Att inte bli vald in i gänget

Publicerat: 28 mars, 2015 i Skärholmen

Jag känner en kille, som ännu inte fyllt två. Han lärde sig gå sent och när han tog de första stegen höjde han båda armarna till skyn i en segergest, som varade i flera veckor. När han tog ner dem började han i stället springa precis som han inte annars skulle hinna ta in allt underbart som den här världen erbjuder. Han lär mig att glädjas åt livet och vara nyfiken på allt. Egenskaper, som legat i träda, som det ofta blir i vuxenlivet.

När han hälsar på hos mig springer han in för att göra sin vanliga runda, där han har sina givna hållplatser. Det hemsnickrade dockskåpet med en uteplats , där dockskåpsdockorna vräker sig i solstolarna är den första stationen. Där måste han möblera om lite i barnkammaren, sätta fart på den lilla gunghästen och snurra på skruven till minisymaskinen så den brummar precis som mammas. Sedan hastar han vidare till  den bekvämna stolen framför datorn, där han kan låtsas att han är pappa på jobbet och klappra på tangenterna, som låter så lustigt. Leksakslådan jag skaffat är inte speciellt spännande, så den hoppar han över. I stället siktar han in sig på köksskåpet med brickor, vaser och grön Oasis, som kan smulas till stoft och spridas ut över golvet. Sist måste han in till vardagsrummet för att hälsa på dockorna, som sitter i ett hörn av soffan. Han lyfter på deras hattar och ser dem djupt in i ögonen, som en sann charmör.

Sedan får det räcka. Han vill ut. Tar mig i handen och drar mot dörren. Verkar jag inte förstå så hämtar han mina skor. På gården står den stora rutschkanan, där han klättrar upp och kastar sig utför som en cirkusartist. Ingen rädsla för det farliga har ännu drabbat honom. Han går in i det lilla röda lekhuset och förvandlar det strax till en affär, som säljer grässtrån och tar betalt med stenar.

Sedan finns det inget mer att upptäcka just här så han springer vidare till Ekholmsparken, varifrån man på avstånd kan höra smällarna och ropen när de stora grabbarna sparkar boll. Han ler ett brett leende när han ser alla saker som finns bakom staketet. Stora bilar man kan klättra i, linbanor att hänga i och en båt med ratt. han börjar med att springa längs träbanan avsedd för trehjulingar. Klättrar sedan upp i en av bilarna med en lätthet, som vore han en liten apa. Men hela tiden har han en blick på fotbollsplanen, där bollen studsar mellan grabbarna, som ropar uppmuntrande ord till varandra. Vi åker runt i en cykelkarusell, som ligger närmare det eftertraktade målet innan han tar mod till sig och springer ut på plan. Ställer sig på strategiska ställen och längtar efter en passning. Det är snälla grabbar, som rundar honom smidigt, så han inte ska fall omkull.

Sen ska de välja nya lag och min lille bekanting sätter sig vid sargen bland de andra, som väntar på att bli valda av två lagkaptener som står och pekar. Du och du och du. Men inte han. Han ser lite sorgsen ut. Då får han syn på en boll under en bänk och drar fram den och tar verkligen sats för att göra ett bra skott. Han vill visa grabbarna att han visst kan spela fotboll och att de gått miste om en stjärna när de inte valde honom. Men ingen har tid att titta och han får för första gången uppleva hur det är att inte bli vald in i gänget. Att inte synas av andra hur mycket han än anstränger sig. Han står stilla en sekund som om han tänker över nästa drag. Så vänder han sig om och springer bara bort med händerna höjda över huvudet på väg mot nästa äventyr.

Annonser
kommentarer
  1. Staffan Kvist skriver:

    Hej
    Bloggen ser trevlig ut och texten är intressant.

    Staffan

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s