Första gången jag mötte Ulla-Bella var i bergbanan, där jag av någon anledning  pratade om ett av mina barnbarns passionerade intresse för dinosaurer. Då berättade hon att så var det också  för ett av hennes barnbarn när han var i samma ålder. Vi spekulerade i vad det kunde bero på medan bergbanan flög upp till Höjden. Innan vi skildes åt passade jag på att be om en intervju för bloggen, vilket hon kunde  tänka  sig. Sedan dess har vi träffats några gånger, där jag intervjuat Ulla-Bella om hennes liv.

 

Ulla-Britt Sandelin

                                Ulla-Bella i en handstickad tröja, som hon själv gjort.

Jag började med att fråga hur hon fått sitt ovanliga namn. 

   -Det bestämdes av min mamma, som hade läst boken ”Ullabella” skriven av Marika Stjernstedt.

Hon tar fram boken, som hon fick i födelsedagspresent för länge sedan. Ulla-Bella har inte läst den sen hon var barn och minns innehållet som sorgligt. Jag undrar om hon trivts med namnet?

   -Ja utom när ”Solstollarna” använde det i en TV-serie för 30-40 år sen för en löjlig figur.       

Ulla-Bella, 76 år, är söderböna sedan flera generationer tillbaka. Växte upp på Brännkyrkogatan med en ensamstående mamma och två småsyskon. Hade också en tretton år äldre syster, som tidigt flyttade hemifrån.

KLASSKILLNADER

Efter folkskolan skickade Ulla-Bellas lärarinna, utan hennes  vetskap, in en ansökan till Sofia kommunala flickskola, där hon blev antagen. Mamman var väldigt stolt över att hon kom in på skolan.

   -I min omgivning var det inte vanligt att man fortsatte studera utan förväntades börja arbeta direkt efter folkskolan. 

Ulla-Bella trivdes bra på flickskolan. Var populär bland kamraterna och upplevde sig kvicktänkt i skolarbetet. Men framför allt genom hur de andra var klädda märkte hon att det fanns en stor skillnad. De hade dyrare och modernare kläder  som exempelvis mjuka teddypälsar och angoramössor i pastellfärger. När hon under jullovet arbetat på en lunchrestaurant och tjänat lite pengar fick hon lov av mamman att använda 90 kronor av lönen för att köpa en jacka. 

   -Jag minns att jackan hade ett fint foder, som skimrade och skiftade i olika färger. När jag hängde upp den på en krok utanför klassrummet såg jag till att fodret vändes utåt så plagget såg  dyrt  ut.

Men det var knapert hemma och efter några år gick Ulla-Bella till rektorn och sa att hon bestämt sig för att sluta.

   – Jag var äldst och kände att jag måste ta ansvar.  Började på Serafimerlasarettets kandidatlaboratorium, där jag var allt-i-allo.

MÖTTE BARA SIN PAPPA EN GÅNG

Min mamma pratade aldrig om min pappa. När jag frågade sa hon alltid ”det får du veta när du blir  äldre”.  Då Ulla-Bella var tretton år fyllda frågade hon igen och fick samma svar.  Då tänkte hon

   -Jag kommer aldrig att fråga mer.

Ulla-Bellas  äldre syster Inga  kom ihåg hennes pappa och hade positiva minnen av honom och berättade att deras mormor hade försökt övertala mamman att fortsätta deras relation. Det sporrade henne att försöka ta reda på mer och hon gick ner till pastorsexpeditionen. Men där stod bara u.ä. (född utom  äktenskapet) i handlingarna. Inget namn.

   -Det var det enda jag fick veta.

Senare berättade Inga att hennes farmor hade kommit med en present till en av Ulla-Bellas födelsedagar. Men mamman vägrade ta emot  den. I vuxen ålder fick hon veta var  hennes farmor och farfar hade bott och förstod då att hon ofta passerat förbi där på väg till skolan.

   -Kändes märkligt när jag insåg det. En viktig pusselbit i mitt liv.saknades ju. 

 När hon fått barn fick hon pappans namn av sin syster Inga och tillsammans letade de rätt på var han bodde och åkte helt sonika dit. Ulla-Bella hade sin son på armen. Ingen öppnade. En granne frågade vem som söktes och när de pratades vid fick hon höra ”han bara dricker och jobbar inte”.  

   -Vi satte oss utanför  huset medan grannarna hängde i klasar från fönstren. Någon ropade ”nu kommer han”.

  Mycket riktigt så kom hennes pappa gående tillsammans med den kvinna han levde med.  Ungarna hängde nu överallt i trappen och alla hörde när hon sa

   -Jag är Ulla-Bella, din dotter.

   Han frågade ”är det hon som har skickat dig?”

   -Nej. Mamma vet inte att jag är här.

