Skärholmens stadsdel får 1,5 miljoner kronor för att motverka social isolering bland äldre.

   -Det är så många äldre som är ensamma, säger äldre-  och trygghetsborgarrådet Erik Slottner (KD) i samband med att den grönblå majoriteten i Stockholms stadshus under 2019 fördelar statliga stimulansbidrag till äldreomsorgen med syfte att bryta social isolering och ensamhet bland äldre.  Hur pengarna ska användas bestämmer de olika stadsdelarna själva.

   -Ute i stadsdelsnämnderna finns en oerhörd kunskap kring äldreomsorgen och därför tror jag det är bra om det finns en frihet att göra det som passar stadsdelen bäst, säger Erik Slottner i en intervju. Han fortsätter

   -Konkret  kan det handla om att stödja föreningslivet,  att försöka matcha ihop äldre med personer som vill erbjuda sitt sällskap eller att stadsdelarna ordnar grupputflykter.

Kommer det att minska ensamheten?

Suck. Kommer det att ändra något? Det vete sjutton. Undrar då jag samtidigt läser  en insändare i Mitt i Söderort/Skärholmen, där en kvinna under rubriken ”Ensam utflykt med seniorerna” (2 juli) beskriver hur hon bemöttes på en utflykt som arrangerades av en pensionärsförening. Ingen brydde sig  om henne som var ny och de försök hon gjorde att prata med folk möttes med avståndstagande och avvisande. Hon gick därifrån med en större känsla av ensamhet än när hon kom.

Också jag har känt liknande speciellt när jag var nyinflyttad i  Skärholmen. Vid besök på någon förening var det ingen som hälsade mig välkommen. Andra gånger var tonen hård och fördömande mot omgivningen på ett sätt som inte jag kunde dela. Jag hade tur och hittade mitt ställe efter idogt letande där jag kom att tillbringa många trevliga stunder och fick vänner. Men det stället hade kontinuitet  så man långsamt kunde lära känna varandra samtidigt som man sysselsatte sig med kaffedrickande, samtal samt hantverk och kurser. För vem vill bli matchad med någon som erbjuder sällskap?

Varför inte starta något liknande i Skärholmen nu när det finns lokaler att fylla i gymnasiet, som ska omvandlas till ett öppet kulturhus. Där kunde gamlingar (och andra intresserade) ha en verkstad med snickeriinriktning och sömnad. Det ska finnas en kaffehörna där man kan sitta och prata om vad som helst. Viktigt att ha någon kunnig person anställd, som kan ta ansvar för verksamheten.

Såna ställen finns på många platser i EU

I exempelvis England finns över hela landet Men´s Shed där kommunen tillhandahåller lokaler. I dem  kan man utveckla sina praktiska intressen, dela verktyg/maskiner och jobba med sina projekt i en vänlig omgivning.

Så byggs relationer. Inte genom engångsträffar eller program som hittas på av föreningar med andra syften och mål. För att alla äldre ska lockas med i verksamheten bör det startas en uppsökande verksamhet där man letar upp äldre i sina ensamma lägenheter. Kanske har de försökt ta kontakt men känt sig avvisade och sen gett upp. Eller så är de helt enkelt för blyga att ta sig till ett ställe på egen hand. Så nu hoppas jag det kommer något bra för alla äldre ur det här pengaregnet.

 

 

Akta er för det nya skojeriet

Publicerat: 13 maj, 2019 i Kyrkogårdar
Etiketter:

I morse fick jag ett kuvert utan avsändare. När jag öppnade låg där ett inbetalningskort från ”Gravskötsel & Omvårdnad” på 580 kronor för en grav där min son är begravd  på Skogskyrkogården i Stockholm. Jag tänkte att det var lite tidigt med avgiften för graven och var på väg att lägga den i högen för  räkningar innan något fick mig att granska papperet mer noga.

Då såg jag att det stod att detta var ett erbjudande och om inte betalning inkom upphörde erbjudandet!!! Jag drog efter andan då jag flera gånger tingat anhöriga att köra mig till kyrkogården med borstar, inköpt specialmedel för sten och hink för vatten. Sen har vi tillsammans gjort rent stenen så den blänkt som ny.

