Sedan flera år är jag stödperson på Kanelbullen, som är Seniornets internetcafé på Rosenlundsgatan 44 i Stockholm. (Fast vi serverar sällan kaffe, men det händer). Jag är inte speciellt kunnig i datorernas  värld, speciellt som de utvecklats under senare år med smartare telefoner och tilltagande krånglighet. I stället har jag bloggande som specialområde och skulle vilja sprida denna roliga syssla till fler i vår förening. Vi har ju en bra förebild i Dagny, snart 105, som nyligen höll ett bejublat framträdande hos oss om sin  välkända blogg.

 

Den här texten avser jag att under föredraget den 23 mars lägga ut på bloggen så att åhörarna kan förstå hur lätt det är att blogga. Bara få in texten och trycka på en knapp det står Publicera på. Men skämt åsido lite mer finns att lära. Därför kommer jag lördagen den 8 april ge en liten kurs där jag mer på djupet lär ut hur man börjar blogga.

Nu valsar det runt i media att Hyresgästföreningen lagt ett förslag ihop med två allmännyttiga bolag (numera vinstdrivande) att införa ”Stockholmshyra”? Med det avses att lägenheter med ”bättre” läge ska få högre hyror. Jag trodde det redan hade skett men de vill väl pressa upp kostnaden ännu högre så pengar kan tjänas. Frågan är bara för vem? Inte hyresgästföreningen hoppas jag?

Varför kunde de inte i stället ha lagt ett förslag att hyrorna i förorten ska sänkas? Det hade varit mer i linje med Hyresgästföreningens uppdrag och medlemmarnas önskemål.

Våra lägenheter har höga hyror med tanke på vad vi får: nedslitna lägenheter, höjd hyra för varje nyanskaffning samt underhåll?? av densamma, vid kyla iskalla lägenheter, undermålig ventilation och vanskötta gårdar.

Hyrorna i innerstan kan väl ligga kvar på samma nivå så att inte vanligt folk där behöver tränga ihop sig eller tvingas flytta från sitt invanda område.

Emporia näst störst i Sverige

Nyligen var jag i Malmö och besökte släktingar. Vi  gjorde då bland annat utflykter till två av stans köpcentrum. Först besökte vi  Emporia, som är Malmös nya flaggskepp. Jättestort, sägs vara Skandinaviens  tvåa efter Mall of Scandinavia, med över 200 butiker och 93 000 kvm yta. Inuti liknade det ett enormt rymdskepp med rulltrappor i olika färger så man ska kunna orientera sig och inte gå vilse bland alla varor. Det var superfräscht med modern konst och vackra sittplatser,  där man inte ens behöver äta för att få vila sina fötter. Där fanns förstås det vanliga utbudet av kedjebutiker men också lite nyheter. Bland annat hade Odd Molly en butik och Hamleys (världens största leksaksbutik i London)  en filial. Fast det var dyrt där sa min värdinna, så vi drog vidare till Myrorna, som har en butik där de hade dukat upp designglas och exklusiva tallrikar. Inget för fattiglappar precis.

Näthandeln kommer att ta över enligt forskarna

Samtidigt undrade jag hur man vågade satsa så stort. I en artikel i DN 15/12 2016 uttrycker professor Ulf Johansson och forskaren Johan Anselmsson, båda från Lund, åsikten att näthandeln på sikt kommer att ta över kunderna. Bara logistiken blir bättre med hemleveranser på utlovade tider och utlämningsställen nära där folk bor.

Zlatans Rosengård

Då jag, som är  totalt ointresserad av sport faktiskt såg ett program om Zlatan och beundrade hans målkonst ville jag också se var han kommer från. Detta så jag kan  skryta lite för barn i Skärholmen att jag varit i Rosengård, där deras fotbollsidol är född och uppvuxen. Det visade sig vara ett stort område som bestod av många olika husgrupper där nästan bara invandrare bor. Det finns flera sådana områden i Malmö men Rosengård är störst.