   -Vi tog varandra i hand. Sen sa hennes pappa till kvinnan vid sin sida ”Förstår du att det här är min dotter!”.  Han upprepade det flera gånger med värme. Jag började gråta.

   -Kände att jag till slut hade blivit erkänd och den känslan bär jag med mig än idag.

Pappan hade ingen telefon så Ulla-Bella gav honom sitt nummer och han lovade att höra av sig. Så blev det också i framtiden. Han ringde var 14:e dag och hon skrev  brev.

   -När vi gick därifrån grät jag så häftigt att vi var tvungna att sätta oss på en parkbänk så jag fick lugna ner mig. 

GICK TILL SPÅDAM

Efter en tid  hörde pappan inte av sig med sitt vanliga telefonsamtal så hon blev orolig. Kontaktade en spådam, som man kunde anlita via telefon. Efter att Ulla-Bella hade sagt sitt namn och bett om att bli spådd sa spådamen ”Din man ligger på vägarna och har blanka knappar”.

   -Det stämde ju för min man körde taxi.

Sen fortsatte spådamen med att berätta att en äldre man hade  skadat sig nedanför midjan. Strax därefter ringde pappan och berättade att han  blivit skadad  i ena benet vid en trafikolycka. Så det stämde också.  Sen fortsatte kontakten som förut. 

Efter några år sökte en polis upp henne och informerade om att de hade hittat pappan död i lägenheten. Hon kallades till en polisstation, där en brun påse med pappans namn stod på ett bord. Hon sträckte fram handen för att ta påsen, men  blev skarpt tillsagd ”Du får inte röra den. Du är u.ä. och har ingen laglig rätt”. Så var lagen då men ändrades bara en vecka senare.

Sen tillsattes en annan polis som bouppteckningsman. Han styrde och ställde. Hade kontaktat  en begravningsbyrå. Ulla-Bella åkte dit och fick reda på att polisen hade beställt en begravning utan dekorationer och med en papperskista.

   -Jag bestämde då att det i stället skulle vara en riktig träkista  och dekorationer av nejlikor. Det betalade jag ur egen ficka fast vi inte hade det så fett.

En granne till pappan ringde och berättade att han hade nycklar till lägenheten och sa till mig ”Du får låna nyckeln och ta det du tycker du vill ha.” På så sätt fick jag tillträde till lägenheten. Jag hittade en kartong med mina brev omknutna med röda band. Det var det enda jag tog. Breven stoppade jag ner bredvid urnan vid gravsättningen.

   -Fast idag ångrar jag att jag inte tog några foton.

GIFTE SIG TIDIGT

Ulla-Bella kilade stadigt med en grannpojke och blev tidigt gravid. Hon födde sin son 1962 och en dotter 1967.  Den lilla familjen bodde först i en lägenhet nära mamman på Brännkyrkogatan, som hennes svärmor hade lyckats hitta. Det var ju  stor bostadsbrist på den tiden. 1968 flyttade familjen till Skärholmen i samband med att det byggdes. Hon har nu bott här i 49 år.

Hon fick ingen dagisplats utan var hemma med barnen de första åren Blev  senare värdinna i Ekholmsskolans skolbespisning och på kvällarna städade hon ett dagis. 


Hon såg reklam på TV om en AMS-utbildning, vilket hon sökte. Ulla-Bella fick göra ett intelligenstest, som var tillräckligt bra, men hon fick ändå avslag två gånger. När hon frågade varför sade de ”Du är gift och behöver ingen utbildning då du redan är försörjd.”

   -Men om jag skiljer mig sa de att det var en annan  sak. Jag ville så gärna ta den här chansen och sa att jag ville närvara på sammanträdet där beslutet skulle fattas för att höra deras argumentation läsas upp. Då kom jag in. Fick läsa ekonomisk gymnasieutbildning med språklig gren.

Samma år som hon kom in på utbildningen tog Ulla-Bella  ut skilsmässa. På kvällarna jobbade hon på ungdomsgården i Skärholmen för att dryga ut kassan. Hon gick på utbildningen i tre år och tog sen studenten 1980.

   -Först i hela släkten.

MÅNGA ÅR I ARBETSLIVET

Redan under studietiden sökte Ulla-Bella arbete. Ringde L M Ericson och sa att hon kunde jobba med vad som helst. Fick börja halvtid på telexavdelningen så hon parallellt kunde fortsätta studierna. Efter några år bytte hon till finansstaben och jobbade med kontraktsgarantier  och dotterbolagsfinansiering. Senare internutbildning. Totalt blev det 22 år. Sen skedde stora förändringar på grund av en ekonomisk kris för L M Ericson. Hon placerades med några andra i en grupp, där de fick jobba med meningslösa grejer.  Hon protesterade högt.