Här var det alltså en firma  som försöker  sig på tricket att skicka ett erbjudande som ser ut som ett inbetalningskort. Rent lurendrejeri med andra ord.

Till saken hör också att jag har ansvar för en annan grav på Galärkyrkogården  som verkligen behövde rengöras och rätas upp. Jag begärde in anbud på upprätningen men avsåg att själv fixa tvätten. När jag kom dit för att kontrollera jobbet var hela stenen ännu mer nedsmutsad och upprätningen kunde inte godkännas. När jag kontaktade den som skulle ha ett par tusenlappar för detta och påpekade att någon hade smutsat ner gravstenen och att jobbet inte kunde godkännas. Mannen jag talade med förnekade det hela. När jag då sa att jag hade blivit rekommenderad honom av administrationen på kyrkogården mjuknade tonen en aning. Men jag betalade inte räkningen. När jag kom dit nästa gång var stenen ordentligt upprätad och tvättad så den sken. Jag skrämde honom tydligen. Jag kunde nu godkänna jobbet och betalade räkningen.

Summa summarum vill jag tillstå att den ”nya” moralen har nått våra kyrkogårdar och våra döda. Hur är tillståndet i vårt land egentligen?

För mig har Skärholmens bibliotek alltid varit en oas. Där finns stort urval av böcker, DVD och annat till utlåning. De har ofta nyutkommen litteratur med kortare lånetid, i och för sig, men där kan pärlor finnas om man är snabb att lägga beslag på dem. Det bästa är att man med hjälp av datorn hemma kan beställa alla möjliga böcker som ligger i olika lager eller finns på andra bibliotek och hämta dem nästgårds i Centrum. Med andra ord ett paradis för bokälskare.

Den sista nyordningen är ett tidningsrum en trappa ner som man delar med ett café vid en öppen vägg, där alla möjliga dagstidningar , magasin och annat smått och gott står att finna. Den har en ingång  på bottenplanet om man vill slippa den stupande trappan. Om man vill kan en Latte beställas från cafédisken och drickas med tidningen uppslagen på bordet framför. Har varit underbart att ta en paus där i den  ström av ärenden som hela tiden stressar lilla mig.

DN-bild version2

Vilken lycka när man hittar dagens DN på sin trästång.

Men på sista tiden har det kommit  en orm in i paradiset. Det pratas hela tiden i tidningsrummet. Av flickor  som träffas och kanske samtidigt utför något slags grupparbete. Stadiga vuxna karlar för oändliga samtal på något främmande språk eller pojkar som diskuterar och skrattar åt varandra. Det hjälper inte att be dem vara tysta med tanke på alla  förskrämda läsare  som sitter i hörnen och försöker koncentrera sig.

”Här behöver man inte vara tyst” påpekar de lite frankt men fullt korrekt. För det finns ingen skylt uppsatt där man ber om Tystnad. Jag ber dem i alla fall dämpa sig  och drar mig tillbaka till hörnan och försöker sätta  pekfingret i örat. Eller drar mig tillbaka in i cafédelen där det finns mjuka mattor som dämpar ljudet men inte tillräcklig belysning så det går att läsa ordentligt.

Häromsistens blev jag så irriterad att jag gick upp och pratade med bibliotekschefen  om problemet. Han hade hört att det var stökigt.

”Nej problemet är bara att det pratas hela tiden så man inte kan läsa”, sade jag. Frågade om man får ta upp tidningar  till det tysta rum som finns uppe i själva biblioteket.

”Det går bra”, sa han.

Så nu får jag ta med mig tidningarna upp till Tysta rummet och lämna skolflickorna och männen att fortsätta diskussionerna där nere. Det går ju det också. Men min slutsats är att det verkar finnas ett behov av ställen där folk kan mötas och prata utan att känna sig tvingade att köpa mat, bakverk eller kaffe för pengar som inte finns. Då skulle läsarna äntligen få lugn och ro.

 

Före jul fick jag ett flygblad från Stockholmshem, som kallade till träff där man ville ha  synpunkter från Höjdens boenden. Det gällde hur det kan bli snyggare på platån där bergbanan slutar. Jag gick dit och där fanns varmt kaffe, pepparkakor och mycket folk. Många hemvändare stannade och pratade med personalen som ställt upp denna mörka eftermiddag när kylan bet i kinderna.

