Nu när alla vanliga affärer  verkar försvinna så satsar Centrumägaren på mat. Inte bara mat som kockar lagar utan mat man kan köpa. Vi har fått två nya affärer i Skärholmen nämligen Netto och Skärholmsgrossen förutom de tre som redan finns. Jag har besökt dem alla och vill här sammanfatta mina intryck med all respekt för om andra tycker annorlunda.

Den butik där jag handlar de flesta av mina basvaror är Lidl, som nyligen flyttat till nya luftiga lokaler. De har de lägsta priserna i området på likartade varor, så varför betala mer än jag måste? Dessutom har de den största sorteringen av ekologisk mat, vilket jag försöker  hålla mig till av olika anledningar.  De har de varorna utspridda i  de vanliga avdelningarna. Så kan man till exempel hitta ekologisk kaviar bredvid Kalles kaviar och fisk med MVC-stämpel bredvid fiskpinnarna. Även om Lidl har ett ganska begränsat sortiment har de ofta erbjudanden som gör utbudet omväxlande. Eftersom det är en tysk ägare är de duktiga på korv och har ibland fina delikatesser från alla länder där de är verksamma. Varje augusti säljer de även färska kräftor från en leverantör i Småland.

Vissa saker köper jag hos Munir. De har ett mycket brett urval av  kött. Mycket lammkött, men ofta oxsvans och andra köttbitar jag inte sett sen barndomen som tunga och njure. Sist köpte jag märgben av kalv, som jag kokade en utmärkt buljong på. De har en slaktare som styckar på plats samt säljer Fetaost och oliver av olika kvalitéer. Har dessutom en del spännande kryddor och nötter.

Vivo är mitt nödhjälpsställe. Det ligger nära tunnelbanan och när jag längtar hem efter en utflykt till City så slinker jag in där för att handla grillad kyckling. Även om priserna ofta är i högsta laget kan jag ibland göra fynd hos dem som överraskar, som en  liten ask blåbär för tio kronor, som jag inte kan motstå. Den kostar på andra ställen 20-30 kronor. De har väl gjort ett fynd på Årsta partihallar. Affären har också förstånd att skära upp vitkålen så man kan köpa en bit även till ett mindre hushåll. Det finns gott om varor, även grönsaker, från andra kulturer, vilket är kul att pröva på men kanske livsnödvändigt för alla Skärholmsbor från fjärran länder, som längtar hem. De har en rejäl slaktarhörna där killarna jobbar med sina knivar. Men också hyllutbudet av kött är brett. Där finns bland annat komage, ben för vovven, grislever och fläskben.

Ibland tar jag mig till ICA trots deras jämförelsevis höga priser. Men deras delikatessdisk drar. Det är enda stället där man kan köpa färsk makrill, fina ostar och skivor av skinka som är billigare och bättre än de paketerade. (Fast vid ett besök häromdagen såg jag att skinkorna vara borta). Dessutom har de fyndpriser på toalettpapper! De har ett stort urval av oljor där jag kan hitta sesamolja och äppelcidervinäger av suverän kvalitet. Men deras köttavdelning är under  all kritik och de gömmer sina dyrgripar bakom bruntonade dörrar.

Mittemot ICA ligger Netto, som etablerat sig i Skärholmen i år. Netto var förr en billighetsbutik typ Lidl. Fast det bar sig inte och nu är priserna lika höga som på ICA. Jag var inne där en gång när de nyss hade öppnat. Alla  stod och suckade i kassakön över de höga priserna.  De försöker profilera sig som ekologiska och har en hylla med sånt. Men det var ynkligt jämfört med Lidls breda sortiment. Häromdan gjorde jag lite spaning inför det här blogginlägget. Det var alldeles tomt på besökare. Felet de gör är att inte tillföra något nytt och då är de rätt chanslösa att få Skärholmens kunniga kunder att öppna plånboken.

Så har vi Skärholmsgrossen. När jag var på besök sist hade de en slaktare som stod redo bakom en disk med fint kött så vitt jag kunde bedöma. Men annars såg jag bara det vanliga utbudet som finns i alla  andra affärer till samma priser. Inget som tillförde något nytt i utbudet vi har. Förstår inte hur de ska klara sig. Det var nästan tomt i affären så jag fick tillfälle att fråga kassörskan om de var samma bolag som Kistagrossen, där man också säljer en del köksredskap och dylikt. Men det är var ett separat bolag och hade bara namnet gemensamt med affären i Kista.