   -Arbetskamraterna  applåderade mig och myntade begreppet ”Vi gör en Ulla-Bella” när de skulle invända mot något.

   -Jag fick så småningom erbjudande om avtalspension

Ulla-Bella jobbade därefter med marknadsundersökningar och tog sen ett jobb som gick ut på att ringa runt och tigga åt Röda Korset. Började slutligen på ett bemanningsföretag där hon fortfarande är anställd. Arbetar för närvarande på fackförbundet för trä, skog och grafiker sedan fem år tillbaka trots sina 76 år fyllda.

KÄMPADE FÖR EN LOKAL MED BARNVERKSAMHET

  -I början av 70-talet var vi några kvinnor som fick reda på att Barnavårdsnämnden betalade hyra för en lokal i centrum, som stod tom. Vi kontaktade dem och berättade att vi behövde en lokal där vi kunde ha verksamhet för barn mellan sju och tretton år.

En av deras representanter träffade oss och vi  sa

   -Vi ställer upp bara vi får lokalen.

Kvinnan påpekade att det inte fanns några pengar och förklarade det med att det bara fanns en tårta att dela på och de olika posterna jämfördes med tårtbitar.

   -Vi sa att vi hade tänkt jobba utan lön. Det trodde hon inte på. Då skrev vi ett papper där vi intygade att vi ställde upp gratis. Sen ifrågasatte hon vår kompetens att ta hand om barnen. Tillade att budgeten inte tillät materialkostnader. Då svarade vi

   -Vi har ingen utbildning men vi har egna barn.. Material kan vi ta med hemifrån.

Till slut fick de tillgång till lokalen. De var bara två kvar av den grupp som först hade jobbat för  saken. Det strömmade dit barn och deras egna barn var också med. De höll inte så hårt på åldersgränserna. En del ungar kom hungriga, törstiga och smutsiga och de hjälpte dem efter förmåga. Verksamheten fortsatte på det viset under en termin. Sen blev det nytt budgetår och då fick de lön och material betalt. Terminen därpå talade Barnavårdsnämnden om att de hittat utbildad personal och då fick vi inte vara kvar.  Därefter flyttades den här verksamheten upp till Höjden.

-Vi kände oss stolta över att det var vi som startat det hela och förändrat något för barnen i området.

POLITISKT AKTIV

På 70-talet satt Ulla-Bella i styrelsen för den lokala Hem- och Skolaföreningen. Ett akut problem var att det behövdes mindre klasser.  Då inget förändrades trots protester ringde Ulla-Bella upp  utbildningsutskottet i Riksdagen för att få kontakt med alla partiers representanter, som behandlade frågan.

   -Det blev många, många samtal och brev.

Till slut bokade Ulla-Bella aulan i Österholmsskolan och kallade till ett möte. Alla partier utom socialdemokraterna kom. Press och radio var där. Både Jan-Erik Wikström (fp) och Karin Söder (c) var närvarande.  Aulan var fylld till bristningsgränsen.

Tyvärr blev det inga mindre klasser trots all möda.

Hur kändes det bakslaget?

   -Jag blir förbannad när inget händer men har insett att jag inte kan hålla på att       rädda  situationer hela livet.

Ulla-Bella har visat  sitt civilkurage på många andra sätt. Bland annat i tunnelbanan där hon totalt orädd  kan gå in och samtala med ungdomar som stökar, så de hejdar sig.

HAR EN FADDERFAMILJ I NAIROBI

Under nästan 40 år har Ulla-Bella varit fadder för afrikanska Patrick. När hon sökte fadderskap, via Rädda Barnen, fick hon kontakt med en skola, som drevs av en engelsman. Alla brev lästes för att undvika tiggeri.

   -Engelsmannen var fantastisk. Blandade fattiga och rika barn i den här skolan och lärde Patrick att äta med kniv och gaffel.

När Patrick gått ut den skolan kunde de brevväxla utan att breven lästes. Då fick Ulla-Bella veta att Patrick hade åtta yngre syskon och hon började betala även för deras skolgång.

    -Så småningom blev det ohållbart att betala  alla barnens skolgång så min lillasyster och en arbetskamrat bidrog med pengar.

Patrick gick efter grundutbildningen igenom hela gymnasiet. Efter det började han studera på universitetet. Fick inte välja fritt utan ta det som landet behövde. I hans fall blev det agrikultur. Patrick utbildade sig till agronom och jobbar numera på Lufthansa..

   – Jag har genom åren haft regelbunden kontakt med Patrick och kunnat följa vad som hänt även hans  syskon och föräldrar. Som äldst har han ansvar för sina syskon och hjälper också sina föräldrar.