Vi parkerade utanför Rosengårds centrum och gick in. Trots att vi först möttes av Kjell & Companys blåvita skylt var det en helt annan stämning här än i Emporia. Där fanns nästan inga invandrare här var det bara sådana. Vi såg fladdrande skynken framför tomma lokaler precis som i Skärholmen. Men annars fanns det många intressanta butiker. Med andra varor än på Emporia. Billigare var det också. Jag hittade en stor låda med minst 40 Barbiekläder för 300 kronor. Ett hemsytt fynd. Det kliade i fingrarna att köpa till någon av småflickorna i min familj, men jag var sparsam och avstod. I en välsorterad barnklädesaffär köpte jag i stället två öronskydd i fluffigt material för tio kronor styck, som skulle passa flickorna fint i vinterkylan.  

Vi skulle ta ut medicin och gjorde ett besök på Apoteket Kronan, som låg i mitten av Centrumet. Men där var servicen usel. Vi fick  vänta 45-50 minuter innan någon betjänade oss, lika länge som på gamla Apotekets dagar. Något sånt hade aldrig accepterats i Stockholms innerstad så jag misstänker  att diskriminering av kundunderlaget var en förklaring

Sen sneddade vi förbi ett café där det bara satt bara män och samtalade och drack kaffe. Det såg ut som vilket café som helst i Mellanöstern. Inte som i dagens Skärholmen,  där alla blandas.

Ägs av utländska företag

Men marknader  har alltid funnits och just nu ser dom ut så här. Skillnaden är att förr hade hantverkare och bönder sina egna små stånd och kontrollerade inkomsterna av det de tillverkat eller odlat. Vad gäller Emporia står ett svenskt namn, som ägare men det ägs egentligen av ett franskt bolag och en holländsk pensionsfond. SKHLM ägs av det brittiska företaget Grosvenor. I dessa fall stannar inte köpcentrumens vinster i Sverige utan hamnar långt bort i något skatteparadis enligt de regler som gäller i globaliseringens tidevarv. Men Rosengårds centrum ägs av ett malmöitiskt fastighetsbolag, så där blir  pengarna nog kvar hemmavid så närområdet förhoppningsvis kan få investeringskapital.

Bra kommunikationer

Emporia låg nära tåg som kunde ta dig till Kastrup på nolltid och bussförbindelser med resten av Malmö. Till Rosengårds centrum gick det bussar direkt från Malmös centrala delar.  Båda ställena gick alltså att nå  även om man inte hade bil, vilket var en stor fördel jämfört med Kungens kurva hemmavid.

bild-till-blogginlagg-om-kopcentrum

En frusen morgon utanför SKHLM där Åhléns utförsäljningsskyltar syns i bakgrunden

Hur kommer det att gå i framtiden?

De tidigare nämnda forskarna säger att de stora köpcentrumen går bra medan de mindre förtvinar. Stämmer ju bra om man tänker på att Rosengård och SKHLM kämpar med tomma butiksytor. En åtgärd vore ju att sänka hyrorna så företagen kan gå runt ekonomiskt  i stället för att ge upp. Men ägarna  har miljardlån från köpet och deras ekonomiska kalkyler gör att de måste sträva uppåt för att få det hela att gå ihop. Annars tvingas de i konkurs. Men då tar  förhoppningsvis nya friska krafter vid för handla kommer vi alltid att göra.

 Under trettonhelgen var jag tvungen att söka akutvård på grund av halsfluss. Det blev en kamp och fick mig att ifrågasätta både det ena och andra  av dagens akutvård, som enligt media är en katastrof. Det tycker jag med men inte av samma orsaker som media anger.

Först ringde jag Sjukvårdsupplysningen (eller Vårdguiden som det numera  heter  i det  förändringsraseri som råder) för att få råd om vad jag skulle göra. När de hört min historia sa det strängt att jag måste söka läkare samma dag och erbjöd sig att koppla till en Närakut för tidsbeställning. Då det var tidigt på morgonen var jag varken  klädd eller hade ätit frukost. Dessutom är det en bit att resa från Skärholmen till närmaste Närakut. Så jag avböjde den hjälpen. Det skulle jag aldrig ha gjort med tanke på vad som sedan hände.