Fast jag glömmer torghandeln. Det är ju inte direkt en livsmedelsaffär men ändå. Där har Michelinbesmyckade Mathias Dahlgren poserat bland grönsakerna. Det  finns alltid mycket att välja på till låga priser men så sträcker  sig kön också så lång att jag inte alltid orkar stå där. Men vilket utbud. På sommaren köper jag alltid ”Bär lämpliga  för saft- och bärkokning samt står i den vindlande kön för att få lite svalka under markiserna.

Nja. Vad skulle behövas i Skärholmen. Klart man skulle drömma om en affär med fina ostar och biffar som de på Östermalmshallen (den gamla). Men det är nog inga här ute som har  råd att köpa såna exklusiviteter. Kan inte heller komma på något annat som  saknas. Så vi får vara nöjda med det som finns och springa mellan affärerna för att hitta rätt ingredienser till rätten som ska  serveras framåt kvällen..

Annonser

Tidigare har jag tyckt att det varit svårt att hitta deodorant till rimligt pris. En liten skvätt kostar runt 50 kronor. Ekologiskt var också svårt att få tag på. I alla fall något  som fungerade enligt testare på nätet. Fast i en liten butik på Folkungagatan fanns en liten burk för 160 kronor som faktiskt var bra. Ingen svettlukt som kunde störa mig och min omgivning.  Men efter några burkar kändes det dyrt och då jag hittade recept på nätet gjorde jag ett försök att tillverka själv. Det blev hur bra som helst. Gjorde  hela processen mycket noga och här nedanför hittar ni mitt recept.

Recept på hemgjord deodorant

Du behöver

1 dl Kokosolja (kallpressad på burk)

1 dl Bikarbonat (tar bort dålig lukt) finns i  storköksförpackningar

1 dl Potatismjöl eller Majsstärkelse (ex Maizena) suger upp fukt

Eventuellt några droppar doft/eterisk olja

Eventuellt lite E-vitamin för konservering (använder jag ej)

Kokosoljan smälter vid cirka 25 grader så det räcker med att ställa burken i ett vattenbad  ett tag eller försiktigt smälta direkt i kastrull.

Beskrivning

Sikta ner alla  torra ingredienser i en bunke. Observera att det är viktigt att sikta genom en sil då deon annars kan blir för grynig.

Vispa sen ner det smälta kokosfettet med en visp. Blanda ordentligt för annars kan deon skikta sig. Allt blir som en sås men kokosoljan stelnar sen och då blir det som en kräm man smörjer armhålan med. Häll upp allt på relativt små glasburkar. Rör då och då medan de svalnar. Ingredienserna har lång hållbarhet och med normal förbrukning behöver de inte förvaras ens i kylskåp.

Det blir inte oljigt, inte pudrigt men med en diskret  god doft. Den färdiga deon tränger in snabbt i huden och kladdar inte på kläderna. Jag klarar mig utan svettlukt och känner mig fräsch. Funkar till alla- du väljer själv doften. Även män och lite äldre barn om det skulle behövas. En ekologisk burk med liknande innehåll kostar 160 kronor. Så du sparar en del slantar.    


Så här  gör gjorde jag idag

Jag började med att smälta kokosfett och plockade sen  fram alla ingredienser på min köksbänk som ni kan se i det här fotot.

                                  CIMG1073

 

Sen vidtog tillverkningen med  både mätande, silande och vispande. Allt enligt instruktionerna i receptet. Slutresultatet hällde jag upp i tre burkar i lagom format. Men vill man ha mer går det säkert att dubblera. Ingredienserna kostar inte många kronor och är skonsamma mot kroppen och armhålorna.

 

CIMG1074

Pröva själv!