   -För 20 år sen kom Patrick till Sverige och hälsade på. Det var fantastiskt att äntligen träffas. Patrick bodde hos mig och vi satt uppe sent på kvällarna och pratade och pratade. Han berättade om sin flickvän Milka och hur han oroade sig för om hon skulle bli accepterad av hans familj eftersom hon hade en son sedan tidigare. Idag är de  gifta, har två döttrar och Patrick har adopterat Milkas son. Han träffade hela min familj. Åkte till Vaxholm och var runt mycket i Stockholm. Vi badade också i Mälaren och det var första gången Patrick fick bada och äta glass offentligt bland vita människor.

Sedan har Ulla-Bella en gång rest till Afrika för att se på plats hur familjen har det.

   -Jag var och hälsade på Patrick och hans familj första gången i juli i år och stannade tio dar. Fick träffa hela den stora släkten på 30 personer. Det starkaste intrycket var att träffa hans mamma. En  kvinna, som helt ensam har  kämpat för sina barn och barnbarn trots svåra förhållanden. Jag hade ju följt den här familjen genom åren och nu fick jag äntligen träffa dem i verkligheten. Det var fantastiskt.

 

CIMG1091

   -Den här tavlan målade jag till min elefantsamlande bror för att visa honom att jag alltid finns för honom och att vi alltid kommer att hålla ihop. Precis som elefanterna gör, dessa storartade djur. Idag är min bror död och tavlan hänger i mitt sovrum som en påminnelse om vår relation. 

ATT BO I SKÄRHOLMEN

Vi talar om Skärholmens dåliga rykte och Ulla-Bella  tycker att debatten till stor del handlat om förutfattade meningar och att Skärholmen till och med ett tag blev ett skällsord.

   -Det har blivit mycket mer invandrare på senare år. När jag nyligen åkte bergbanan var jag den enda svensken. Då gick det upp för mig att jag var utanför och i minoritet. Det var en aha-upplevelse och första gången jag insåg  detta faktum. Så kom jag på att jag fascineras av att ha möjlighet att  samtala med så många olika typer av människor, som kommer från alla möjliga ställen på jorden och vet av erfarenhet att i mötet med dem berikas mitt eget liv.

   -Om jag skulle önska något för Skärholmen så är det en mötesplats där vi alla kan träffas och lära känna varandra. Det skulle förstås behövas en lokal där man också kunde ha andra aktiviteter. Dessutom någon som leder det hela. Då kan vi skapa verklig gemenskap i Skärholmen.

FRITIDEN

Ulla-Bella tycker om att måla akvarell samt sticka och brodera. Har dessutom pluggat både italienska och franska och besökt  båda länderna. Berättar att hon sen fem år är med i en grupp kvinnor som brukar ses varje söndag.

   – Vi dricker bara kaffe med bröd så det inte ska bli en massa krav på flotta bjudningar. Alla är olika personligheter och det blir intressanta diskussioner samtidigt som  vi arbetar med våra händer i olika textila tekniker.

Retuscherad broderibild

   -Det här broderiet började jag med 5/1 -74. Blev färdig 24/6-74 efter 210 arbetstimmar. På tavlan finns cirka 24500 hela korsstygn, 5700 halva korsstygn och 3400 efterstygn.

HAR STOR FAMILJ

Idag har Ulla-Bella fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn.

   -Vi har regelbunden kontakt och jag uppskattar att få följa deras liv och höra hur de ser på olika händelser i nutiden.

Sen en längre tid har Ulla-Bella en särbo och de träffas de flesta helger samt tillbringar sommaren på hans lantställe.

   -Det är en gåva att ha träffat honom. Han ser mig som jag är. Vi har orden gemensamt. Jag växlar mellan att vara i det tysta villaområde där han bor och Skärholmen där livet pågår  med lite mer buller och bång.

Annonser

Det började med att källardörren till mitt och grannarnas källarförråd fick en automatisk stängning. Den tunga dörren smällde obevekligt igen bakom mig när jag skulle besöka mitt förråd. Det kändes, minst sagt, läskigt. Framför mig en liten gång som längre fram korsades av en annan gång som inte gick att överblicka. Jag var orolig att där skulle finnas råttor eller någon förvirrad hemlös som sökt en tillfällig bostad. Men jag stålsatte mig och gick in utan att något hände.

Nästa steg var att belysningen i förrådet inte fungerade. Jag gjorde felanmälan flera gånger med flera veckors mellanrum. Först vid tredje tillfället så fixades ljuset.

När jag för ett tag sen skulle ner och leta efter ett gammalt campingkök och sortera om bland kartongerna samt ta upp lite varmare kläder, som jag förvarade där nere, hände det som gjorde mig absolut vettskrämd.