Låt mig presentera de från Stockholmshem, som var på plats:

Där fanns Sami Haakana, som är områdestekniker och började på lokalkontoret den 1 november.

Här plitar Sami Haakana, vår områdestekniker på ett papper

Också Karolina Löfstedt är fångad i skrivande stund. Förutom att bära en färgglad mössa är hon verksamhetsutvecklare.

Vår verksamhetsutvecklare Karoline Löfstedt bredvid våra förslag till förändringar

Sist men inte minst  områdeschefen Michael Bergman, som jag har träffat förut när vi kämpade med råttfrågan samt felaktigheter med debiteringen av porttelefoner. Men allting ordnade sig när han tagit tag i saken. 

Områdeschefen med anställd vid bergbanan2

Här är Michael  Bergman, sekonderad av Rana Kasto, som är projektledare för strategisk utveckling

När det vällde ut folk ur bergbanan (jo bergbanan gick  fortfarande) var ett bord utställt, där det låg foton på området runt bergbanans utgång. Där kunde man som hyresgäst  skriva och rita ner sina  drömmar om hur man ville att det skulle se ut när man kommer hem från en stressig arbetsdag till idyllen på berget. 

Många som kom var blyga och vågade inte fantisera om blommor och statyer men några tog hem papper för att först fundera över saken. Alla var positivt överraskade att deras synpunkter var efterfrågade. Jag  själv fantiserade hej vilt och föreslog både blomsterbyttor och en ny skulptur i  stället för den mystiska sten, som just nu står på platsen.

På fotot här nedan poserar Sari Korjus bredvid den nyss omtalade skulpturen som jag inte gillar. Den saknar både lämpliga proportioner och tillräcklig höjd. Och vad ska den symbolisera? Att man skurit i berget för banan kanske? Varför inte fråga eleverna på Konstfack om de kan föreslå något bättre?

Den nya förvaltaren2

Sari Korjus, som var initiativtagare till träffen är  vår nya förvaltare. Här lutar  hon sig mot stenskulpturen.

Det kom hela tiden nya hissresenärer strömmande till kaffebordet. Att få träffa Stockholmshem på det här sättet uppskattades mycket. Vi fick  ansikten på folk som vi annars mest klagar inför och det kändes fint att de ville veta vad vi tyckte. Förhoppningsvis kan detta vara starten på en framtida dialog mellan oss boende och de som sköter våra bostäder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild  —  Publicerat: 30 december, 2018 i allmännyttigt, bergbanan, dialog, hyresgäster, Skärholmen, Stockholmshem
Etiketter:

Vid tvåtiden den 22 december begav jag mig ut för att handla mat till helgerna (som många andra).  När jag kom till Höjdens hållplats för ersättningsbussen  stannade en kvinna och berättade  att bussen inte gått sedan morgonen och att horder med människor  stått och väntat nere vid kyrkan och till slut gett upp. Då ringde jag Stadshusets jour för trafikproblem och hörde mig för om läget. Fick information om att bussen hade gått sönder och att ersättning  snart skulle komma. Jag informerade medväntande Höjdenbor att det nog skulle ordna sig under dagen. En av männen berättade att han hade benprotes och var nervös att halka då trappan ner var full med is. Men han gav sig iväg  i alla fall. Så även jag.

Sen köpte jag rödkål och allt annat som behövs inför helgerna och gick mot busshållplatsen bakom kyrkan. Utgick från att problemen nu var lösta och att det skulle finnas en buss som skulle ta mig upp till Höjden igen. Det fanns det inte. Men där stod ett 30-tal upprörda människor och väntade. Jag ringde Stadshuset igen och de skulle undersöka saken och sen  ringa mig. Då det var iskallt ute gick jag in i kyrkan för att få lite värme. Sen ringde jouren upp mig och berättade att ”någon” hade avbeställt bussen. Men att det nu var fixat och en ny buss skulle omedelbart köras ut  och vara framme om cirka 20 minuter.  Jag gick tillbaka till busshållplatsen och meddelade den goda nyheten till  alla som stod där och hackade tänder. Men det var bara det att ingen buss kom. Vi väntade och väntade långt över den tid som meddelats. Efter hand droppade de som kunde av och släpade sig uppför trappan med all inhandlad  julmat eller haltande ben. Men nya personer tillkom hela tiden, från stan utan vetskap om kaoset. Vid nytt samtal med jouren sa de att bussen nu rullade fast  vi såg aldrig av den.

