Den som söker hon finner

När jag flyttade från stan till Skärholmen kände jag inte en människa. Ville faktiskt ha det så. Det kändes spännande att börja från noll och inte av feghet flytta nånstans där jag hade bekanta. Ville bygga något nytt efter en jobbig period i mitt liv. Mina gamla vänner fanns  i min telefonbok, men det var långt att åka till varandra så inga dagliga spontanbesök var möjliga. Frånsett familjen är det egentligen grannarna som är de viktigaste personerna i livet. Det är dem man möter dagligen och knackar på om livsfara föreligger av en eller annan  anledning.

Tänkte att det skulle gå lätt att lära känna nya människor här ute. Minns forna boplatser där grannarna brukade samlas på gården med kaffetermos när de var lediga. Så var det inte här. Inga använde gården och ingen sa Välkommen till nyinflyttade.  Säkert berodde det på att många av de första hyresgästerna i  Skärholmen hade flyttat och de som kommit nya talade olika språk med ursprung i olika länder i hela världen. Det fanns ingen  samhörighet.

Jag gjorde trevande försök att lära känna folk, som pratade svenska. Men de verkade nästan rädda för kontakt.  Det kändes ensamt. Tänkte på  det vanliga rådet då brukar vara att engagera sig i föreningslivet. Så det gjorde jag med blandat resultat. Visst lärde jag känna fler som man kunde nicka till i kassakön på Vivo. Men de flesta hade tillhört föreningen i 20-30 år och hade redan byggt upp ett umgänge. Kanske fanns det inte plats för en nykomling. Tvingades konstatera att som vuxen var det inte lika lätt att få nya vänner som i barndomen då man bara sa ”Vill du leka?”

Men jag ville inte ge upp min längtan. Så jag bestämde mig för att börja spela bridge. Jag byggde då på en stolt familjetradition för min morfar hade varit en skicklig bridgespelare och  ägnat en stor del av sitt liv åt tankesporten.  Jag lärde mig spelet genom dataprogram och  böcker och anslöt mig till en grupp, där jag blev väl mottagen. Ganska snart märkte jag att det här var en tävlingssport och det handlar om att vinna. Men tyvärr är jag ingen tävlingsmänniska.  När vi skulle ha tipsorientering på tid i skolan promenerade jag och min bästis sakta genom slingan. Åt lite blåbär, plockade blommor och tänkte länge vid kontrollerna. Att vi kom sist brydde vi oss inte om. Ett sånt förhållningssätt duger inte vid bridgebordet.

Så jag fortsatte leta efter någonstans att höra hemma. Skannade marknaden efter ställen jag ännu inte testat och hittade adressen till en mångkulturell kvinnoförening i Vårberg, nästgårds till Skärholmen. Först på tredje försöket hittade jag dit. Då pågick en målarkurs och jag blev snabbt indragen bland paletter och penslar. Mötte en varm stämning och kände mig välkommen. Började gå dit lite försiktigt för att känna mig för. När de pratade turkiska, grekiska eller annat obegripligt språk kunde jag inte delta i samtalet. Men insåg snart att jag förstod ändå för kroppsspråket är universellt. Dessutom var det alltid någon som  översatte så jag kunde hänga med i samtalet.

Jag  drogs mer och mer in i verksamheten. Hamnade i styrelsen och fick komma hem till folk och lärde känna dem alla. Försökte lära mig lite  turkiska, men det gick inget vidare för orden är så långa och krångliga och ordföljden helt annorlunda mot svenskan.  

Idag har jag varit medlem i många år och med liv och lust deltagit i verksamheten. Bland annat har vi sysslat med pärlflätning, lapptäckssömnad, oljemålning  och  tovning.  Passade mig utmärkt, då jobba med händerna är det bästa jag vet. Genom åren har vi åkt på många  utflykter med buss eller tagit tunnelbanan in till stan. Eller gjort örtpromenader under ledning av någon som vet vilka växter som är ätliga. Själv har jag lett grupper i seniorgympa och sömnad av dockkläder.

  Förutom olika kursverksamheter  träffas vi på vardagarna vid ett runt bord där vi handarbetar, dricker kaffe och pratar om allt från hur man sticker mosstickning till den aktuella regeringens olika turer. Ofta har vi knytkalas i vår lokal, där någon lagar maten medan vi andra äter och umgås. Vi firar födelsedagar, samlas inför bröllop och efter begravningar. Samt har fester vid olika högtider där vi dansar och lyssnar på musik. Jag lärde mig dansa turkiska folkdanser och när andan faller på skumpar jag runt med de andra, som om jag var född i Turkiet. En jul  ledde jag traditionell svensk långdans och sjöng ”Nu är det jul igen” och ”Hej tomtegubbar slå i glasen” medan alla virvlade efter mig  genom rummen.