Jag hade lyft ut kartonger i källargången  för att kontrollera innehållet och stuva om  då det hände. Lampan släcktes och det  blev svart. Riktigt kolsvart. Inget ljusinsläpp någonstans och den tunga dörren var hermetiskt tillsluten så det gick inte att ropa på hjälp. Jag blev absolut skräckslagen. Försökte tänka ut vilka möjligheter jag hade att nå  dörren fast gången var blockerad av kartonger i olika storlekar. Insåg att det var utsiktslöst. Det hör till saken att jag är 77 år och går med hjälp av käpp på grund av en knäartros. Jag  såg framför mig att jag skulle snubbla över kartongerna och bryta lårbenshalsen. Började  gråta och det kändes absolut hopplöst. Insåg att jag nog måste vänta tills någon granne skulle besöka sitt förråd. Men det kunde ta flera dar.

Då helt plötsligt tändes ljuset igen. Antog att det varit någon glappkontakt  i belysningen, så jag pustade ut. Fortsatte att stuva om och började ta fram de klädpåsar som skulle upp till lägenheten.

Då släcktes ljuset igen. Tändes efter ett tag igen. Släcktes igen. Så höll det på och jag förstod att jag var tvungen att kasta tillbaka lådorna medan ljuset var tänt och skynda mig ut innan det blev kolmörkt igen. Kände mig katastrofalt otrygg och rädd för att bli instängd i mörker igen.

Nästa dag mailade jag Stockholmshem och berättade att det var något fel på belysningen nere i källarförrådet. Fick svar med information om att det  var en medveten nyordning som Stockholmshem infört. Vad anledningen var fanns ingen förklaring till.

Antar att någon  byråkrat på Stockholmshem hittat på att här ska vi vara rädda om elförbrukningen. Då hade det ju varit enklare att koppla ljuset till källardörren så det släcktes automatiskt när hyresgästen var färdig med besöket. Stockholmshem verkar många gånger tyvärr sakna förmåga att tänka sig in i hur hyresgästerna kan uppleva en nyordning. Så var det när vi fick en tvättstuga som låg på andra sidan området med en stupande lång trappa till ingången. Vem kan hitta på något så dumt? Men i det fallet blev vi räddade av vår förvaltare som såg till att hyresgästerna kunde få tillgång till tvättstugor i hus nära sina bostäder dit det gick att transportera tvätten. Kanske kan hon hjälpa oss den här gången också?

I väntan på att någon inser det dumdristiga i den här lösningen så får vi hyresgäster improvisera för att undvika den situation som nu är för handen. Jag har kommit på en tillfällig lösning.  När jag var nere idag med sommarkläder släpade jag ner en stol, som jag placerade så att den tunga dörren inte automatiskt stängdes och  lite ljus i alla fall sipprade  in i det kolsvarta mörkret.

kc3a4llardc3b6rr.jpg

Nu när alla vanliga affärer  verkar försvinna så satsar Centrumägaren på mat. Inte bara mat som kockar lagar utan mat man kan köpa. Vi har fått två nya affärer i Skärholmen nämligen Netto och Skärholmsgrossen förutom de tre som redan finns. Jag har besökt dem alla och vill här sammanfatta mina intryck med all respekt för om andra tycker annorlunda.

Den butik där jag handlar de flesta av mina basvaror är Lidl, som nyligen flyttat till nya luftiga lokaler. De har de lägsta priserna i området på likartade varor, så varför betala mer än jag måste? Dessutom har de den största sorteringen av ekologisk mat, vilket jag försöker  hålla mig till av olika anledningar.  De har de varorna utspridda i  de vanliga avdelningarna. Så kan man till exempel hitta ekologisk kaviar bredvid Kalles kaviar och fisk med MVC-stämpel bredvid fiskpinnarna. Även om Lidl har ett ganska begränsat sortiment har de ofta erbjudanden som gör utbudet omväxlande. Eftersom det är en tysk ägare är de duktiga på korv och har ibland fina delikatesser från alla länder där de är verksamma. Varje augusti säljer de även färska kräftor från en leverantör i Småland.

Vissa saker köper jag hos Munir. De har ett mycket brett urval av  kött. Mycket lammkött, men ofta oxsvans och andra köttbitar jag inte sett sen barndomen som tunga och njure. Sist köpte jag märgben av kalv, som jag kokade en utmärkt buljong på. De har en slaktare som styckar på plats samt säljer Fetaost och oliver av olika kvalitéer. Har dessutom en del spännande kryddor och nötter.

Vivo är mitt nödhjälpsställe. Det ligger nära tunnelbanan och när jag längtar hem efter en utflykt till City så slinker jag in där för att handla grillad kyckling. Även om priserna ofta är i högsta laget kan jag ibland göra fynd hos dem som överraskar, som en  liten ask blåbär för tio kronor, som jag inte kan motstå. Den kostar på andra ställen 20-30 kronor. De har väl gjort ett fynd på Årsta partihallar. Affären har också förstånd att skära upp vitkålen så man kan köpa en bit även till ett mindre hushåll. Det finns gott om varor, även grönsaker, från andra kulturer, vilket är kul att pröva på men kanske livsnödvändigt för alla Skärholmsbor från fjärran länder, som längtar hem. De har en rejäl slaktarhörna där killarna jobbar med sina knivar. Men också hyllutbudet av kött är brett. Där finns bland annat komage, ben för vovven, grislever och fläskben.