Läs hela inlägget här »

Ibland känner jag mig instängd på Höjden. Solen lyser och enligt svensk tradition så ska man då vara glad och ute. Men jag vill inte. Det finns alltid några måsten hemma. Det behöver dammsugas. Tvätt ska hängas. Sen skulle jag behöva ta reda på den där vitkålskvarten jag köpte nere på Vivo för flera dar sen. Köra den i matberedaren så bit för bit faller ner i bunken. Sen värma vatten i kokaren så kålen kan bli slakad innan jag ställer in den i kylskåpet.

Så kan det hålla på och till slut måste jag säga Stopp och beordra mig ut med listan över ärenden, som ändå måste göras nere i Centrum. Jag tar på mig en jacka och pressar mig ut från alla plikter. Tar bergbanan ner och stora trappan som mynnar ut i Torget.

Där slår atmosfären emot mig som en överraskningspresent. Överallt pågående samtal och rörelser av människor, som är på väg någonstans men stannar för att möta en vän eller två.  Runt basssängerna sitter många  i samspråk. Vid kyrkan och caféerna sörplas kaffe eller öl medan den levande scenen hela tiden förvandlas av deltagarna som skapar den. Alla tröstlösa känslor blåser bort och lyckan strömmar in i mitt hjärta.

I bakgrunden finns torghandlarna med sina varor upphällda på bord. För att köpa något där har jag lärt mig en strategi. Man måste först  ta en korg och gå runt och plocka blomkål, apelsiner eller vad det nu är man behöver. Sen kan man ställa sig i den långa kön för betalning och plocka det som finns längs raden fram till kassan. Ibland tar jag bara en persiljebukett för tio kronor och går bakvägen fram och betalar. Slinker alltså förbi hela kön för det finns ett ställe  som fungerar lite trögt och  ger en öppning. Aldrig någon  som protesterar för här gäller anarki.

Blomhandlaren är en gammal bekant sen han sponsrade kvinnoföreningen för några år sen. När jag gick dit med en sexåring fick han en påsklilja med sig hem. Eller får jag en pratstund om lämpliga växter till en gravplätt. Jag är igenkänd och det är en härlig känsla, som sällan uppstår i det myllrande storstadslivet inne i stan.

Sen är det tunnelbaneingången. Där sitter ofta en äldre man som en slags härold, som med sitt  ”Hej, hej” släpper in folk i vänthallen. Utanför står oftast försäljare av telefonkort eller utdelare av reklam, som möter alla som kommer upprullande ur underjorden. En stor klocka och digitala tider för avgångar blippar högst upp över spärrarna så stressen är vanligen hög. När jag drar mitt kort händer lätt att någon åker  snålskjuts bakom min dramaten. Hoppas det är en fattiglapp jag sponsrar.

Men nu ska jag inte in till stan utan fortsätter till vänster där alla verkliga butiker finns. Med det menar jag att inga kedjebutiker syns till. Utan skräddare, frisörer, bavlakaaffär (som kommit sedan Syrienkrisen), diverseaffär och den sure men duktige skomakaren, som kan ge en utskällning om det inte passar vad man säger eller vill. På andra sidan om tunnelbanan är det kebabrestauranter och annat invandrarkäk samt en glasögonaffär, som hittills överlevt jämte en begravningsbyrå.

Man kan slå sig i slang med vem som helst på Torget. Kulturen är sån här i Skärholmen. En gång träffade jag en matthandlare från Bagdad som tyckte det var trevligt att prata med en svensk en stund. Över Torget hörs oftast ett soundtrack från någon som sjunger om Jesus eller arabisk musik som strömmar ur en bergsprängare. Tillsammans med alla röster ger det en underbar känsla av kakafoni.

Torget är ett av de få ställena i Stockholm där hela världen samlas, folk är klädda i allt från bara magar till helsvarta tält och det surrar av olika språk. Alla får vara som de är och så skulle det se ut överallt. Då hade vi det bättre på jorden

 

Det är fruktansvärt att läsa, se och höra om branden i London, som drabbat ett social housing i deras rikaste stadsdel. Ännu värre är det att byggnaden saknade reservutgångar och hade isolerats med billigt brandfarligt material vid en renovering. Dessa hus var inget  att satsa pengar och omsorg på då icke-solventa människor bodde där, som inte kunde delta i  bostadskarusellen i staden fast deras arbetskraft förstås behövdes.

