I sommar reste jag iväg från Skärholmen. Ville bort från vanskötta utemiljöer och skräp, som låg överallt för något annorlunda. Kalle lovade sköta min lilla trädgård på balkongen och jag begav mig ut på landet i spaning efter vardagens motsats.
Ville inte vara turist för jag har redan fått mitt livs dos av tittande på andra ställen på vår jord. Jag ville sitta still och bara vara. Hamnade på ett ställe som hade en trädgård. Satt under ett gullregnsträd som liknade en bukett fast i jätteformat. Tänkte på Hjalmar Gullberg och hans dikt om gullregnens månad.
På ett bord placerade jag skrivdon, Gustavs grabb av allas vår GW samt en pågående stickning till pulsvärmare. Sen bara satt jag där. Kände sommarvinden fläkta, hörde prat på avstånd. Behövde inte så mycket mer än lite mat och en skön säng.
Där fanns inga tvättstugetider att passa eller en bergbana att gråta över. Det var ett annat universum. Ibland tog jag promenader ner till en brygga vid Mälaren. Såg båtar komma och passera. Det var stora motorbåtar, snabba jetfarkoster, vanliga segelbåtar och en och annan jolle. Fantiserade var de kom ifrån (kanske Skärholmen) och vart de skulle ta vägen i stora vida världen. Satt kvar till solen gick ner och sen tillbaka till huset på en smal stig, som kantades av blåbärsris och hattar på kantareller.
Nu är jag tillbaka till Skärholmen. Att komma hem är alltid skönt. Man ser sina saker med minnen från många människor, som man mött. Nya planer tar form för höstens kurande och vännerna finns ett telefonsamtal bort.
Växterna hade klarat sig bra och nu är det fullt med tomater på grenarna. Bergbanan har gått som en klocka, sen hemkomsten i alla fall. När jag kommer ner till torget så ser jag hela världen pågå i ett koncentrat.
Här är också skönt att vara, men på ett annat sätt.
Krönikor från Skärholmen 