Ibland tar jag mig till ICA trots deras jämförelsevis höga priser. Men deras delikatessdisk drar. Det är enda stället där man kan köpa färsk makrill, fina ostar och skivor av skinka som är billigare och bättre än de paketerade. (Fast vid ett besök häromdagen såg jag att skinkorna vara borta). Dessutom har de fyndpriser på toalettpapper! De har ett stort urval av oljor där jag kan hitta sesamolja och äppelcidervinäger av suverän kvalitet. Men deras köttavdelning är under  all kritik och de gömmer sina dyrgripar bakom bruntonade dörrar.

Mittemot ICA ligger Netto, som etablerat sig i Skärholmen i år. Netto var förr en billighetsbutik typ Lidl. Fast det bar sig inte och nu är priserna lika höga som på ICA. Jag var inne där en gång när de nyss hade öppnat. Alla  stod och suckade i kassakön över de höga priserna.  De försöker profilera sig som ekologiska och har en hylla med sånt. Men det var ynkligt jämfört med Lidls breda sortiment. Häromdan gjorde jag lite spaning inför det här blogginlägget. Det var alldeles tomt på besökare. Felet de gör är att inte tillföra något nytt och då är de rätt chanslösa att få Skärholmens kunniga kunder att öppna plånboken.

Så har vi Skärholmsgrossen. När jag var på besök sist hade de en slaktare som stod redo bakom en disk med fint kött så vitt jag kunde bedöma. Men annars såg jag bara det vanliga utbudet som finns i alla  andra affärer till samma priser. Inget som tillförde något nytt i utbudet vi har. Förstår inte hur de ska klara sig. Det var nästan tomt i affären så jag fick tillfälle att fråga kassörskan om de var samma bolag som Kistagrossen, där man också säljer en del köksredskap och dylikt. Men det är var ett separat bolag och hade bara namnet gemensamt med affären i Kista.

Fast jag glömmer torghandeln. Det är ju inte direkt en livsmedelsaffär men ändå. Där har Michelinbesmyckade Mathias Dahlgren poserat bland grönsakerna. Det  finns alltid mycket att välja på till låga priser men så sträcker  sig kön också så lång att jag inte alltid orkar stå där. Men vilket utbud. På sommaren köper jag alltid ”Bär lämpliga  för saft- och bärkokning samt står i den vindlande kön för att få lite svalka under markiserna.

Nja. Vad skulle behövas i Skärholmen. Klart man skulle drömma om en affär med fina ostar och biffar som de på Östermalmshallen (den gamla). Men det är nog inga här ute som har  råd att köpa såna exklusiviteter. Kan inte heller komma på något annat som  saknas. Så vi får vara nöjda med det som finns och springa mellan affärerna för att hitta rätt ingredienser till rätten som ska  serveras framåt kvällen..

Tidigare har jag tyckt att det varit svårt att hitta deodorant till rimligt pris. En liten skvätt kostar runt 50 kronor. Ekologiskt var också svårt att få tag på. I alla fall något  som fungerade enligt testare på nätet. Fast i en liten butik på Folkungagatan fanns en liten burk för 160 kronor som faktiskt var bra. Ingen svettlukt som kunde störa mig och min omgivning.  Men efter några burkar kändes det dyrt och då jag hittade recept på nätet gjorde jag ett försök att tillverka själv. Det blev hur bra som helst. Gjorde  hela processen mycket noga och här nedanför hittar ni mitt recept.

Recept på hemgjord deodorant

Du behöver

1 dl Kokosolja (kallpressad på burk)

1 dl Bikarbonat (tar bort dålig lukt) finns i  storköksförpackningar

1 dl Potatismjöl eller Majsstärkelse (ex Maizena) suger upp fukt

Eventuellt några droppar doft/eterisk olja

Eventuellt lite E-vitamin för konservering (använder jag ej)

Kokosoljan smälter vid cirka 25 grader så det räcker med att ställa burken i ett vattenbad  ett tag eller försiktigt smälta direkt i kastrull.

Bikarbonat i storköksförpackning  finns att köpa på bland annat Citygross i Stockholm

Beskrivning

Sikta ner alla  torra ingredienser i en bunke. Observera att det är viktigt att sikta genom en sil då deon annars kan blir för grynig.