När jag var klar att åka ringde jag själv en Närakut, som man kunde åka tunnelbana till. De hade inga tider och när de såg min bostadsadress informerade de om att jag inte hörde dit. Senare fick jag reda på att man i teorin kan söka vilken Närakut som helst men det stämmer inte i praktiken. Nåväl jag ringde den Närakut, som stämde med min så kallade ”listning”.  De hade inga tider. De tipsade mig om att jag kunde åka till Huddingeakuten för de hade öppnat en ”lättakut”. För att ta mig dit, som ligger ganska långt bort på en åker, måste jag ge mig ut i  snövädret med feber och kraftig hosta och vänta på en buss eftersom taxi är för dyrt för min börs.  Dessutom visste jag sen tidigare att Huddinge sjukhus inte har något apotek värt namnet så hade jag fått pencilin utskrivet var risken stor att jag måste in till stan med pendeltåg för att  skaffa medicin. Så jag avstod och beslutade vänta till nästa dag när det var vardag och min vårdcentral var öppen.

Ringde dem tidigt  på tidsbeställningen. Men de hade inga akuttider. Informerades då om att orsaken var att flera läkare var sjuka. Vågade inte fråga varför de inte satte in övertider. Man vill ju inte kräva för mycket och göra sig obekväm. Då jag hade åldern inne ringde jag också den Äldremottagning, som nyligen öppnats på vårdcentralen. De tog inga akutfall. Sen slog jag upp Cityakuten på Internet. Men de tog inga öron-näsa-hals-fall utan remiss enligt ett avtal med landstinget.

Så jag ringde Sjukvårdsupplysningen för andra gången. Där drog jag min historia igen och de erbjöd sig att koppla mig till Närakutens telefonkö, vilket jag tacksamt sa ja till. Där svarade  en automatisk telefonsvarare ”det är så många som ringer just nu att vi ber dig återkomma”. Då fick jag göra om proceduren och den här gången hamnade jag i kön.  Till min lycka var det då bara sex personer före. Hyfsat tyckte jag och satte mig med en god bok och väntade. Det var bara det att för varje steg man tog sig framåt i kön gick det evig tid. Som exempel: när det var fyra före i kön en halvtimme. När jag var först i kön också en halvtimme. De andra stegen gick lite fortare. Hade bestämt mig för att inte ge upp förrän jag kom fram eller blev bortkopplad. Med mobiltelefonen tryckt mot örat satt jag där i totalt en och en halv timme innan jag kom fram och ”kors i taket” fick en tid.

När jag sedan tog mig till den bokade Närakuten i god tid förväntade jag mig en smockfull mottagning. Så var det inte. Det var glest med folk i en stor fräsch lokal. Såg bara till en doktor, som betjänades av en kassörska, en sjuksköterska och någon som satt och skrev, förmodligen en läkarsekreterare. Jag häpnade över att de inte assisterade fler doktorer utan fick sitta och rulla tummarna medan kön sakta betades av. Jag ropades upp en halvtimme innan min bokade tid.

All heder åt doktorn. Han gjorde sitt jobb. Vänligt dessutom. Men min reaktion efteråt var att jag synat en bluff. Varför så lång väntetid i telefon när det nästan inte fanns några människor på mottagningen? Försöker landstinget få det att framstå att de har problem som de själva förvärrar? För alla är inte så envisa som jag utan åker till några av de stora akutsjukhusen när ingen annan del av vården hjälper dem. Inte undra på att det är fullt där när inget annat verkar fungera i krislägen.

PS Jag har utelämnat vilka olika vårdinrättningar det här handlar om därför att jag ser det inträffade som ett generellt problem inte brister hos enskilda mottagningar. DS

När jag blev fotograferad av Södra Sidan i fjol i samband med Råttfrågan lärde jag känna deras reporter Rasmus Panagiotis Columbus, som tog lite foton medan jag poserade bland buskarna. Det visade sig att han bodde i porten bredvid min. Tyckte det därför skulle vara intressant att få med honom i bloggens serie ”Lär känna din granne” och till min lycka tackade han ja. Vi genomför intervjun i min lägenhet, som har samma planlösning som den han bor i.

rasmus

Här sitter Rasmus Panagiotis Columbus och  blir för en gångs skull själv intervjuad i stället för att intervjua andra.