Nu känner jag många i Skärholmen. Vet ofta vem som är släkt med vem och beundrar nya barnbarn eller hälsar på släktingar som är på besök från hemlandet. De vet vilka glädjeämnen och bekymmer jag tampas med och ger stöd och råd. Så jag  byggde upp en ny verklighet till slut. Som sträcker sig utanför Sveriges gränser. Vet att jag i föreningen har vänner för livet, som jag kan vända mig till om jag behöver en axel att gråta ut mot.

Själv eller tillsammans

Varje morgon drar jag fram en step-up-bräda och börjar stiga upp och ner för att få upp flåset. Under tiden  ser jag ut genom utsikten från mitt sovrumsfönsters där Jehovas vittne har sin kyrka  högst uppe på backen till Ekholmshöjden. För det mesta är det rätt tomt där. En fastighetsskötare städar bland rabatterna med en kratta i handen eller åker runt med en gul minitraktor och gör cirkuskonster. Annorlunda är det på helgerna. Då kryllar det av folk och bilar. På kyrkbacken står besökare i grupper och diskuterar. Inslaget av invandrare verkar vara ganska stort. Det är ett intressant skådespel att iaktta på avstånd.

Förr innan vi fick våra portar låsta dygnet runt så kom Jehovas ofta och knackade på min dörr för att sälja sin tro. Jag brukade prata lite med dem men drog mig snart tillbaka. Deras åsikter verkade så naiva och deras motstånd mot blodtransfusioner avskräckte mig ännu mer, eftersom ett av mina barn dog i leukemi och under sin sjukdomstid fick hjälp och lindring av okända, som donerade blod och plasma till honom.

Häromåret renoverades kyrkan. Man målade över den gula traditionella villafärgen med vit färg. Efteråt liknade den mer en kyrka. Sen målade man taket ljusgrått nästan vitt. Det ser lite lustigt ut från mig, som ser kyrkan uppifrån. Kyrktak brukar ju vanligen vara svarta och den ljusa färger ger mig en känsla av att de inte vill utmärka sig inför Gud utan viska om förbarmande. Det byggdes också ett lysande trappräcke upp för en liten backe till entrén, så det ser ut som en himlabacke upp till det allra heligaste. Men det var egentligen inte arkitekturen jag skulle beskriva utan det faktum att under byggarbetet så fanns minst ett 50-tal människor där, som hjälptes åt med jobbet. De kämpade på varje dag under lång tid. Jag fick höra att så gör Jehovas överallt i världen. De hjälper varandra på ett sätt som vi sällan gör i vårt samhälle, där individen är allt.

Rikets sal på Ekholmsvägen

Nattbild på Rikets sal

Det finns enligt många vittnesmål en stark gemenskap inom den här kyrkan. Sammanhållningen är så stark att den står över till och med familj och släkt. På nätet ligger en del berättelser om människor som försökt frigöra sig och lämna kyrkan. De har drabbats av utfrysning av dem som dessförinnan varit hela deras värld. Det är en villkorad gemenskap. http://www.aftonbladet.se/wendela/article19392718.ab

Ibland kan jag ändå bli avundsjuk när jag  svettig står efter min morgonövning och tittar på kyrkbackens myller. Tänker vad härligt det skulle vara att bli en del av en så stark gemenskap. Sen minns jag tiden när jag var politiskt aktiv och hur det till slut blev omöjligt att vara kvar för jag var tvungen att hela tiden anpassa mig till vad den högsta partistyrelsen ville. Det gick inte att ha några egna åsikter för då hade kraften splittrats upp och ingen rörelse existerat. Efter den upplevelsen har jag alltid haft svårt att anpassa mig till arbetsplatser eller grupper, där såna oskrivna regler funnits att jag tvingats tiga om vad jag själv tyckte. Ibland tappade jag nästan  tron på mitt eget inre. Men än idag kan jag längta in till vissa grupper men om jag blir insläppt vill jag nästan alltid därifrån. Det är som jag aldrig riktigt lär mig vad som gäller.

Alla befinner vi  oss nog någonstans på en skala mellan total gemenskap och total självständighet och försöker balansera där emellan. Vissa är beredda att ge upp nästan allt för att få höra till, andra  blir solitärer som kanske inte ens lyssnar på vad andra vill, tycker och tänker. Det bästa är väl att balansera någonstans på mitten där andra röster också får finnas och där man anpassar sig helt eller delvis, men också avstår när man känner för det.

För att återvända till Jehovas vittnen så är det säkert bra att de finns trots allt. I alla fall för de människor som törstar efter total gemenskap på grund av stor ensamhet och vill få vägledning om vad som är rätt och fel. Vi andra får försöka att vingla så gott vi kan mellan ytterpolerna.