Vispa sen ner det smälta kokosfettet med en visp. Blanda ordentligt för annars kan deon skikta sig. Allt blir som en sås men kokosoljan stelnar sen och då blir det som en kräm man smörjer armhålan med. Häll upp allt på relativt små glasburkar. Rör då och då medan de svalnar. Ingredienserna har lång hållbarhet och med normal förbrukning behöver de inte förvaras ens i kylskåp. Tänk på att ställa burken du använder i lagom temperatur. Inte för kallt då blir deon hård. Inte för varmt då blir den rinnig. Lagom är tricket då blir konsistensen som en mjuk kräm.

Det blir inte oljigt, inte pudrigt men med en diskret  god doft. Den färdiga deon tränger in snabbt i huden och kladdar inte på kläderna. Jag klarar mig utan svettlukt och känner mig fräsch. Funkar till alla- du väljer själv doften. Även män och lite äldre barn om det skulle behövas. En ekologisk burk med liknande innehåll kostar 160 kronor. Så du sparar en del slantar.    


Så här  gör gjorde jag idag

Jag började med att smälta kokosfett och plockade sen  fram alla ingredienser på min köksbänk som ni kan se i det här fotot.

                                  CIMG1073

 

Sen vidtog tillverkningen med  både mätande, silande och vispande. Allt enligt instruktionerna i receptet. Slutresultatet hällde jag upp i tre burkar i lagom format. Men vill man ha mer går det säkert att dubblera. Ingredienserna kostar inte många kronor och är skonsamma mot kroppen och armhålorna.

 

CIMG1074

Pröva själv!

Läs hela inlägget här »

Ibland känner jag mig instängd på Höjden. Solen lyser och enligt svensk tradition så ska man då vara glad och ute. Men jag vill inte. Det finns alltid några måsten hemma. Det behöver dammsugas. Tvätt ska hängas. Sen skulle jag behöva ta reda på den där vitkålskvarten jag köpte nere på Vivo för flera dar sen. Köra den i matberedaren så bit för bit faller ner i bunken. Sen värma vatten i kokaren så kålen kan bli slakad innan jag ställer in den i kylskåpet.

Så kan det hålla på och till slut måste jag säga Stopp och beordra mig ut med listan över ärenden, som ändå måste göras nere i Centrum. Jag tar på mig en jacka och pressar mig ut från alla plikter. Tar bergbanan ner och stora trappan som mynnar ut i Torget.

Där slår atmosfären emot mig som en överraskningspresent. Överallt pågående samtal och rörelser av människor, som är på väg någonstans men stannar för att möta en vän eller två.  Runt basssängerna sitter många  i samspråk. Vid kyrkan och caféerna sörplas kaffe eller öl medan den levande scenen hela tiden förvandlas av deltagarna som skapar den. Alla tröstlösa känslor blåser bort och lyckan strömmar in i mitt hjärta.

I bakgrunden finns torghandlarna med sina varor upphällda på bord. För att köpa något där har jag lärt mig en strategi. Man måste först  ta en korg och gå runt och plocka blomkål, apelsiner eller vad det nu är man behöver. Sen kan man ställa sig i den långa kön för betalning och plocka det som finns längs raden fram till kassan. Ibland tar jag bara en persiljebukett för tio kronor och går bakvägen fram och betalar. Slinker alltså förbi hela kön för det finns ett ställe  som fungerar lite trögt och  ger en öppning. Aldrig någon  som protesterar för här gäller anarki.

Blomhandlaren är en gammal bekant sen han sponsrade kvinnoföreningen för några år sen. När jag gick dit med en sexåring fick han en påsklilja med sig hem. Eller får jag en pratstund om lämpliga växter till en gravplätt. Jag är igenkänd och det är en härlig känsla, som sällan uppstår i det myllrande storstadslivet inne i stan.

Sen är det tunnelbaneingången. Där sitter ofta en äldre man som en slags härold, som med sitt  ”Hej, hej” släpper in folk i vänthallen. Utanför står oftast försäljare av telefonkort eller utdelare av reklam, som möter alla som kommer upprullande ur underjorden. En stor klocka och digitala tider för avgångar blippar högst upp över spärrarna så stressen är vanligen hög. När jag drar mitt kort händer lätt att någon åker  snålskjuts bakom min dramaten. Hoppas det är en fattiglapp jag sponsrar.

Men nu ska jag inte in till stan utan fortsätter till vänster där alla verkliga butiker finns. Med det menar jag att inga kedjebutiker syns till. Utan skräddare, frisörer, bavlakaaffär (som kommit sedan Syrienkrisen), diverseaffär och den sure men duktige skomakaren, som kan ge en utskällning om det inte passar vad man säger eller vill. På andra sidan om tunnelbanan är det kebabrestauranter och annat invandrarkäk samt en glasögonaffär, som hittills överlevt jämte en begravningsbyrå.

