Det är fruktansvärt att läsa, se och höra om branden i London, som drabbat ett social housing i deras rikaste stadsdel. Ännu värre är det att byggnaden saknade reservutgångar och hade isolerats med billigt brandfarligt material vid en renovering. Dessa hus var inget  att satsa pengar och omsorg på då icke-solventa människor bodde där, som inte kunde delta i  bostadskarusellen i staden fast deras arbetskraft förstås behövdes.

Liknande läge är det väl här i Stockholm. I alla fall hos oss här i Skärholmen uppe på Höjden i de ”allmännyttiga” husen, som vansköts på många sätt. Görs några kontroller så man vet om våra hus är brandsäkra?

Husen är byggda på 60-talet – sex våningar utan reservutgångar. Finns bara en trappa ner till porten. Elsystemet är uråldrigt och i dåligt skick. Inga sprinklar så vitt jag kunnat upptäcka. I mitt hus är vägen upp till taket låst. Vad jag förstår så måste vi som bor högst upp stanna kvar i lägenheterna och vänta på hjälp om det börjar brinna medan de längre ner i husen kanske kan ta sig ut via trappan om de upptäcker elden i tid. En eldsvåda kan lätt utveckla sig till en katastrof.

Liknande hus finns på många ställen i de ”utanförskapsområden” man gnäller över. Vi som bor där har i alla år betalat hyror, som bidrar till stora vinster utan att något kommit oss boende till del. Några pengar har aldrig avsatts till underhåll. I stället väntar  de som har makten med att renovera så länge som möjligt för att sen kunna göra stora kostsamma renoveringar. Hyrorna blir därefter astronomiska och tvingar bort många av de boende.

Hur ser media och bostadsbolagen på det här? Förmodligen tigs såna här frågor ihjäl eller avfärdas med några krystade meningar medan man fortsätter påpeka över hur dåligt folk som bor här och att något måste göras. Men inget händer.

 

 

I höstas hade jag köpt  gåstavar och tog en tur nerför backen till den vackra dalen och promenerade förbi koloniområdet och fram till strandpromenaden. Återvägen hamnade jag bland en massa buskar då jag ville undvika att gå på de asfalterade vägarna. Sen återstod backen, som hade förvandlats till en mördardito när jag skulle ta mig upp till Höjden igen. Med tanke på att åldern gett mig en del krämpor orkade jag inte riktigt utan fick stanna och luta mig mot lyktstolpar för att hämta kraft för fortsättningen upp. Men med lite vilja gick det till slut.

Väl hemma kom jag ihåg att det förr stod några soffor längs vägen, som numera var borttagna förmodligen på grund av byggnadsarbeten. Skrev då ett mail till Sara Heppling-Trygg  på Stadsdelsförvaltningen och frågade om vi inte kunde få nya nu när  alla jobb var klara. Hon vidarebefordade mitt mail till Parkingenjör Love Örsan, som lovade att sätta upp soffor igen. Två dagar före julafton fick jag ett mail från honom om att sofforna fanns på plats, fastgjutna i marken. En fin julklapp till alla oss som bor på Höjden och har lite dåligt flås.

Sen är jag inte en person som ger mig ut i halka och vinterväder utan sofforna har fått stå där i fred ända fram tills idag när jag begav mig ut på spaning i det vackra vädret. När jag kom till backen ner kunde jag se att två soffor fanns placerade vid sidan. Fina och nymålade var de också.

Sen tog jag mig ner till skogen och hittade vitsippor bland träden. Ett viktigt vårtecken och löfte om varma sköna dagar.

Vitsippsbacke

                                                           Sköna maj välkommen!

Efter att ha sniffat sol och grönska en stund var det dags för styrkeprovet – att ta sig upp för backen. Den reste sig som Skärholmens egen Mount Everest. Men det gick som en dans när jag kunde vila ut och samtidigt byta ord med grannar som passerade. Så hoppas jag många andra gör nu när värmen kommer.

