När jag blev fotograferad av Södra Sidan i fjol i samband med Råttfrågan lärde jag känna deras reporter Rasmus Panagiotis Columbus, som tog lite foton medan jag poserade bland buskarna. Det visade sig att han bodde i porten bredvid min. Tyckte det därför skulle vara intressant att få med honom i bloggens serie ”Lär känna din granne” och till min lycka tackade han ja. Vi genomför intervjun i min lägenhet, som har samma planlösning som den han bor i.
Här sitter Rasmus Panagiotis Columbus och blir för en gångs skull själv intervjuad i stället för att intervjua andra.
ÄR EN KORSNING MELLAN GREK OCH SVENSK
Rasmus är 29 år och född på Rhodos. Hans mamma är svenska och pappan grek. De träffades när mamman var på semester i Grekland. Förutom honom fick de två barn till – hans bror och syster. Familjen bodde i en by utanför centrala Rhodos. Där hade de bergen i bakgrunden och på tomten stod olivträd, som gav 20 liter olivolja varje år för familjens behov. I övrigt fanns getter och lite odlingar.
När han var 15 år separerade föräldrarna och Rasmus följde med mamman till Sverige, vilket även om det var tufft också på ett sätt kändes spännande
-Det som drog var att få åka skateboard i riktiga skateparker och gå på spelningar med punkband. Saker som jag gillade, men inte fanns på Rhodos. Eftersom jag mest varit här på sommarlov tidigare hade jag nog en romantiserad bild av Sverige – att allt var roligt här.
Det finns vissa skillnader mellan hans två hemländer
-I Grekland är det jobbigt att ordna det minsta papper. När jag skulle söka frisedel från grekisk militärtjänst fick jag springa hit och dit för att få fram alla handlingar. Vartenda papper skulle ha en stämpel och en underskrift. I Sverige fungerar sånt mycket smidigare. Men å andra sidan kan svenskar vara kyligare än greker och är inte så lätta att få kontakt med alla gånger. Allt har sin fram- och baksida.
TESTADE SIG FRAM TILL SITT YRKESVAL
Han fortsatte sin skolgång i Sverige och läste på naturvetenskaplig linje, vilket gick bra då han hade en solid grund med sig från Rhodos. Efter studenten var han villrådig över sitt yrkesval och läste japanska och nordostasiatisk kultur i ett år.
-Då jag alltid gillat att teckna valde jag sen produktdesign. Fast jag hoppade av efter ett år då jag kände att det inte var min grej. I stället började jag en treårig högskoleutbildning till grafisk designer, vilket kändes mer rätt
Därefter hamnade han i arbetslöshet och tog de jobb som gick att få.
-Försökte frilansa som grafiker, vilket inte gick något vidare. Jag hade inga kontakter i den världen och var egentligen inte särskilt intresserad av att jobba med reklam. Det blev mest att hjälpa kompisar att göra affischer och skivomslag.
En tid jobbade han med telefonsupport på ett telefonbolag medan han funderade och längtade efter ett mer givande jobb. Då fick han syn på en ettårig kurs som hette ”Journalistik för akademiker” och gick på Södertörns Högskola.
-Jag kände att det kunde vara rätt och komplettera min kunskap som grafiker. Jag gjorde min praktik på tidningen Dagens arbete och fick efter kursen ett vikariat på Folkbladet i Norrköping.
-Sen var jag arbetslös ett tag. Var lärarvikarie i Nyköping. Fick jobb på studenttidningen Gaudeamus i ett år. Där gjorde jag allt. Var reporter, fotograf, redigerare och webbredaktör. Sen följde en sommar på NTM-koncernen som hade central redigering för alla sina tidningar. Till slut hamnade jag på Södra sidan, som reporter, där jag jobbar nu. Jag trivs väldigt bra med att göra lokaljournalistik just i Skärholmen.
-Det känns extra intressant eftersom jag samtidigt bor i området. Tycker att Skärholmen är underbevakat och sällan nämns något om de många fantastiska initiativ som faktiskt sker här. Som ett exempel har det aldrig berättats i större media att Skärholmsungdomar själva tagit initiativ till en fotbollsturnering vars syfte är att stärka relationen mellan ungdomarna och resten av vuxenvärlden.
Har du hunnit med det andra livet då?
-Jo visst, jag försöker. På fredagar drar jag ibland ner till Västerholmsstråket och åker skateboard efter jobbet. Barnen som brukar leka i parken blir alltid glada när det kommer någon och åker. De ber mig ofta göra trick och vill testa min bräda.
-Jag läser just nu en kurs i arabiska därför att det är roligt att lära nya språk. Sen behövs det också i det här området. Annars blir vissa personers röster aldrig hörda. Förhoppningsvis kan vi mötas halvvägs – en med dålig arabiska och en annan med dålig svenska.
Rasmus berättar att han så smått börjat spela i ett band.
-Fast det är lite hemligt än så länge. Jag lyssnar mest på punk och hiphop. Några favoriter är bland andra Swordwielder, Erik Lundin och Vånna Inget.
Han berättar att han ibland gör knivhandtag.
-Bara för att det är skönt att jobba med händerna när man annars bara använder huvudet.
Det främre knivskaftet har Rasmus gjort av skateboardträ, där målningen sparats fram. Det andra skaftet är tillverkat av olika träslag, bland annat masurbjörk.
SKÄRHOLMEN ÄR EN OAS I STOCKHOLM
Rasmus har bott fyra år i Skärholmen och gillar området skarpt.
-Tänk att bara man går runt knuten så finns ett naturreservat helt nära. Sen är det alltid liv och rörelse på torget. Jag har också en känsla av att man i Skärholmen tar hand om varandra till skillnad från innerstan, där det blir mer opersonligt och stelt.
Vi kommer att tala om problemen som också finns med fattigdom och trångboddhet. Att det saknas arbetstillfällen för många.
-Det finns inga enkla lösningar på de problemen. Men som journalist hoppas jag såklart att det jag gör kan hjälpa till att skapa en förändring. De flesta andra medier rapporterar bara om våra områden när det har hänt något negativt, som en skjutning eller bilbrand. Det är klart att en sån bild bidrar till att skapa otrygghet, fördomar och klyftor. Jag hoppas att jag och det vi gör på Södra sidan kan bryta den bilden.
Det är ett känt faktum att segregation numera är ett stort problem både i Stockholm i stort och Skärholmen. Forskning visar stora skillnader i exempelvis inkomst, livslängd och hur man röstar i politiska val mellan förorter där huvudsakligen svenskar bor och ”invandrarförorter” som Skärholmen.
-Men det finns motkrafter. För att ta ett exempel har föreningen ”Folk” kämpat för att hitta samlingslokaler för föreningar och privatpersoner och till sist lyckats få tillgång till Röda Korsets folkhögskola, där det kommer att skapas träffpunkter för oss här ute. Mötesplatser där vi kan lära känna varandra och skapa relationer är något jag tror behövs i varje fungerande lokalsamhälle. På sikt leder det till att folk mår bättre, trivs i sina bostadsområden och gör områdena mer levande Även om det inte kommer åt segregationen mer än marginellt – möteslokaler kommer ju knappast minska inkomstskillnaderna – kan det vara ett steg på vägen.
-Det kommer nu att byggas 4000 nya bostäder i Skärholmen enligt planerna. Man får då verkligen hoppas att de som planerar också tänker på hur viktig det är att skapa träffpunkter där människor som flyttar hit kan ses och samverka så att en positiv utveckling kan fortsätta utvecklas.
.
Krönikor från Skärholmen 