Liknande läge är det väl här i Stockholm. I alla fall hos oss här i Skärholmen uppe på Höjden i de ”allmännyttiga” husen, som vansköts på många sätt. Görs några kontroller så man vet om våra hus är brandsäkra?

Husen är byggda på 60-talet – sex våningar utan reservutgångar. Finns bara en trappa ner till porten. Elsystemet är uråldrigt och i dåligt skick. Inga sprinklar så vitt jag kunnat upptäcka. I mitt hus är vägen upp till taket låst. Vad jag förstår så måste vi som bor högst upp stanna kvar i lägenheterna och vänta på hjälp om det börjar brinna medan de längre ner i husen kanske kan ta sig ut via trappan om de upptäcker elden i tid. En eldsvåda kan lätt utveckla sig till en katastrof.

Liknande hus finns på många ställen i de ”utanförskapsområden” man gnäller över. Vi som bor där har i alla år betalat hyror, som bidrar till stora vinster utan att något kommit oss boende till del. Några pengar har aldrig avsatts till underhåll. I stället väntar  de som har makten med att renovera så länge som möjligt för att sen kunna göra stora kostsamma renoveringar. Hyrorna blir därefter astronomiska och tvingar bort många av de boende.

Hur ser media och bostadsbolagen på det här? Förmodligen tigs såna här frågor ihjäl eller avfärdas med några krystade meningar medan man fortsätter påpeka över hur dåligt folk som bor här och att något måste göras. Men inget händer.

 

 

I höstas hade jag köpt  gåstavar och tog en tur nerför backen till den vackra dalen och promenerade förbi koloniområdet och fram till strandpromenaden. Återvägen hamnade jag bland en massa buskar då jag ville undvika att gå på de asfalterade vägarna. Sen återstod backen, som hade förvandlats till en mördardito när jag skulle ta mig upp till Höjden igen. Med tanke på att åldern gett mig en del krämpor orkade jag inte riktigt utan fick stanna och luta mig mot lyktstolpar för att hämta kraft för fortsättningen upp. Men med lite vilja gick det till slut.

Väl hemma kom jag ihåg att det förr stod några soffor längs vägen, som numera var borttagna förmodligen på grund av byggnadsarbeten. Skrev då ett mail till Sara Heppling-Trygg  på Stadsdelsförvaltningen och frågade om vi inte kunde få nya nu när  alla jobb var klara. Hon vidarebefordade mitt mail till Parkingenjör Love Örsan, som lovade att sätta upp soffor igen. Två dagar före julafton fick jag ett mail från honom om att sofforna fanns på plats, fastgjutna i marken. En fin julklapp till alla oss som bor på Höjden och har lite dåligt flås.

Sen är jag inte en person som ger mig ut i halka och vinterväder utan sofforna har fått stå där i fred ända fram tills idag när jag begav mig ut på spaning i det vackra vädret. När jag kom till backen ner kunde jag se att två soffor fanns placerade vid sidan. Fina och nymålade var de också.

Sen tog jag mig ner till skogen och hittade vitsippor bland träden. Ett viktigt vårtecken och löfte om varma sköna dagar.

Vitsippsbacke

                                                           Sköna maj välkommen!

Efter att ha sniffat sol och grönska en stund var det dags för styrkeprovet – att ta sig upp för backen. Den reste sig som Skärholmens egen Mount Everest. Men det gick som en dans när jag kunde vila ut och samtidigt byta ord med grannar som passerade. Så hoppas jag många andra gör nu när värmen kommer.

Backen

Den andra soffan högst upp syns knappt, men jag lovar den finns vid tredje lyktstolpen nerifrån

Nu vill jag passa på tillfället att tacka Sara H-T och Love Örsan för julklappen fast det idag är 7 maj.

Eländet har pågått i rätt många dar nu. Ett tag gick bergbanan igen, men det varade bara några timmar. Nu är det buss som gäller för alla halta och lytta och folk som bär på lass med varor samt alla barn som ska upp till daghemmen och skolan.

Nu under påsk har det varit en mardröm när släktmiddagarna  går av stapeln och besökarna strömmar fram till hissdörren och hittar plakat med texten ”Hissen trasig. Ersättningsbuss går”. Var då undrar de?