Backen

Den andra soffan högst upp syns knappt, men jag lovar den finns vid tredje lyktstolpen nerifrån

Nu vill jag passa på tillfället att tacka Sara H-T och Love Örsan för julklappen fast det idag är 7 maj.

Eländet har pågått i rätt många dar nu. Ett tag gick bergbanan igen, men det varade bara några timmar. Nu är det buss som gäller för alla halta och lytta och folk som bär på lass med varor samt alla barn som ska upp till daghemmen och skolan.

Nu under påsk har det varit en mardröm när släktmiddagarna  går av stapeln och besökarna strömmar fram till hissdörren och hittar plakat med texten ”Hissen trasig. Ersättningsbuss går”. Var då undrar de?

Bussen får trängas nere på det lilla torget framför Medborgarkontoret. Där översvämmas gatan av felparkerade bilar. Ingen lapplisa syns  till. All av- och påstigning får ske mitt ute i körbanan. En liten ynklig skylt med ”Busshållplats” står jämte kyrkväggen och noteras av ingen.

Skönhetsrådet sa nej till Trafikkontorets förslag med hissar till Höjden. Något annat  förslag hade de inte än att neka oss hissarna. Vi bryr oss inte om  skönhet när det gäller den här saken. Vi har levt med problemet i över tio år och behöver radikala åtgärder, vackra eller ej.

Nu håller vi andan på Höjden och hoppas att bergbanan på något mirakulöst sätt ska börja röra på sig och att ett nytt skönt  alternativ snart presenteras.

Gillar ni att gå på bio?

Publicerat: 31 mars, 2017 i Skärholmen
Etiketter:, ,

Det gör i alla fall jag. Har många favoriter som jag kan se om och om igen. Som ”Det vita bandet i regi av Michael Haneke, Denna mystiska historia om en nordtysk by, som man blir helt indragen i och måste se om flera gånger för att riktigt förstå historien. Eller Cabaret som beskriver en historia i andra världskrigets skugga,  där Liza Minnelli gör en strålande insats som femme fatale. Minns också Barnen från Frostmofjällen (mitt första biobesök), som byggde på en bok, som jag fortfarande har kvar sönderläst i min bokhylla hemma.

När jag flyttade till Skärholmen för en hel del år sen fanns fortfarande en bio i Centrum. Där sjönk jag ner i röda fåtöljer och såg aktuella filmer. Det fanns också en filmklubb som visade fantastiska filmer, både gamla och nya. När Centrumet skulle byggas om slängdes bion ut och Filmklubben flyttade sin verksamhet till Heron City.

För mig gick det inte så bra att ta mig dit. Det är jobbigt att åka från Skärholmen till Kungens Kurva. Buss 173 är enda möjligheten om man inte har bil. När bion slutar vid 21-tiden så går två bussar i timmen. I alla fall på den tiden. Kanske är det bättre nu? Jag tröttnade i alla fall på att stå och frysa utomhus i en busskur. Att gå genom tunnlar i de mörka stråken över till Skärholmen kändes inte heller särskilt inbjudande.

Sen var det en tid med Love Film. Denna underbara inrättning där man kunde beställa fram allt från filmens barndom till nya blockbusters. Dessutom textade på svenska. Vad jag sörjde när de lade ner sin verksamhet.

Så jag övergick till att låna DVD på biblioteket och betade igenom hela deras förråd. En del filmer var fantastiska även om det fanns en del bottennapp. Sen fick det bli Svt Play fast mest dokumentärer och serier i de ämnen som intresserar mig.

Så såg jag en liten annons om att  Hallunda Folkets Hus visade Svansjön sänt från Moskva. Jag hade ofta sett deras små annonser i Södra sidan och funderat på att åka dit. Den här gången  blev det av  i sällskap med en vän. Det var  bara att ta tunnelbanan (som går var 10:e minut) några hållplatser, gå ut, sen till vänster, sen till vänster ner för en trappa. Så fortsatte vi  rakt fram och kom fram till ett litet torg där vi gick upp på den högra trottoaren och fortsatte rakt fram till Folkets Hus logga syns på vänster sida.

