Stockholmshem serverade kaffe och pepparkakor på Höjden

Före jul fick jag ett flygblad från Stockholmshem, som kallade till träff där man ville ha  synpunkter från Höjdens boenden. Det gällde hur det kan bli snyggare på platån där bergbanan slutar. Jag gick dit och där fanns varmt kaffe, pepparkakor och mycket folk. Många hemvändare stannade och pratade med personalen som ställt upp denna mörka eftermiddag när kylan bet i kinderna.

Låt mig presentera de från Stockholmshem, som var på plats:

Där fanns Sami Haakana, som är områdestekniker och började på lokalkontoret den 1 november.

Här plitar Sami Haakana, vår områdestekniker på ett papper

Också Karolina Löfstedt är fångad i skrivande stund. Förutom att bära en färgglad mössa är hon verksamhetsutvecklare.

Vår verksamhetsutvecklare Karoline Löfstedt bredvid våra förslag till förändringar

Sist men inte minst  områdeschefen Michael Bergman, som jag har träffat förut när vi kämpade med råttfrågan samt felaktigheter med debiteringen av porttelefoner. Men allting ordnade sig när han tagit tag i saken. 

Här är Michael  Bergman, sekonderad av Rana Kasto, som är projektledare för strategisk utveckling

När det vällde ut folk ur bergbanan (jo bergbanan gick  fortfarande) var ett bord utställt, där det låg foton på området runt bergbanans utgång. Där kunde man som hyresgäst  skriva och rita ner sina  drömmar om hur man ville att det skulle se ut när man kommer hem från en stressig arbetsdag till idyllen på berget. 

Många som kom var blyga och vågade inte fantisera om blommor och statyer men några tog hem papper för att först fundera över saken. Alla var positivt överraskade att deras synpunkter var efterfrågade. Jag  själv fantiserade hej vilt och föreslog både blomsterbyttor och en ny skulptur i  stället för den mystiska sten, som just nu står på platsen.

På fotot här nedan poserar Sari Korjus bredvid den nyss omtalade skulpturen som jag inte gillar. Den saknar både lämpliga proportioner och tillräcklig höjd. Och vad ska den symbolisera? Att man skurit i berget för banan kanske? Varför inte fråga eleverna på Konstfack om de kan föreslå något bättre?

Sari Korjus, som var initiativtagare till träffen är  vår nya förvaltare. Här lutar  hon sig mot stenskulpturen.

Det kom hela tiden nya hissresenärer strömmande till kaffebordet. Att få träffa Stockholmshem på det här sättet uppskattades mycket. Vi fick  ansikten på folk som vi annars mest klagar inför och det kändes fint att de ville veta vad vi tyckte. Förhoppningsvis kan detta vara starten på en framtida dialog mellan oss boende och de som sköter våra bostäder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kan branden i Grenfell Tower också uppstå i Skärholmen?

 

Det är fruktansvärt att läsa, se och höra om branden i London, som drabbat ett social housing i deras rikaste stadsdel. Ännu värre är det att byggnaden saknade reservutgångar och hade isolerats med billigt brandfarligt material vid en renovering. Dessa hus var inget  att satsa pengar och omsorg på då icke-solventa människor bodde där, som inte kunde delta i  bostadskarusellen i staden fast deras arbetskraft förstås behövdes.

Liknande läge är det väl här i Stockholm. I alla fall hos oss här i Skärholmen uppe på Höjden i de ”allmännyttiga” husen, som vansköts på många sätt. Görs några kontroller så man vet om våra hus är brandsäkra?

Husen är byggda på 60-talet – sex våningar utan reservutgångar. Finns bara en trappa ner till porten. Elsystemet är uråldrigt och i dåligt skick. Inga sprinklar så vitt jag kunnat upptäcka. I mitt hus är vägen upp till taket låst. Vad jag förstår så måste vi som bor högst upp stanna kvar i lägenheterna och vänta på hjälp om det börjar brinna medan de längre ner i husen kanske kan ta sig ut via trappan om de upptäcker elden i tid. En eldsvåda kan lätt utveckla sig till en katastrof.

