Varje morgon drar jag fram en step-up-bräda och börjar stiga upp och ner för att få upp flåset. Under tiden ser jag ut genom utsikten från mitt sovrumsfönsters där Jehovas vittne har sin kyrka högst uppe på backen till Ekholmshöjden. För det mesta är det rätt tomt där. En fastighetsskötare städar bland rabatterna med en kratta i handen eller åker runt med en gul minitraktor och gör cirkuskonster. Annorlunda är det på helgerna. Då kryllar det av folk och bilar. På kyrkbacken står besökare i grupper och diskuterar. Inslaget av invandrare verkar vara ganska stort. Det är ett intressant skådespel att iaktta på avstånd.
Förr innan vi fick våra portar låsta dygnet runt så kom Jehovas ofta och knackade på min dörr för att sälja sin tro. Jag brukade prata lite med dem men drog mig snart tillbaka. Deras åsikter verkade så naiva och deras motstånd mot blodtransfusioner avskräckte mig ännu mer, eftersom ett av mina barn dog i leukemi och under sin sjukdomstid fick hjälp och lindring av okända, som donerade blod och plasma till honom.
Häromåret renoverades kyrkan. Man målade över den gula traditionella villafärgen med vit färg. Efteråt liknade den mer en kyrka. Sen målade man taket ljusgrått nästan vitt. Det ser lite lustigt ut från mig, som ser kyrkan uppifrån. Kyrktak brukar ju vanligen vara svarta och den ljusa färger ger mig en känsla av att de inte vill utmärka sig inför Gud utan viska om förbarmande. Det byggdes också ett lysande trappräcke upp för en liten backe till entrén, så det ser ut som en himlabacke upp till det allra heligaste. Men det var egentligen inte arkitekturen jag skulle beskriva utan det faktum att under byggarbetet så fanns minst ett 50-tal människor där, som hjälptes åt med jobbet. De kämpade på varje dag under lång tid. Jag fick höra att så gör Jehovas överallt i världen. De hjälper varandra på ett sätt som vi sällan gör i vårt samhälle, där individen är allt.
Rikets sal på Ekholmsvägen
Nattbild på Rikets sal
Det finns enligt många vittnesmål en stark gemenskap inom den här kyrkan. Sammanhållningen är så stark att den står över till och med familj och släkt. På nätet ligger en del berättelser om människor som försökt frigöra sig och lämna kyrkan. De har drabbats av utfrysning av dem som dessförinnan varit hela deras värld. Det är en villkorad gemenskap. http://www.aftonbladet.se/wendela/article19392718.ab
Ibland kan jag ändå bli avundsjuk när jag svettig står efter min morgonövning och tittar på kyrkbackens myller. Tänker vad härligt det skulle vara att bli en del av en så stark gemenskap. Sen minns jag tiden när jag var politiskt aktiv och hur det till slut blev omöjligt att vara kvar för jag var tvungen att hela tiden anpassa mig till vad den högsta partistyrelsen ville. Det gick inte att ha några egna åsikter för då hade kraften splittrats upp och ingen rörelse existerat. Efter den upplevelsen har jag alltid haft svårt att anpassa mig till arbetsplatser eller grupper, där såna oskrivna regler funnits att jag tvingats tiga om vad jag själv tyckte. Ibland tappade jag nästan tron på mitt eget inre. Men än idag kan jag längta in till vissa grupper men om jag blir insläppt vill jag nästan alltid därifrån. Det är som jag aldrig riktigt lär mig vad som gäller.
Alla befinner vi oss nog någonstans på en skala mellan total gemenskap och total självständighet och försöker balansera där emellan. Vissa är beredda att ge upp nästan allt för att få höra till, andra blir solitärer som kanske inte ens lyssnar på vad andra vill, tycker och tänker. Det bästa är väl att balansera någonstans på mitten där andra röster också får finnas och där man anpassar sig helt eller delvis, men också avstår när man känner för det.
För att återvända till Jehovas vittnen så är det säkert bra att de finns trots allt. I alla fall för de människor som törstar efter total gemenskap på grund av stor ensamhet och vill få vägledning om vad som är rätt och fel. Vi andra får försöka att vingla så gott vi kan mellan ytterpolerna.
Krönikor från Skärholmen 