Inuti finns en stor luftig lokal med en stor salong för  bio och teater och olika salar man kan hyra för aktiviter. Dessutom en utmärkt restaurant/café med rättigheter och hyfsade priser. Bättre än all sockervadd på Heron City.

Jag och mitt sällskap satte oss i sköna fåtöljer och förflyttades till Moskva där man fick se den ryska huvudstadspubliken strömma till Bolsjojteatern för att se Svansjön. Så gjorde vi också fast sittande i Hallunda. Där njöt vi av Peter Tjajkovskij hänförande musik och världens bästa balettdans. som gör att man känner sig lätt i hela kroppen när man följer med i dansarnas hopp och piruetter.

Det känns som en spännande upptäckt för att fortsätta gå på bio.  Slipper stå i busskur och frysa och tunnelbanan går ju ganska ofta.

 

Sedan flera år är jag stödperson på Kanelbullen, som är Seniornets internetcafé på Rosenlundsgatan 44 i Stockholm. (Fast vi serverar sällan kaffe, men det händer). Jag är inte speciellt kunnig i datorernas  värld, speciellt som de utvecklats under senare år med smartare telefoner och tilltagande krånglighet. I stället har jag bloggande som specialområde och skulle vilja sprida denna roliga syssla till fler i vår förening. Vi har ju en bra förebild i Dagny, snart 105, som nyligen höll ett bejublat framträdande hos oss om sin  välkända blogg.

 

Den här texten avser jag att under föredraget den 23 mars lägga ut på bloggen så att åhörarna kan förstå hur lätt det är att blogga. Bara få in texten och trycka på en knapp det står Publicera på. Men skämt åsido lite mer finns att lära. Därför kommer jag lördagen den 8 april ge en liten kurs där jag mer på djupet lär ut hur man börjar blogga.

Nu valsar det runt i media att Hyresgästföreningen lagt ett förslag ihop med två allmännyttiga bolag (numera vinstdrivande) att införa ”Stockholmshyra”? Med det avses att lägenheter med ”bättre” läge ska få högre hyror. Jag trodde det redan hade skett men de vill väl pressa upp kostnaden ännu högre så pengar kan tjänas. Frågan är bara för vem? Inte hyresgästföreningen hoppas jag?

Varför kunde de inte i stället ha lagt ett förslag att hyrorna i förorten ska sänkas? Det hade varit mer i linje med Hyresgästföreningens uppdrag och medlemmarnas önskemål.

Våra lägenheter har höga hyror med tanke på vad vi får: nedslitna lägenheter, höjd hyra för varje nyanskaffning samt underhåll?? av densamma, vid kyla iskalla lägenheter, undermålig ventilation och vanskötta gårdar.

Hyrorna i innerstan kan väl ligga kvar på samma nivå så att inte vanligt folk där behöver tränga ihop sig eller tvingas flytta från sitt invanda område.

Emporia näst störst i Sverige

Nyligen var jag i Malmö och besökte släktingar. Vi  gjorde då bland annat utflykter till två av stans köpcentrum. Först besökte vi  Emporia, som är Malmös nya flaggskepp. Jättestort, sägs vara Skandinaviens  tvåa efter Mall of Scandinavia, med över 200 butiker och 93 000 kvm yta. Inuti liknade det ett enormt rymdskepp med rulltrappor i olika färger så man ska kunna orientera sig och inte gå vilse bland alla varor. Det var superfräscht med modern konst och vackra sittplatser,  där man inte ens behöver äta för att få vila sina fötter. Där fanns förstås det vanliga utbudet av kedjebutiker men också lite nyheter. Bland annat hade Odd Molly en butik och Hamleys (världens största leksaksbutik i London)  en filial. Fast det var dyrt där sa min värdinna, så vi drog vidare till Myrorna, som har en butik där de hade dukat upp designglas och exklusiva tallrikar. Inget för fattiglappar precis.

Näthandeln kommer att ta över enligt forskarna

Samtidigt undrade jag hur man vågade satsa så stort. I en artikel i DN 15/12 2016 uttrycker professor Ulf Johansson och forskaren Johan Anselmsson, båda från Lund, åsikten att näthandeln på sikt kommer att ta över kunderna. Bara logistiken blir bättre med hemleveranser på utlovade tider och utlämningsställen nära där folk bor.

