Medan jag varit på semester i Italien har två råttartiklar publicerats delvis med anledning av det medborgarförslag jag tidigare lagt om frågan och som finns beskrivet i tidigare inlägg på bloggen.
I den ena artikeln som är publicerad i Södra sidan har Rasmus Panagiotis Columbus intervjuat mig med anledning av att Trafikkontorets skadedjurssamordnare Tommy Tuvunger ska placera ut 30 betesstationer i Skärholmens postorderområde, genom vilka råttorna ska förgiftas och dö ut enligt den plan som beskrivs.
Det är väl i och för sig ett initiativ som skulle kunna få bukt med råttpopulationens storlek. Men jag är tveksam om det hjälper. Det var inte heller vad mitt medborgarförslag syftade till. Där ville jag och många andra att fastighetsägarna började följa Anticimex råd för att råttorna inte ska ta sig in i fastigheterna och upp i lägenheterna.
Men i artikeln sägs underförstått av Skärholmens ”stadsutvecklingschef” Susanne Leinsköld att medborgarna inte sköter sin sophantering och att det bidrar till råttproblemet. Det är ledsamt att höra ett sådant skuldbeläggande från tjänstemän som är satta att hjälpa oss. Våra återvinningsstationer är inte i stökigare tillstånd än på andra ställen i stan och där finns ingen råttinvasion. Problemet beror på att det under en följd av år har varit två stora byggprojekt uppe på Höjden som jagat ut råttorna ur sina vanliga boställen. De är bostadslösa utan bostadskö att ställa sig i. Förr eller senare kommer de att ta sig in i fastigheterna i sin jakt på någonstans att vara. Speciellt under den iskalla årstiden. Därför är det av stor vikt att följa de rekommendationer Anticimex ger för att undvika att problemet eskalerar. Dessa står i artikeln och jag citerar:
”Undvika att ha buskar och träd nära fasader och klätterväxter mot fasaden.
Hålla gräs kortklippt runt huset
Täta hål i husgrunden och sätta metallnät över håligheter och ventiler.”
Vad gäller artikeln i Mitt i Söderort beskriver Hanna Mouslamani hur utsikten ser ut när hon betraktar råttorna från sitt fönster på tredje våningen samt hur hennes hund tar död på en och annan. Men hon har fångats av den vanliga skylla-på-stämningen och ger sina grannar skulden för problemet.
Där beskriver Tommy Tuvunger de lådor som framöver ska bedriva dödsjakt på råttorna och hur de efter ett tag dör av det blodförtunnande medel som finns i beteslådorna. Det görs med fördröjning så man får räkna med att råttliken hopar sig under en period.
Men han säger också att beteslådorna inte räcker till för att bekämpa råttproblemet utan att det verkliga problemet blir tillgången på mat.
På detta sätt blir det ett cirkelresonemang där skulden igen läggs på de boende. Att det ursprungliga medborgarförslaget ville att ingångar till fastigheterna skulle tätat till före vintern är helt bortglömt. Finns ingen möjlighet för råttorna att ta sig in i fastigheterna kommer de förr eller senare förmodligen att söka andra jaktmarker än Höjden.
Krönikor från Skärholmen 