ÄR EN KORSNING MELLAN GREK OCH SVENSK

Rasmus är 29 år och född på Rhodos. Hans mamma är svenska och pappan grek. De träffades när mamman var på semester i Grekland. Förutom honom fick de två barn till – hans bror och syster. Familjen bodde i en by utanför centrala Rhodos. Där hade de bergen i bakgrunden och på tomten stod olivträd, som gav 20 liter olivolja varje år för familjens behov. I övrigt fanns getter och lite odlingar.

När han var 15 år separerade föräldrarna och Rasmus följde med mamman till Sverige, vilket även om det var tufft också på ett sätt kändes spännande

  -Det som drog var att få åka skateboard i riktiga skateparker och gå på spelningar med punkband. Saker som jag gillade, men inte fanns på Rhodos. Eftersom jag mest varit här på sommarlov tidigare hade jag nog en romantiserad bild av Sverige – att allt var roligt här.

Det finns vissa skillnader mellan hans två hemländer

   -I Grekland är det jobbigt att ordna det minsta papper. När jag  skulle söka frisedel från grekisk militärtjänst fick jag springa hit och dit för att få fram alla handlingar. Vartenda papper skulle ha en stämpel och en underskrift. I Sverige fungerar sånt mycket smidigare. Men å andra sidan kan  svenskar vara kyligare än greker och är inte så lätta att få kontakt med alla gånger. Allt har sin fram- och baksida.

TESTADE SIG FRAM TILL SITT YRKESVAL

Han fortsatte sin skolgång i Sverige och läste på naturvetenskaplig linje, vilket gick bra då han hade en solid grund med sig från Rhodos. Efter studenten var han villrådig över sitt yrkesval och läste japanska och nordostasiatisk kultur i ett år.

   -Då jag alltid gillat att teckna valde jag sen produktdesign. Fast jag hoppade av efter ett år då jag kände att det inte var min grej. I stället började jag en treårig högskoleutbildning till grafisk designer, vilket kändes mer rätt

Därefter hamnade han i arbetslöshet och tog de jobb som gick att få.

   -Försökte frilansa som grafiker, vilket inte gick något vidare. Jag hade inga kontakter i den världen och var egentligen inte särskilt intresserad av att jobba med reklam. Det blev mest att hjälpa kompisar att göra affischer och skivomslag.

En tid jobbade han med telefonsupport på ett telefonbolag medan han funderade och längtade efter ett mer givande jobb. Då fick han syn på en ettårig kurs som  hette ”Journalistik för akademiker” och gick på Södertörns Högskola.

   -Jag kände att det kunde vara rätt och komplettera min kunskap som grafiker. Jag gjorde min praktik på tidningen Dagens arbete och fick efter kursen ett vikariat på  Folkbladet i Norrköping.

   -Sen var jag arbetslös ett tag. Var lärarvikarie i Nyköping. Fick jobb på studenttidningen Gaudeamus i ett år. Där gjorde jag allt. Var reporter, fotograf, redigerare och webbredaktör. Sen följde en sommar på NTM-koncernen som hade central redigering för alla sina tidningar. Till slut hamnade jag på Södra sidan, som reporter, där jag jobbar nu. Jag trivs väldigt bra med att göra lokaljournalistik just i Skärholmen.

   -Det känns extra intressant eftersom jag samtidigt bor i området. Tycker att Skärholmen är underbevakat och sällan nämns något om de många fantastiska initiativ som faktiskt sker här. Som ett exempel har det aldrig berättats i större media att Skärholmsungdomar själva tagit initiativ till en fotbollsturnering vars syfte är att stärka relationen mellan ungdomarna och resten av vuxenvärlden.

Har du hunnit med det andra livet då?

