rör ner bikarbonaten (finns att köpa på Citygross i Stockholm på deras avdelning för storhushåll). Vispa noga.

Tillsätt smaksättning som i mitt fall är

                 Cirka tio droppar pepparmyntsolja och

                1 kryddmått Steviapulver

Steviapulver görs av en växt, som ger lite sötma utan att innehålla socker.

Vispa noga och häll upp i en burk innan kokosoljan svalnat. Den  blir tjockare vid lägre temperaturer. Sätt i en  spatel att dosera med. Sen är det klart.

Kommentarer

Kokosolja är antibakteriell och dödar effektivt dåliga  bakterier i munnen. Bikarbonat har  en lätt slipande effekt, som rengör tänderna.

Nej, det finns ingen fluor i min tandkräm. Fluor är ett gift  och det kommer att sväljas när man använder det i tandkräm. Fluor kan vara bra för personer som äter mycket sötsaker då det stärker  tandemaljen så man bättre klarar sig från karies. För att ta mig själv  som exempel hade vi inga fluortanter när jag gick i skolan så den tillsatsen undgick mig helt. Ändå är mina tänder i utmärkt skick.

Kokosoljan smälter vid 26 grader

Under sommaren 2018 var det oerhört varmt i Stockholm. Ofta över 30 grader.  Då kokosolja smälter vid 26 grader var tandkrämen flytande med bikarbonaten i botten. Detta rättade till sig om jag vispade blandningen noga och sen ställde in den i kylskåpet. Då blev den knallhård!  Fast den återgick till en mjuk konsistens när utetemperaturen (och den inomhus) återgick till normala nivåer.  Viktigt är dock att om bikarbonaten  inte varit siktad (se ovan) ordentligt hade den inte blandats med kokosoljan  utan blivit kvar på botten trots ivrigt vispande.

De sista månaderna har jag inte publicerat så mycket blogginlägg. Det beror på att jag  gått en kurs i släktforskning, som fångat min uppmärksamhet och tid.

Att jag först blev intresserad av ämnet berodde på att jag ärvde en bunt fotografier och adressböcker, där jag undrade över vilka personerna var. När jag året efter var på resa i Skåne visste jag att min farmor kom från Svedala så jag sökte upp pastorsexpeditionen för att se om det fanns några spår efter henne. Jag blev mycket väl mottagen och fick se den husförhörslängd där det finns en notering att  min farmor i unga år lämnat sin församling. Det gav en gastkramande känsla då jag visste att hon vid angiven  tidpunkt var gravid med min pappa och tvungen att fly hemorten då hon inte var gift och barnet således en oäkting, som det hette på den tiden.

Efter en kartläggning av de uppgifter jag ärvt så blev allt liggande djupt nere i en låda. Men i  år  fick jag hjälp av en bekant att botanisera bland kyrkoböcker med prästers  bläckskrivna anteckningar. Jag hittade då  min farfars födelse omnämnd i en Födelsebok från hans aktuella församling  år 1874.

Jag minns min farfar som gammal. Han hade för länge sedan hängt upp sin fiol på väggen men kunde sjunga en  stump ur ”Det blåser i träa idag” när jag satt i hans knä. Att få se noteringen om hans födelse  i Näshulta församling var en overklig upplevelse. Jag hade aldrig tänkt på  att han en gång varit  ett värnlöst spädbarn som nyligen kommit  ur sin mors sköte precis som vi alla.  Jag fick tårar i ögonen och kände stor  ömhet för honom, som gått före mig i livets ständiga puls av födelse och död. Han gifte sig till slut med min farmor och därmed  legaliserades min pappa.

De här erfarenheterna har hela tiden legat och pyrt i mig och bara väntade på ett tillfälle att blomma ut. När jag så stötte på en kurs i släktforskning så anmälde jag mig. Vi fick börja lära oss hur man systematiskt ska söka i kyrkböckerna och tyda texter, som många gånger kan vara rätt oläsliga. Mycket annat ingick också – exempelvis hur man söker i domböcker, soldatregister och hittar bouppteckningar.

Genom den här kursen har mitt intresse för gamla tider väckts och  jag har hittat böcker, som fått mig att inse hur tufft många människor hade det förr. På 1700-talet och åtminstone första hälften av 1800-talet bodde man vanligen i små självbyggen, där det fanns en farstu och ett rum samt en kammare som fungerade  som  förråd. I rummet fanns en eldstad där all mat lagades över öppen eld. Folk sov i rummet och på kvällarna satt man runt elden och slöjdade eller umgicks efter dagens  tunga arbete. Där fanns ofta djur, framför allt höns och stanken var hemsk. Det var också extra tufft under vintrarna då man måste se till att värma upp huset. Så småningom uppfanns en liten lampa, som dock var  brandfarlig och först när fotogenlampan kom i sista delen av 1800-talet kunde vedspis installeras och kammaren började användas som kök. Förråden flyttades ut till  olika bodar som efter hand uppfördes på tomten. Man idkade självhushållning med djur och odling för att mätta magarna och lärde sig vilka växter i naturen, som kunde användas även för medicinska syften. När det blev missväxt var katastrofen total och svälten knackade på dörren.

När det stod klart   för mig att åtminstone en del av mina förfäder levt på detta sätt har jag känt stor tacksamhet för min varma lägenhet med rinnande kallt och varmt vatten samt möjlighet  till bad och dusch. Samt tvättmaskinen  inte att förglömma, som ersatt det tunga arbete kvinnorna förr fick utföra i byk-kar med sköljning  i vattendrag och sjöar.

Jag har delat upp min släktforskning i de fyra släktgrenar, som alla människor är en produkt av. Den jag hittills  valt att fördjupa mig i är min morfars släkt beroende på att vi har samma efternamn. Min  familj tog det namnet, som var min mammas flicknamn för en del år sedan. Jag visste att den släkten kom från Bjälbo i Östergötland och jag har levande minnen (och foton) när min barndomsfamilj reste med min morfar till hans födelseplats på  Ramstad gård, en bit från Vadstena.

Ramstad gård cirka 1954

Här står  min morfar längst bak till höger på verandan till Ramstad gård, där han växte upp. Jag själv står längst till höger bredvid min mamma och framför mina småsystrar.

 

Hans  pappa dvs min morfarsfar var ”kommunordförande i Bjälbo” och jordägare i området. Jag håller på att arbeta mig ner i generationerna bakom och möter då mer och mer oläsliga kyrkoböcker, där jag för närvarande försöker utröna var den person, som först kom till Bjälbo har sitt ursprung. Det gäller att ha tålamod men samtidigt vara  envis för att hitta rätt uppgifter. Vår kursledare har inskärpt vikten av att hela tiden notera varifrån  vi tagit uppgifterna, så att det kan granskas, som i vilken forskning som helst. 

Har man börjat med släktforskning finns det inget slut. Man kan samla på sig över 500 så kallade anfäder om man går så långt tillbaka  som det går. Just nu fortsätter jag dock med morfar. Ska snart ner till Kungliga Biblioteket vid Humlegården och ta fram tidningsklipp om hans segrar i schack- och bridgetävlingar samt hans fars liv som kommunordförande i Bjälbo.