Jag ringde upp igen och nu hade de bytt person så  jag talade med en Sara. Hon sa att bussen skulle komma. De hade dubbelkollat  så vi kom överens om att vi skulle avvakta en stund till. Det gjorde vi som stod där – en tapper skara. Men ingen buss kom. När en ”stund” hade gått ringde jag upp igen och fick besked om att enligt bussbolaget skulle buss vara på väg. Klockan var  nu närmare sex och Sara rekommenderade oss att ta en taxi och försöka  få ut pengar för kostnaden. Hon var mycket vänlig och jag fick intrycket att hon var lika förvånad som vi andra över bussbolagets agerande.

Men en gentleman som också uthärdat väntande började helt enkelt lifta med folk som stannade till på platsen. Även för mig. Så till slut var det två flickor  som förbarmade sig över oss gamlingar och körde oss upp för backen så jag var hemma vid 17.30-tiden. Tack snälla  flickor som hjälpte till så jag kom hem och fick värma mig med en kopp te så att tårna gick att röra igen.

Men så här i efterhand undrar man om inte bussbolaget ljugit. De sa först att bussen gått sönder. Sen sa de att någon avbeställt bussen.  Vi lever i en förvirrad tid där ingen tar ansvar utan svänger ihop en förklaring för att slippa undan. Vi på Höjden fasar för de månader  som bergbanan nu ska stå stilla.

Så räkna med att över jul och nyår får ni förlita er på ersättningsbussen. Tyvärr råder det stor förvirring vilka tider den går på. För en del år sen kämpade vi oss till en förlängd sluttid på helger. Det har inte uppfattats av Trafikkontorets  nuvarande anställda trots att det gällt i flera år. Då jag själv råkade illa ut häromkvällen så satte jag mig efter hemkomsten och skrev ett mail Till Trafikkontoret, Stadsdelsförvaltningen i Skärholmen och Södra sidan, vår lokaltidning. Texten i mailen såg ut så här:

”Vår bergbana i Skärholmen har varit trasig några dar så idag när jag åkte in till stan för att träffa vuxna barn och barnbarn vid ett teaterbesök visste jag att en ersättningsbuss bara går till klockan elva på kvällen. Jag bröt upp tidigt och var i Skärholmen klockan 8.15. Där stod en del folk och väntade på bussen. Den kom aldrig och när det gått över en kvart (som tidtabellen säger ett det maximalt ska ta mellan turerna) ringde jag Stadshusets akut för trafikproblem. De noterade att ingen buss kommit och lovade undersöka saken. Det strömmade till mer folk som undrade när bussen kom. De som var kapabla att själv ta sig upp till Höjden avvek efter hand för att med egen maskin ta sig hem.

Det var värre för mig som snart är 79 år, går med käpp och dessutom är sjuk i hjärtproblem. Att ta sig upp för berget själv var inte att tänka på utan jag ringde Stadshuset en andra gång på deras akutnummer. En vänlig själ lovade att kontakta bussbolaget och fråga vad som hänt då bussen enligt hennes notering skulle gå till klockan elva. Under tiden strömmade folk till och avvek som tidigare beskrivits.

Trafikakuten och jag fick kontakt igen och kvinnan berättade att det hade kommit nya förhållningsregler för busstrafiken. Den skulle gå bara till klockan åtta på helgerna. Denna förändring har inte meddelats invånarna på Höjden. Många av dem är gamla som jag och många jobbar dessutom skift speciellt på helgerna.

Hoppas att något administrativt misstag har gjorts, som snart rättas till. Vi har haft tiden elva på kvällen, även på helger i många år och önskar behålla det. Vi betalar skatt och vill i utbyte ha rimliga villkor i vårt boende. En gång har ju husen på Höjden byggts och hyrts ut med tanke på att en bergbana ska ingå för att kunna leva normalt här uppe.

Hur det gick för mig? Jag fick ta taxi hem och själv betala.