Liknande hus finns på många ställen i de ”utanförskapsområden” man gnäller över. Vi som bor där har i alla år betalat hyror, som bidrar till stora vinster utan att något kommit oss boende till del. Några pengar har aldrig avsatts till underhåll. I stället väntar  de som har makten med att renovera så länge som möjligt för att sen kunna göra stora kostsamma renoveringar. Hyrorna blir därefter astronomiska och tvingar bort många av de boende.

Hur ser media och bostadsbolagen på det här? Förmodligen tigs såna här frågor ihjäl eller avfärdas med några krystade meningar medan man fortsätter påpeka över hur dåligt folk som bor här och att något måste göras. Men inget händer.

 

 

Voffor gör stockholmshem på detta viset?

Det finns ett mystiskt hus bredvid där bergbanans startar uppåt och består av en huslänga med tre portar. När bergbanan är trasig passerar man huset om man inte orkar ta trapporna utan i stället svänger till vänster för att komma ut till  bilvägen, där man kan släpa sig upp för backen för att komma hem.

Hela gården framför det mystiska huset är full av perenna blommor som sköts om och byts ut vid behov varje år. Längan har  en mycket elegant lekplats med fräscha lekskulpturer med mjuka plattor under om barnen skulle trilla. Det finns bänkar som omges av prunkande rabatter, där man kan sitta med en bok och njuta av lukten från blommorna och synen av den vackra trädgården. Portarna är ombyggda och inglasade sedan cirka åtta år tillbaka.

Fortsätter man gå ut till bilvägen sker sedan gradvis ett förfall där blommorna blir färre och det blir mer och mer skamfilat. Det finns två huslängor till innan man kommer ut på stora vägen. För varje port man passerar så trappas finheten ned. Vid sista porten ligger en frisörsalong som har en avskavd gräsmatta framför ingången plus några soffor. Det är det sista man ser innan man ger sig ut på stora vägen för promenaden uppåt. Det är en vandring mellan ytterligheter.

Detta har alltid förbryllat hyresgästerna som bor på Höjden där gårdarna är försummade och så ogästvänliga att ingen vill vistas där. Det har skapat en massa rykten om varför det är sån skillnad mellan den mystiska huslängan och de andra husen i området trots att alla förvaltas av Stockholmshem och är byggda med samma arkitektur. Ett rykte säger att det mystiska huset   är för uppvisning när typ kungen eller någon annan höjdare kommer på studiebesök. Ett annat rykte säger att det beror på att den förra förvaltaren i Stockholmshem var bundis med medlemmar i hyresgästsföreningens styrelse, som bodde och delvis fortfarande bor där. Ryktet säger också att de samtidigt fick sina lägenheter helrenoverade på Stockholmshems bekostnad. Som en slags vänskapsgest utan att hyran höjdes annat än i de sedvanliga påslagen efter årsskiftet, som gäller alla fastigheter.

Men låt mig med några bilder åskådliggöra hur skillnaden ser ut mellan det mystiska huset och de andra. Jag väljer då den gård jag själv bor i som ligger längst bort på Höjden. Den ser ut som en slags modern slum och befolkas mest av råttor.

Jag börjar med en bild utanför det mystiska huset där jag i augusti i år tog nedanstående bild av den rosenträdgård som då blommade för fullt. Där finns också en liten skulptur som pryder:

Visst ser det inbjudande ut att kunna sitta på sofforna där borta vid räcket och känna doften från rosorna.

Här kommer jämförelsebilden från Höjden, där några försummade rosenbuskar finns bakom en torftig grillplats, där sällan någon sitter. Det är alla blommor som finns på gården.

Vår grillplats med rosenbuskar vid spaljén

Sen finns det också en lekplats vid det mystiska huset med fräscha lekskulpturer och mjuka plattor under så barnen inte slår sig när de trillar ner. Vem vill inte släppa ut sina barn på den här gården?

Här brukar barnen hoppa och klättra

Jag väljer ett av lekredskapen på  min gård, som verkligen behöver lite målarfärg. Aldrig ser jag några barn kana ner i sanden. Lika sjaskiga är de andra leksakerna på gården.

En av motsvarigheterna på min gård är en rostig skapelse som står i en sandlåda där sanden inte blivit utbytt på de tolv år jag bott här.

Utanför det mystiska huset finns det överallt blommor som lockar människor att  stanna upp och hänföras.