   -Jo visst, jag försöker. På fredagar drar jag ibland ner till Västerholmsstråket och åker skateboard efter jobbet. Barnen som brukar leka i parken blir alltid glada när det kommer någon och åker. De ber mig ofta göra trick och vill testa min bräda.

   -Jag läser just nu en kurs i arabiska därför att det är roligt att lära nya språk. Sen behövs det också i det här området. Annars blir vissa personers röster aldrig hörda. Förhoppningsvis kan vi mötas halvvägs – en med dålig arabiska och en annan med dålig svenska.

 Rasmus berättar att han så smått börjat spela i ett band.

   -Fast det är lite hemligt än så länge. Jag lyssnar mest på punk och hiphop. Några favoriter är bland andra Swordwielder, Erik Lundin och Vånna Inget.

   Han berättar att han ibland gör knivhandtag.

   -Bara för att det är skönt att jobba med händerna när man annars bara använder huvudet.

knivar-1

Det främre knivskaftet har Rasmus gjort av skateboardträ, där målningen sparats fram. Det andra skaftet är tillverkat av olika träslag, bland annat masurbjörk.

SKÄRHOLMEN ÄR EN OAS I STOCKHOLM

Rasmus har bott fyra år i Skärholmen och gillar området skarpt.

   -Tänk att bara man går runt knuten så finns ett naturreservat helt nära. Sen är det alltid liv och rörelse på torget. Jag har också en känsla av att man i Skärholmen tar hand om varandra till skillnad från innerstan, där det blir mer opersonligt och stelt.

Vi kommer att tala om problemen som också finns med fattigdom och trångboddhet. Att det saknas arbetstillfällen för många.

   -Det finns inga enkla lösningar på de problemen. Men som journalist hoppas jag såklart att det jag gör kan hjälpa till att skapa en förändring. De flesta andra medier rapporterar bara om våra områden när det har hänt något negativt, som en skjutning eller bilbrand. Det är klart att en sån bild bidrar till att skapa otrygghet, fördomar och klyftor. Jag hoppas att jag och det vi gör på Södra sidan kan bryta den bilden.

 Det är ett känt faktum att segregation numera är ett stort problem både i Stockholm i stort och Skärholmen. Forskning  visar stora skillnader i exempelvis inkomst, livslängd och hur man röstar i politiska val mellan förorter där huvudsakligen svenskar bor och ”invandrarförorter” som Skärholmen.

   -Men det finns motkrafter. För att ta ett exempel har föreningen ”Folk” kämpat för att hitta samlingslokaler för föreningar och privatpersoner och till sist lyckats få tillgång till Röda Korsets folkhögskola, där det kommer att skapas träffpunkter för oss här ute. Mötesplatser där vi kan lära känna varandra och skapa relationer är något jag tror behövs i varje fungerande lokalsamhälle. På sikt leder det till att folk mår bättre, trivs  i sina bostadsområden och gör områdena mer levande  Även om det inte kommer åt segregationen mer än marginellt – möteslokaler kommer ju knappast minska inkomstskillnaderna – kan det vara ett steg på vägen.

      -Det kommer nu att byggas 4000 nya bostäder i Skärholmen enligt planerna. Man får då verkligen hoppas att de som planerar också tänker på hur viktig det är att skapa träffpunkter där människor som flyttar hit kan ses och samverka så att en positiv utveckling kan fortsätta utvecklas.

.

 

Bild  —  Publicerat: 23 december, 2016 i Lär-känna-din-granne, Skärholmen
Etiketter:, , , , , ,

Vad händer i Centrum?

Publicerat: 14 december, 2016 i Skärholmen
Etiketter:

Igår tog jag bergbanan ner  till Centrum och gick min vanliga sväng genom Myrorna och rulltrappan upp till Överskottsbolaget.

Då såg jag att det var nästan tomt i butiken. Det  fanns skyltar som informerade om att Överskottsbolaget ska stängas och kunderna hänvisades till en butik i Kungens kurva. Tyvärr är det sällan någon tar sig dit. Få har bil, bussarna tar en evinnerlig tid och den nya gångvägen går till Heron City, så det blir alldeles för långt att gå.