Bussen får trängas nere på det lilla torget framför Medborgarkontoret. Där översvämmas gatan av felparkerade bilar. Ingen lapplisa syns  till. All av- och påstigning får ske mitt ute i körbanan. En liten ynklig skylt med ”Busshållplats” står jämte kyrkväggen och noteras av ingen.

Skönhetsrådet sa nej till Trafikkontorets förslag med hissar till Höjden. Något annat  förslag hade de inte än att neka oss hissarna. Vi bryr oss inte om  skönhet när det gäller den här saken. Vi har levt med problemet i över tio år och behöver radikala åtgärder, vackra eller ej.

Nu håller vi andan på Höjden och hoppas att bergbanan på något mirakulöst sätt ska börja röra på sig och att ett nytt skönt  alternativ snart presenteras.

Gillar ni att gå på bio?

Publicerat: 31 mars, 2017 i Skärholmen
Etiketter:, ,

Det gör i alla fall jag. Har många favoriter som jag kan se om och om igen. Som ”Det vita bandet i regi av Michael Haneke, Denna mystiska historia om en nordtysk by, som man blir helt indragen i och måste se om flera gånger för att riktigt förstå historien. Eller Cabaret som beskriver en historia i andra världskrigets skugga,  där Liza Minnelli gör en strålande insats som femme fatale. Minns också Barnen från Frostmofjällen (mitt första biobesök), som byggde på en bok, som jag fortfarande har kvar sönderläst i min bokhylla hemma.

När jag flyttade till Skärholmen för en hel del år sen fanns fortfarande en bio i Centrum. Där sjönk jag ner i röda fåtöljer och såg aktuella filmer. Det fanns också en filmklubb som visade fantastiska filmer, både gamla och nya. När Centrumet skulle byggas om slängdes bion ut och Filmklubben flyttade sin verksamhet till Heron City.

För mig gick det inte så bra att ta mig dit. Det är jobbigt att åka från Skärholmen till Kungens Kurva. Buss 173 är enda möjligheten om man inte har bil. När bion slutar vid 21-tiden så går två bussar i timmen. I alla fall på den tiden. Kanske är det bättre nu? Jag tröttnade i alla fall på att stå och frysa utomhus i en busskur. Att gå genom tunnlar i de mörka stråken över till Skärholmen kändes inte heller särskilt inbjudande.

Sen var det en tid med Love Film. Denna underbara inrättning där man kunde beställa fram allt från filmens barndom till nya blockbusters. Dessutom textade på svenska. Vad jag sörjde när de lade ner sin verksamhet.

Så jag övergick till att låna DVD på biblioteket och betade igenom hela deras förråd. En del filmer var fantastiska även om det fanns en del bottennapp. Sen fick det bli Svt Play fast mest dokumentärer och serier i de ämnen som intresserar mig.

Så såg jag en liten annons om att  Hallunda Folkets Hus visade Svansjön sänt från Moskva. Jag hade ofta sett deras små annonser i Södra sidan och funderat på att åka dit. Den här gången  blev det av  i sällskap med en vän. Det var  bara att ta tunnelbanan (som går var 10:e minut) några hållplatser, gå ut, sen till vänster, sen till vänster ner för en trappa. Så fortsatte vi  rakt fram och kom fram till ett litet torg där vi gick upp på den högra trottoaren och fortsatte rakt fram till Folkets Hus logga syns på vänster sida.

Inuti finns en stor luftig lokal med en stor salong för  bio och teater och olika salar man kan hyra för aktiviter. Dessutom en utmärkt restaurant/café med rättigheter och hyfsade priser. Bättre än all sockervadd på Heron City.

Jag och mitt sällskap satte oss i sköna fåtöljer och förflyttades till Moskva där man fick se den ryska huvudstadspubliken strömma till Bolsjojteatern för att se Svansjön. Så gjorde vi också fast sittande i Hallunda. Där njöt vi av Peter Tjajkovskij hänförande musik och världens bästa balettdans. som gör att man känner sig lätt i hela kroppen när man följer med i dansarnas hopp och piruetter.

Det känns som en spännande upptäckt för att fortsätta gå på bio.  Slipper stå i busskur och frysa och tunnelbanan går ju ganska ofta.