Utanför den mystiska huslängan finns överallt blommor och planteringar, som gör att man skulle vilja sitta där med en god bok hela dagen och bara njuta.

Medan det på vår gård inte finns blommor bara en buske borta i hörnet. En gång försökte jag stoppa ner lökar i jorden. Men den var alldeles hård så det blev aldrig något.

En avskavd gräsmatta där det är förbjudet att spela fotboll

Slutligen ett foto på en av portarna i den renoverade längan, som alla är ombyggda och vackert inglasade.  

Ombyggda portar med porttelefon

Nedanför ser du hur våra portar ser ut uppe på Höjden. Jag tycker i och för sig att 60-talsarkitekturen är rätt snygg. Men den måste renoveras och ses över efter alla år. 

Våran port

Innan jag slutar bildvisningen så vill jag infoga ett foto på den sista gården av uppvisningslängorna, där elegansen gradvis har falnat ju längre man kommer från ”uppvisningshuset”. Den här uteplatsen finns utanför frisörsalongen, där kunderna varma dagar kan sitta och vänta till det blir tid för klippning.

Det tjusiga räckte inte hela vägen ut till stora vägen.

Nu stoppar jag bildvisningen. Intresserade kan ju gå dit och titta själv. För egen del grubblar jag över vad denna olikhet beror på? Är det uppvisning eller vänskapskorruption? Eller finns någon annan  förklaring? Vi betalar ju alla samma hyra och borde få samma standard. Vem vet kungen  kanske envisas med att vilja åka bergbana och gå till huset, som ligger längst bort från Centrum. Där skulle han genomskåda uppvisningen.

Vi missunnar ingen sina vackra gårdar men vi som bor här uppe önskar vackrare utemiljö. Det skulle göra oss alla lyckliga och friska därför att vi då satt ute så fort det var bra väder och umgicks med varandra.

Fixa det själv – men hur?

Jag läste en artikel i lokaltidningen om att man måste ta egna initiativ för att förändra något. Men hur ska man göra det om man är omgiven av människor som alltid stoppar iniativ för att demonstrera sin makt?

Vi är ett antal hyresgäster som bor i ett allmännyttigt bolag i Skärholmen. Utanför huset har vi en stor gräsmatta med skuggiga träd och en grillplats  som ligger i gassigt söderläge och därför bara används på kvällarna när solen har gått ner.

Sommaren 2010 var besvärlig för oss som var kvar i stan. Vi fick ingen svalka i lägenheterna utan drog ut stolar under träden eller lade oss helt enkelt där på gräsmattan och flämtade.

Jag tänkte visa mig handlingskraftig och tog kontakt med värden och undrade om vi kunde få lite trädgårdsmöbler under våra träd. Om de inte hade pengar kunde vi betala dem själva bara de fick stå kvar. Bolaget lovade att själva stå för fiolerna och möblemanget levererades fast långt efter värmeböljan var över. De har väl långa leveranstider på sina leverantörer, antar jag.

Tyvärr fungerade inte platsen så bra som tänkt för de tunga sofforna drogs hit och dit. Det var ungar som skulle spela fotboll och hade det som mål. Eller någon släktträff som behövde mer möbler vid grillplatsen. En soffa flyttades till och med till en annan gård.

Så jag tog kontakt med bolaget igen. Bad dem fixa fastgjutning av sofforna på marken så de kunde stå kvar i skuggan. Det lovade någon tjänsteman att fixa. Inget hände. Ringde igen. De lovade fixa. Inget hände. Inga svar på mail. Det blev ingen dialog. Kände mig till slut på gränsen till haverist och förstod att det var bolagets aggressionshämmade sätt att säga nej till sina ”kunder”.

Vi hade själva kunnat skaffa någon som fixerade sofforna i marken, men det hade varit egenmäktigt förfarande på annans mark och därför inget man ger sig på som hyresgäst.

Summa summarum. Så här tror jag många initiativ slutar. I stel byråkrati alternativt förakt mot de hyresgäster man har. När nästa värmebölja kommer får vi köpa luftkonditioneringsapparater, men så mycket trevligare vi skulle ha haft på gården tillsammans i hettan.

Tidigare publicerad i Södra Sidan