Marianne Peterstrand”

 

Skarholmens Bergbana 080824e

Det här är en gammal bild, som skildrar en annan årstid och situation. Men vår bergbana hänger idag på ungefär samma sätt högt över gångtrafikanterna. (Foto bussmicke.se)

Nå hur har det gått? Har någon svarat kanske ni undrar. Först kom en massa mail från Trafikkontoret där man meddelade att numera går det inte att skriva direkt till dem, som annars är den normala vägen och då man diarieförs på myndigheten så de inte ska tappa bort mailet. Nu har det startats forum för synpunkter och felanmälan. Verkar mera som såna inlägg kan fastna på nätet. Men jag vet inte.

Nästa reaktion kom från Södra sidan, som var beredda att skriva en artikel om problemet så vi kan få en lösning på eländet.

Från stadsdelsförvaltningen har ännu inget hörts.

Södra sidans reporter Henrik hade lyckats få kontakt med Trafikkontoret på telefon och det resulterade förmodligen i att jag fick ett mail från Trafikkontorets tjänsteman, där det stod att bussen på helger i framtiden skulle gå till klockan 23.00. Någon definition om vad som avsågs med ”helger” framgick inte. Jag tackade i alla fall för detta till Trafikkontorets representant och bad dem att antingen sätta in en annons i Södra sidan om vilka tider som gällde för ersättningsbussen under alla veckans dagar eller sätta upp en skylt nere vid bussens stopp om tiderna. Det behövs verkligen för nu är Höjdens invånare förvirrade om vad som gäller och kan inte planera sina hemkomster om de behöver hjälp att ta sig uppför berget. Tyvärr visade det sig att mitt svar inte kommer att nå Trafikkontoret då de har skickat ett ”noreply”- mail till mig. Demokrati och dialog med medborgarna – vart tog det vägen?

Södra sidan meddelade också att de skulle följa ärendet då Trafikkontoret informerat om att bergbanan kommer att stå still i flera månader.

Detta är handlingen hittills. Fortsättning följer …

Vår gård på Ekholmsvägen 200-204 har länge varit utrustad med gistna rutschkanor och omålade lekredskap där mest råttor vistats. Dessutom var stolarna och borden runt grillplatsen slitna. Kort sagt det mesta var i förfall och jag skämdes  vid besök över att gården såg så slummig ut.

Men helt plötsligt började något röra sig där nere. Män med overaller kom dit med spadar i högsta hugg. Något var på gång. Vi hade fått en ny förvaltare Sari Korjus så jag mailade henne och fick svar att min känsla var rätt. Det hände saker. 

Nu ståtar där nya lekskulpturer, en för stora och en för små barn. Dessutom fräscha soffor med inbyggda bord där man kan äta sin grillade korv utan risk för någon konstig magsjukdom. Vi boende tackar för det. Nu var det dags att skriva ett  blogginlägg om saken. För att verka  proffsig måste jag förstås göra en intervju med ett barn som älskar att leka. Det blev Laura tre år, 

Hon är en flicka som inte går rakt fram i livet utan dansar med avbrott för svängar och piruetter. Hennes leende är smittande och hon älskar allt som glittrar och sprakar. Sån har hon varit från första början. Med mjuka rörelser får hon omgivningen att smälta inför hennes feminina framtoning. Men ack vad de bedrar sig för hon är inte alls bräcklig  utan stark som Pippi Långstrump.

cimg1130.jpg

Här står Laura vid ingången till den nya lekplatsen där två  urnor är fyllda med blommor

  -Vad tycker du om den nya lekplatsen frågar jag, som en annan skjutjärnsjournalist. Laura har inte tid att svara utan sticker iväg till den lilla rutschkanan, som hon glider ner för några gånger.

Laura i rutchkanan den lilla

Det här ska jag väl  klara?

Laura i den nya leksaken

Oj vad härligt

Sen lockas hon av den stora lekskulpturen. Hon kämpar förgäves att ta sig upp men får till slut  bli upplyft.

CIMG1134

Här kan man speja ut över gården. Hoppas jag snart blir stor och själv kan ta mig  hit.

Så nu kan hon längta efter dagen när hon blivit ännu starkare och modigare och själv kan klättra upp.