När höstlöven lyser gula på träden i Skärholmen är det dags att åka söderut med flyttfåglarna och förlänga hösten ett litet tag. Tycker jag. Trots att flygningen spyr ut koldioxid i luften. Men ingen annan verkar bry sig så klimatångesten får man stoppa ner någonstans där den inte märks.
Jag landade i Rom och blev hämtad med bil, som tog oss ut på de avgiftsbelagda motorvägarna. Vi körde i långa tunnlar för att ta oss fram genom alla berg. Målet var en småstad i Marchedistriktet, som ligger några timmars körning från Rom på italienska östkusten. Där har sen jag och delar av min familj tillbringat en vecka i en bostadsrätt, som ägs av dem.
När vi kom fram introducerades jag för grannarna, som kindpussade ”lo straniero” och på så vis hälsade mig välkommen till huset. Jag blev både överrumplad och förtjust. I bottenvåningen låg en syateljé, där de verkade jobba dygnet runt. Ett tecken på att hantverket lever och kämpar på i det här landet. Fast i Skärholmen har vi också en duktig skräddare fast bakom en kemskylt.
Varje dag begav vi oss iväg på utflykter. Först naturligtvis till havet, det Adriatiska, som ligger där oändligt och slår mot stranden, som breder ut sig åt båda sidorna så långt man kan se. Det var eftersäsong och alla inhemska semesterfirare var tillbaka på jobben i storstäderna. Trots att vi hade stranden nästan helt för oss själva vågade vi inte annat än doppa våra tår i vattnet.
Vi åt ute rätt mycket och överallt möttes vi av små familjerestauranter, där också den gamla generationen drog sitt strå till stacken genom att servera eller stå vid grytorna i köket. Maten var med något undantag utsökt, toaletterna skinande rena och bemötandet vänligt utan att vara servilt.
Ingenstans såg jag något köpcentrum av SKHLM- typ. Inte ens i Ancona, som är Marcheregionens huvudstad. Jag hittade bara en kedjebutik (Zara) och IKEA fanns förstås i utkanten av stan. Annars var det mindre företag överallt. Det fanns också marknader i alla städer, där man sålde kläder, sybehör, väskor och allt annat som folk behöver. Vissa dagar kom bönderna in dit och sålde ostar och charkuterier de tillverkat på sina gårdar i närområdet.
Här står jag utanför en av de saluhallar vi besökte under veckan.
Foto: Katarina Peterstrand
Det märks att Italien har satsat på sina småföretag och varit restriktiva med att släppa in de stora. Ärligt talat fattar jag inte hur Italien kunnat hålla kvar denna småskalighet när resten av Europa verkar gå mot centralisering och globalisering. Kanske kommer Italien lättare att överleva en kommande finanskrasch, där stora företag kommer att gå i konkurs och ekonomin slås i spillror. När något nytt ska skapas ur detta har Italien redan basen klar i sina småföretag med vana att överleva från dag till dag. Bara att fortsätta som vanligt.
En kväll gjorde vi en utflykt till Offida en bergsby, som ligger uppe på en av Italiens många berg, där mest gamla annars bor och servas av livsmedelsbussar. Men i den här bergsbyn var det annorlunda. De hade en egen opera, som snart skulle ha premiär på Barberaren i Sevilla. På huvudgatan hade Offidas allas knyppeldamer en affär där de sålde knypplade armband, monogram och spetsar. De hade också en samlingspunkt i butiken. På stora torget fanns flera restauranter men de var vid vårt besök fortfarande stängda på grund av siestan som bryts först vid sjutiden. Så vi fick ge oss av hemåt. När vi åkte därifrån svävade en fullmåne över vägen. Där såg man tydligt munnen, näsan och ögonen som vakade över oss så vi kom hem ordentligt och kunde laga middag..
Det fanns inga tiggare mer än någon enstaka italiensk gamling, som förmodligen var utan familj. Däremot ganska många nordafrikanska pojkar, som sålde allt från pappersnäsdukar till strumpor. Förmodligen hade de kommit med båtar över Medelhavet och stannat i Italien.
Annars var Italien mycket likt Sverige, som det var under min ungdom. Lugnt tempo. Kvinnorna var hemma och tog hand om barnen. Yrkesarbetade de så tog mor- och farföräldar över som barnvakter. Jag såg bara ett daghem under hela veckan. Varje dag gick hemmafruarna och handlade mat på marknaden eller de snabbköp som också fanns och pratade bort en stund med sina bekanta. Sen hade de samma bekymmer med återvinningen som vi men här skulle man sortera papper i rosa kassar, plast i blå och övrigt i ospecificerad färg.
Sista dagen sitter jag och skriver det här på balkongen, som vetter mot en kyrkas trädgård. Hör som vanligt klockan tolv ett klockspel spela en spröd melodi, som signal för lunch och siesta. Så nu lägger jag ned pennan och går ut i köket för att koka spagetti och känna mig som en riktig italiensk matrona.
.
Krönikor från Skärholmen 