Ibland känner jag mig instängd på Höjden. Solen lyser och enligt svensk tradition så ska man då vara glad och ute. Men jag vill inte. Det finns alltid några måsten hemma. Det behöver dammsugas. Tvätt ska hängas. Sen skulle jag behöva ta reda på den där vitkålskvarten jag köpte nere på Vivo för flera dar sen. Köra den i matberedaren så bit för bit faller ner i bunken. Sen värma vatten i kokaren så kålen kan bli slakad innan jag ställer in den i kylskåpet.
Så kan det hålla på och till slut måste jag säga Stopp och beordra mig ut med listan över ärenden, som ändå måste göras nere i Centrum. Jag tar på mig en jacka och pressar mig ut från alla plikter. Tar bergbanan ner och stora trappan som mynnar ut i Torget.
Där slår atmosfären emot mig som en överraskningspresent. Överallt pågående samtal och rörelser av människor, som är på väg någonstans men stannar för att möta en vän eller två. Runt basssängerna sitter många i samspråk. Vid kyrkan och caféerna sörplas kaffe eller öl medan den levande scenen hela tiden förvandlas av deltagarna som skapar den. Alla tröstlösa känslor blåser bort och lyckan strömmar in i mitt hjärta.
I bakgrunden finns torghandlarna med sina varor upphällda på bord. För att köpa något där har jag lärt mig en strategi. Man måste först ta en korg och gå runt och plocka blomkål, apelsiner eller vad det nu är man behöver. Sen kan man ställa sig i den långa kön för betalning och plocka det som finns längs raden fram till kassan. Ibland tar jag bara en persiljebukett för tio kronor och går bakvägen fram och betalar. Slinker alltså förbi hela kön för det finns ett ställe som fungerar lite trögt och ger en öppning. Aldrig någon som protesterar för här gäller anarki.
Blomhandlaren är en gammal bekant sen han sponsrade kvinnoföreningen för några år sen. När jag gick dit med en sexåring fick han en påsklilja med sig hem. Eller får jag en pratstund om lämpliga växter till en gravplätt. Jag är igenkänd och det är en härlig känsla, som sällan uppstår i det myllrande storstadslivet inne i stan.
Sen är det tunnelbaneingången. Där sitter ofta en äldre man som en slags härold, som med sitt ”Hej, hej” släpper in folk i vänthallen. Utanför står oftast försäljare av telefonkort eller utdelare av reklam, som möter alla som kommer upprullande ur underjorden. En stor klocka och digitala tider för avgångar blippar högst upp över spärrarna så stressen är vanligen hög. När jag drar mitt kort händer lätt att någon åker snålskjuts bakom min dramaten. Hoppas det är en fattiglapp jag sponsrar.
Men nu ska jag inte in till stan utan fortsätter till vänster där alla verkliga butiker finns. Med det menar jag att inga kedjebutiker syns till. Utan skräddare, frisörer, bavlakaaffär (som kommit sedan Syrienkrisen), diverseaffär och den sure men duktige skomakaren, som kan ge en utskällning om det inte passar vad man säger eller vill. På andra sidan om tunnelbanan är det kebabrestauranter och annat invandrarkäk samt en glasögonaffär, som hittills överlevt jämte en begravningsbyrå.
Man kan slå sig i slang med vem som helst på Torget. Kulturen är sån här i Skärholmen. En gång träffade jag en matthandlare från Bagdad som tyckte det var trevligt att prata med en svensk en stund. Över Torget hörs oftast ett soundtrack från någon som sjunger om Jesus eller arabisk musik som strömmar ur en bergsprängare. Tillsammans med alla röster ger det en underbar känsla av kakafoni.
Torget är ett av de få ställena i Stockholm där hela världen samlas, folk är klädda i allt från bara magar till helsvarta tält och det surrar av olika språk. Alla får vara som de är och så skulle det se ut överallt. Då hade vi det bättre på jorden
Krönikor från Skärholmen 