Vår bostadsort förtalas ofta i media och människor emellan. Den betraktas som en problemförort, där ingen vill bo som inte måste. Fördomarna säger att här sker det mord var och varannan dag och annan brottslighet frodas. Vid invigningen av Skärholmens centrum 1968 beskrevs området tvärtom som lyxigt. Fast det stack vissa i ögonen. De menade att ”aldrig har det svenska överflödet exponerats mer utmanande än i Skärholmen.”
Två dagar efter invigningen publicerade Lars-Olof Franzén (DN:s kulturredaktion) en artikel där han skrev ”Riv Skärholmen”. Enligt Per Wirténs bok ”Kriget mot förorten” (1) formulerade Franzén en mörk bild av vår förort. Han skrev hur Skärholmsbon ”är utlämnad åt arm tomhet i ett Centrum där människor inte vill vara och inte kan mötas”. Han sade att ”möjligen var konceptet inspirerat av amerikansk stadplanering och kommer att bli 70-talets slum. Det enda man kan använda Skärholmens Centrum till är att rulla engångsglas så det låter riktigt jävligt mellan väggarna.”
Det ironiska är att Lars-Olof Franzén själv bodde i Sätra (ligger i Skärholmen) under två perioder av sitt liv. Han dog 2009, men när jag talar med en av hans söner, Mattias Franzén, påpekar han att pappan i den aktuella artikeln angrep centrumanläggningen inte själva boendemiljöerna, där han trivdes bra.
På bara några dagar förvandlades således kritiken av Centrumets lyx och överflöd till en larmrapport om framtida modern slum. En dubbelbottnad kritik med andra ord. Att det bara handlade om Centrumet glömdes bort och kritiken kom i fortsättningen att handla om hela Skärholmen, vilket blivit det som lever kvar än idag i människors medvetande. Det här var studentradikalismens 60-tal och diskussionen kom därför att sammanfalla med den marxistiska kritiken av kapitalismen. Centrumanläggningen var ju ett bra exempel på hur konsumtion var den nya framtiden och blev därför en passande måltavla för debatten.
Den stackars hemmafrun
Förtalet av Skärholmen kom så småningom att sammanfalla med skildringar av hemmafruns tillvaro, som beskrevs bestå av ensamhet, sysslolöshet och ångest. Jag som var med om den här tiden fast i en annan förort känner inte igen mig. Vi hade fullt upp med att ta hand om barn, laga billig näringsriktig mat och samlas hos varandra eller i parkleken så barnen fick kompisar.
Även konstnärerna gjorde nidbilder av det eländiga förortslivet och jag minns en del besök på gallerier där hålögda hemmafruar låg utslagna på soffan med en kaffekopp i handen.
Hemmafruar fanns det gott om i Skärholmen. Men inte var de sysslolösa eller ensamma. Några gjorde det så kallade ”mjölkupproret”, där de gemensamt protesterade mot de höga matpriserna, vilket bland annat ledde till att Olof Palme 1972 införde prisstopp på mjölk och ost. Ett annat exempel är att människorna på Höjden senare protesterade när fasaderna på deras betonghus skulle målas om. De krävde färg och så blev det. I dag är många av husens gavlar målade med fantasifulla bilder i starka färger, som minner om den kampen.
Sen kom forskarna
Per Wirtén beskriver i sin bok att efter journalisterna och konstnärerna kom forskarna för att kartlägga Skärholmens människotyp. Skärholmen blev ett kolonialt reservat man kunde studera. En forskningsrapport hette ”Man bara anpassar sig helt enkelt” (2) och konstaterar att Skärholmen var ett bedrövligt ställe, där man helt misslyckats med att få förorten att bli ett människovärdigt bostadsområde. Dessutom beskrivs de boende som apatiska och deprimerade. I alla fall i hyreshusen. Boken är utgiven 1972 och när jag läser den 44 år efter utgivningen upplever jag att forskargruppen haft fördomar om hur människor ska vara och se på livet. Förmodligen var de påverkade av tidsandan, som var kritisk till samhällets omvälvande förändringar under de här åren. Säkert har de intervjuade hyresgästerna gett forskarna de svar de ville ha för att vara till lags. Jag är också tveksam till deras noggrannhet då de genomgående i boken kallar Skärholmshöjdens hus för höghus på sju till åtta våningar. De har i verkligheten bara sex med något enstaka undantag. Lars-Olof Franzén reagerade på den här boken med stark kritik mot det föraktfulla innehållet, som han läste med ”stigande vrede”.
Men det fanns också en annan berättelse – från dem som bodde där. De ställde inte alls upp på den berättelse som presenterats. De gillade Skärholmen. Åke Daun var en av de få forskare som genomskådade myten om förorten och verkligen lyssnade på människorna det gällde utan att påverkas av egna fördomar. Han ansåg att kritiken bland annat drevs av förhoppningen att människor skulle umgås med sina grannar som man gjorde i glesbygden. En livsstil som försvunnit både i Skärholmen och innerstan för den delen. Nu umgicks man över hela stan med hjälp av bilar, T-banan och telefon.
Idag börjar ryktet om Skärholmen förändras. Det är hit många invandrare flyttar när de själva kan välja var de vill bo. En hel del författare och journalister har också slagit ner sina bopålar här på senare år. Författaren Karl-Ove Knausgård skriver i sin boksvit ”Min kamp” att Skärholmen är en av de få ställena i Stockholm, som han skulle kunna tänka sig att flytta till. Här såg han liv och rörelse.
Men idag nästan 50 år sedan invigningen lever det dåliga ryktet ändå till stor del kvar och vi som bor här vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss. Ska vi ta fördomarna på allvar och flytta härifrån om vi kan? Eller ska vi strunta i vad ”fint” folk tycker och vara glada att många ännu inte har upptäckt vilken pärla Skärholmen är för då skulle bostads- och matpriser stiga till orimliga nivåer så vi tvingas flytta av den anledningen.
- Per Wirtén: Kriget mot förorten. Albert Bonniers Förlag. 2010. Finns på hylla Oab nere i Skärholmens bibliotek. Rekommenderas för läsning.
- Hans Gordon och Peter Molin: ”Man bara anpassar sig helt enkelt. En forskningsrapport om människor i Skärholmen.” PAN/Norstedts. 1972. Finns också på Skärholmens bibliotek. Vet inte på vilken avdelning. Men fråga personalen. Intressant läsning.
Krönikor från Skärholmen 