Mångkulturell odling

Om man går backen ner mot Mälaren från Skärholmsberget och sen svänger till vänster nere på ängen så ser man koloniområdet. Det består  av många små odlingslotter och en  gemensam stuga med enkelt kök och verktygsbod. Alla besökare är välkomna att gå in på området och flanera mellan de olika trädgårdarna. En del är helt vildvuxna, andra har ansade rabatter medan vissa är idylliska oaser. Det  utmärkande för området är att här blandas en massa olika kulturer med gamla svenska kolonister. Många tillfällen ges till samarbete med varandra trots språksvårigheter och verklig integration mellan svenskar och invandrare är en öppen möjlighet.

Jag fick en lott efter en kort tids köande. Försökte först få hjälp av en kille med jordfräs för att köra igenom jorden. Han gav upp. Det var bara lera och omöjligt att göra något åt. Då lejde jag en kille som handgrävde lotten och tog bort allt skräp och sten som kom upp i dagen. Sedan köpte jag brandgula tältpinnar för att göra raka gångar och sängar. Det väckte visst löje men jag framhärdade. Jag måste göra det på mitt sätt. Efterhand så blev det rätt fint. En bit blev uteplats med möbler och grill. Det fanns vinbärsbuskar och hallonsnår sedan tidigare.  På resten skapade jag rutor för odling av bland annat kryddor, mangold (gick inget vidare), pumpor (gick desto bättre) och en prunkande rabatt med blandade blommor. Hemma på kvällarna slog  jag i trädgårdsböcker och försökte lära mig allt om kompost och olika växters behov och skötsel. Det var kul men tog massor av tid. Var ingen idé att åka bort mer än en vecka på sommarhalvåret. Hade fester för vänner och släkt på lotten där vi slog in mumspaket i folie och la på elden.

Ganska snart upptäckte jag att det fanns ett spänt förhållande mellan de flesta svenskar och invandrare. Eftersom jag såg svensk ut så beklagade sig framför allt damer som ofta haft lotten sedan urminnes tider tillsammans med sina numera döda män. ”Invandrarna är så slarviga och deras lotter är rena skrotupplagen”, ”De odlar bara grönsaker”, ”De slänger sopor i skogen och papperskorgarna i stället för att ta hem”. Medan invandrarna förmodligen såg min annorlunda inställning till dem och bjöd in på te i sina små trädgårdar och pratade om grönsaksodling..

Odlingslotterna hade diffusa gränser mellan sig så gränsstrider uppstod ofta. Jag var omgiven av svenska grannar där jag hela tiden fick förhållningsorder om vad jag skulle göra. Bland annat skulle gången mellan lotter hålla i rensat skick. Jag kämpade ensam på med hackan för att ställa mig in. En spretig vinbärsbuske störde en grannkolonist och skulle stagas upp med pinnar och rep. Jag hade ingen aning om hur det skulle göras och vad jag skulle få tag på pinnar så jag tog bara ett ordentligt rep och band om hela busken. Förstod att jag uppfattades som annorlunda och inte följde Jantelagen för svenskt uppträdande. Började känna mig mobbad.

Det som var början till slutet för min kolonikarriär var mina två hopfällbara plaststolar, som jag brukade lägga bakom den trälåda jag använde för redskap. En morgon låg stolarna slängda på rödbetssängen. Jag ställde tillbaka dem och låste ihop med ett cykellås.  Nästa morgon var de utslängda igen fast den här gången i morotsrabatten. Så fortsatte det. Någon hemlig slängde, jag flyttade tillbaka. Till slut låg det en lapp från en granne där det stod att mina stolar nuddade hennes tomtgräns och inte fick finnas där. Striden trappades upp och flera kvinnor mobiliserades för att bevaka vad jag gjorde med stolarna. De fanns där när jag än kom ner till lotten och verkade ha ett rullande bevakningsschema. Jag själv fick vilda fantasier om att låsa fast stolarna vid trälådan så de inte gick att flytta och andra mer eller mindre realistiska motståndshandlingar. Men tog mitt förnuft till fånga och flyttade stolarna till hallonsnåret.

Jag tröttnade på att vara där och beklagade mig för en man från Bagdad, som hade en lott i närheten. Han sa att jag bara skulle strunta i grannarna. Men känner man inte längre någon lust så räcker inte det rådet. Så jag gjorde mig av med lotten, gav bort min grästrimmer och alla verktyg till släktingar. Idag odlar jag på den inglasade balkongen uppe på Skärholmshöjden. Har många slags kryddor på en bänk. Varje år fyra tomatplantor, som ger god skörd fram till hösten. Dessutom en och annan evighetsblomma och ett olivträd. Brukar normalt inte sakna något jag lämnat i livet men det händer att jag längtar tillbaka till jordlotten och känner ett styng av sorg att jag inte fixade att vara kvar.