När jag återvände upp från Centrums källarvåningar såg jag att en klädbutik reade ut sitt innehåll för att den skulle upphöra. Så också en butik utomhus. Tomma lokaler finns både här och där. Det breder ut sig oroväckande mycket just nu.

Flaggskeppet Åhléns stänger ju också. De har fortfarande full sortering så det kanske dröjer ett tag?

Summa summarum så verkar det gå ut för vårt Centrum. När Åhléns och Överskottsbolaget stänger har vi inte längre några butiker kvar som har en bred sortering. Kvar blir specialiserade butiker.

Vad är det som händer? Är hyrorna för höga så det inte finns någon lönsamhet och ingen erbjuder lösningen – att sänka hyrorna. Eller är det kundunderlaget som är för fattigt?

Jag bara undrar.

Hon ville bli fotograferad

Publicerat: 2 december, 2016 i makthavarna, Skärholmen
Etiketter:

På Skärholmens torg finns det tiggare i varje hörn. Eller så släntrar  de hit och dit med muggarna utsträckta och säger ”hej, hej”, så man inte ska missa dem. För mig har det varit ett problem hur det ska hanteras trots att råd från makthavarna inte uteblivit. Men de orden har inte lättat min börda. För  jag tror inte att pengar till en välgörenhetsorganisation hjälper de här människorna. De landar nog i många människors fickor tills de tunnats ut till en tumme.

Jag har lyssnat på mina känslor. Det kan röra sig om förakt för att vuxna karlar inte sätter igång och gräver en grop eller något annat nyttigt i stället för att stå på knä inför svenskarna. Jag har känt medlidande med de gamla och lytta som vacklar omkring med sin skramlande mugg. Känt oro att de utnyttjas av skrupelfria maffiosos och inte får behålla ett öre själv. Samtidigt verkar det ju vara familjer som åker och då får ju dessa gamlingar ett värde, som de inte har i Sverige där gamla inte längre är lönsamma.

I en av mina perioder av icke-givande gick jag på Kungsgatan med en 13-årig pojke. När han såg en tiggare vid husväggen stannade han och gav en krona ur sin börs. Det gav mig en tankeställare. Fortfarande mycket av ett barn kände han medlidande och ville dela med sig. Jag skämdes. Rannsakade mig själv och kom fram till att några kronor mer eller mindre inte betydde något för min något skrala ekonomi. Om jag tappade en på gatan var det inte  säkert att jag ens böjde mig ner och tog upp den.

Jag bestämde mig för att bara ge till en kategori – äldre kvinnor. Delade ut enkronor, ibland två och överblivna euron till rynkiga damer. Efter ett tag tyckte jag det var jobbigt att treva efter plånboken när jag siktade någon med käpp. Började därför koncentrera mitt givande till en kvinna, som brukar sitta utanför Lidl. Efter att ha handlat har jag redan haft portmonän uppe och kan förbereda mitt bidrag redan i kassan. Ibland en hel gultia, ibland flera kronor fast  mest bara en. Ibland var kvinnan inte där utan hon tog rast under ett träd. Då gick jag bara förbi. Hon måste ju sköta sitt jobb för att jag ska bidra. Sist så höll hon på att käka en kebab som hennes man hade kommit med. Men pekade på muggen mitt i ett stort bett. Då la jag ner hela 10+2 kronor och hon log tacksamt. Var orolig att det inte var hennes man utan en skummis, men känslan fick mig att tro på familjeanknytning.

cimg1043

Av hänsyn tänkte jag bara fota koppen, Men hon (vänster) blev så glad att hon drog fram en väninna och poserade. Jag kom tillbaka nästa dag och gav henne fotot. Såg henne senare inne i Centrum, där hon stolt förevisade bilden för vänner och släktingar. Snacka om linslus.

Så har jag löst konflikten. Men oroar mig för hur det ska gå när kontanterna helt försvinner. Kommer hon då kunna ta emot Swish?