Man kan slå sig i slang med vem som helst på Torget. Kulturen är sån här i Skärholmen. En gång träffade jag en matthandlare från Bagdad som tyckte det var trevligt att prata med en svensk en stund. Över Torget hörs oftast ett soundtrack från någon som sjunger om Jesus eller arabisk musik som strömmar ur en bergsprängare. Tillsammans med alla röster ger det en underbar känsla av kakafoni.

Torget är ett av de få ställena i Stockholm där hela världen samlas, folk är klädda i allt från bara magar till helsvarta tält och det surrar av olika språk. Alla får vara som de är och så skulle det se ut överallt. Då hade vi det bättre på jorden

 

Det är fruktansvärt att läsa, se och höra om branden i London, som drabbat ett social housing i deras rikaste stadsdel. Ännu värre är det att byggnaden saknade reservutgångar och hade isolerats med billigt brandfarligt material vid en renovering. Dessa hus var inget  att satsa pengar och omsorg på då icke-solventa människor bodde där, som inte kunde delta i  bostadskarusellen i staden fast deras arbetskraft förstås behövdes.

Liknande läge är det väl här i Stockholm. I alla fall hos oss här i Skärholmen uppe på Höjden i de ”allmännyttiga” husen, som vansköts på många sätt. Görs några kontroller så man vet om våra hus är brandsäkra?

Husen är byggda på 60-talet – sex våningar utan reservutgångar. Finns bara en trappa ner till porten. Elsystemet är uråldrigt och i dåligt skick. Inga sprinklar så vitt jag kunnat upptäcka. I mitt hus är vägen upp till taket låst. Vad jag förstår så måste vi som bor högst upp stanna kvar i lägenheterna och vänta på hjälp om det börjar brinna medan de längre ner i husen kanske kan ta sig ut via trappan om de upptäcker elden i tid. En eldsvåda kan lätt utveckla sig till en katastrof.

Liknande hus finns på många ställen i de ”utanförskapsområden” man gnäller över. Vi som bor där har i alla år betalat hyror, som bidrar till stora vinster utan att något kommit oss boende till del. Några pengar har aldrig avsatts till underhåll. I stället väntar  de som har makten med att renovera så länge som möjligt för att sen kunna göra stora kostsamma renoveringar. Hyrorna blir därefter astronomiska och tvingar bort många av de boende.

Hur ser media och bostadsbolagen på det här? Förmodligen tigs såna här frågor ihjäl eller avfärdas med några krystade meningar medan man fortsätter påpeka över hur dåligt folk som bor här och att något måste göras. Men inget händer.

 

 

I höstas hade jag köpt  gåstavar och tog en tur nerför backen till den vackra dalen och promenerade förbi koloniområdet och fram till strandpromenaden. Återvägen hamnade jag bland en massa buskar då jag ville undvika att gå på de asfalterade vägarna. Sen återstod backen, som hade förvandlats till en mördardito när jag skulle ta mig upp till Höjden igen. Med tanke på att åldern gett mig en del krämpor orkade jag inte riktigt utan fick stanna och luta mig mot lyktstolpar för att hämta kraft för fortsättningen upp. Men med lite vilja gick det till slut.

Väl hemma kom jag ihåg att det förr stod några soffor längs vägen, som numera var borttagna förmodligen på grund av byggnadsarbeten. Skrev då ett mail till Sara Heppling-Trygg  på Stadsdelsförvaltningen och frågade om vi inte kunde få nya nu när  alla jobb var klara. Hon vidarebefordade mitt mail till Parkingenjör Love Örsan, som lovade att sätta upp soffor igen. Två dagar före julafton fick jag ett mail från honom om att sofforna fanns på plats, fastgjutna i marken. En fin julklapp till alla oss som bor på Höjden och har lite dåligt flås.

Sen är jag inte en person som ger mig ut i halka och vinterväder utan sofforna har fått stå där i fred ända fram tills idag när jag begav mig ut på spaning i det vackra vädret. När jag kom till backen ner kunde jag se att två soffor fanns placerade vid sidan. Fina och nymålade var de också.

Sen tog jag mig ner till skogen och hittade vitsippor bland träden. Ett viktigt vårtecken och löfte om varma sköna dagar.

Vitsippsbacke

                                                           Sköna maj välkommen!

Efter att ha sniffat sol och grönska en stund var det dags för styrkeprovet – att ta sig upp för backen. Den reste sig som Skärholmens egen Mount Everest. Men det gick som en dans när jag kunde vila ut och samtidigt byta ord med grannar som passerade. Så hoppas jag många andra gör nu när värmen kommer.

Backen

Den andra soffan högst upp syns knappt, men jag lovar den finns vid tredje lyktstolpen nerifrån

Nu vill jag passa på tillfället att tacka Sara H-T och Love Örsan för julklappen fast det idag är 7 maj.