Zlatans Rosengård

Då jag, som är  totalt ointresserad av sport faktiskt såg ett program om Zlatan och beundrade hans målkonst ville jag också se var han kommer från. Detta så jag kan  skryta lite för barn i Skärholmen att jag varit i Rosengård, där deras fotbollsidol är född och uppvuxen. Det visade sig vara ett stort område som bestod av många olika husgrupper där nästan bara invandrare bor. Det finns flera sådana områden i Malmö men Rosengård är störst.

Vi parkerade utanför Rosengårds centrum och gick in. Trots att vi först möttes av Kjell & Companys blåvita skylt var det en helt annan stämning här än i Emporia. Där fanns nästan inga invandrare här var det bara sådana. Vi såg fladdrande skynken framför tomma lokaler precis som i Skärholmen. Men annars fanns det många intressanta butiker. Med andra varor än på Emporia. Billigare var det också. Jag hittade en stor låda med minst 40 Barbiekläder för 300 kronor. Ett hemsytt fynd. Det kliade i fingrarna att köpa till någon av småflickorna i min familj, men jag var sparsam och avstod. I en välsorterad barnklädesaffär köpte jag i stället två öronskydd i fluffigt material för tio kronor styck, som skulle passa flickorna fint i vinterkylan.  

Vi skulle ta ut medicin och gjorde ett besök på Apoteket Kronan, som låg i mitten av Centrumet. Men där var servicen usel. Vi fick  vänta 45-50 minuter innan någon betjänade oss, lika länge som på gamla Apotekets dagar. Något sånt hade aldrig accepterats i Stockholms innerstad så jag misstänker  att diskriminering av kundunderlaget var en förklaring

Sen sneddade vi förbi ett café där det bara satt bara män och samtalade och drack kaffe. Det såg ut som vilket café som helst i Mellanöstern. Inte som i dagens Skärholmen,  där alla blandas.

Ägs av utländska företag

Men marknader  har alltid funnits och just nu ser dom ut så här. Skillnaden är att förr hade hantverkare och bönder sina egna små stånd och kontrollerade inkomsterna av det de tillverkat eller odlat. Vad gäller Emporia står ett svenskt namn, som ägare men det ägs egentligen av ett franskt bolag och en holländsk pensionsfond. SKHLM ägs av det brittiska företaget Grosvenor. I dessa fall stannar inte köpcentrumens vinster i Sverige utan hamnar långt bort i något skatteparadis enligt de regler som gäller i globaliseringens tidevarv. Men Rosengårds centrum ägs av ett malmöitiskt fastighetsbolag, så där blir  pengarna nog kvar hemmavid så närområdet förhoppningsvis kan få investeringskapital.

Bra kommunikationer

Emporia låg nära tåg som kunde ta dig till Kastrup på nolltid och bussförbindelser med resten av Malmö. Till Rosengårds centrum gick det bussar direkt från Malmös centrala delar.  Båda ställena gick alltså att nå  även om man inte hade bil, vilket var en stor fördel jämfört med Kungens kurva hemmavid.

bild-till-blogginlagg-om-kopcentrum

En frusen morgon utanför SKHLM där Åhléns utförsäljningsskyltar syns i bakgrunden

Hur kommer det att gå i framtiden?

De tidigare nämnda forskarna säger att de stora köpcentrumen går bra medan de mindre förtvinar. Stämmer ju bra om man tänker på att Rosengård och SKHLM kämpar med tomma butiksytor. En åtgärd vore ju att sänka hyrorna så företagen kan gå runt ekonomiskt  i stället för att ge upp. Men ägarna  har miljardlån från köpet och deras ekonomiska kalkyler gör att de måste sträva uppåt för att få det hela att gå ihop. Annars tvingas de i konkurs. Men då tar  förhoppningsvis nya friska krafter vid för handla kommer vi alltid att göra.