Förortsföraktet

Jag har under en stor del av mitt liv bott i innerstan. Mest på Östermalm, men också på Söder och i Gamla stan. När ungarna var små bodde vi i Gubbängen och på Östbergahöjden. Senare i Akalla när det byggdes samt i Skärholmen där jag bor nu. Så jag har en bred erfarenhet av hur det är att bo i olika typer av lokalsamhällen i Stockholm. För att sammanfatta mina positiva erfarenheter är förorten för mig bygemenskap, frisk luft och grönska medan innerstan har närheten till teatrar och bra restauranger. I  förorten träffar man alltid någon på vägen hem som man känner. I stan vimlar det av spännande aktiviteter.

Men när jag idag åker in till stan blir jag stressad av all trafik och alla människor, som springer omkring på jakt efter någonting. För att inte tala om alla bilar som förpestar luften med avgaser och brummande motorer. Där går inte att röra sig fritt för man kan lätt bli överkörd om man inte ser sig för. Kanske var det inte så förr i tiden. Eller så har jag glömt bort hur det var. Men hur som helst efter en dag innanför tullarna längtar jag tillbaka till Skärholmens lugn och pustar ut när jag är hemma vid torget med sin mer småskaliga och mänskliga aktivitet och doften från naturen som finns runt hörnet.

Ändå är det dåligt att bo i förort sägs det. Jag känner ofta av ett förakt, som underförstått uttrycker att den är sämre än innerstan, precis som människorna som bor där. Ibland kan jag iaktta hur denna ”sanning” om förorten har ätit sig in i mig själv. Det märkte jag exempelvis nyligen när jag av en händelse träffade bekanta från längesedan. Drog mig för att berätta var jag bodde. Tänkte att de då skulle tro att det gått utför med mig så medlidandet skulle skymta i deras ögon. Därför sa jag att det var  så intressant att bo där. Men det var nog en slags ursäkt. Det var tydligt att förortshatet borrat sig in i mina innersta skrymslen. Fast jag låter det inte ta över utan trivs verkligen bra där jag bor.

Varför är det sån skillnad?

För att försöka förstå varför detta hat finns gick jag till biblioteket nere i Centrum och strövade mellan hyllorna på jakt efter en bok ämnet. Hittade då Per Wirténs bok ”Kriget mot förorten” och började läsa allt mer intresserad.

                                   

Per Wirténs bok ”Kriget mot förorten”.

 

Per Wirtén beskriver i sin bok hur han tar en lång promenad genom de södra förorterna och startar i Skärholmen. Han börjar sin grundliga analys av  förortsföraktet med Romarriket där ordet ”surburbien” (förort) användes i nedsättande syfte. Utanför Roms stadsmurar bodde nämligen de fattiga som inte fick bo innanför stadsmuren. Där fanns också alla stans smutsiga och illaluktande verksamheter placerade mellan infartslederna. Så även begravningsplatserna, som stadsborna ville slippa se. Denna tidiga förort var helt enkelt en plats där både invånarna och vissa verksamheter var uteslutna från centrum och därför i underläge. Men i Rom fanns också en annan slags tidig förortsbebyggelse nämligen de rika aristokraternas lantgårdar på kullarna runt staden där de drog sig undan sopbergen och sjukdomarna hos sina grannar. Kan det ha  varit en föregångare till vår tids exklusiva villaförorter?

Kanske började förortens dåliga rykte redan här. Det har sedan alltid funnits exempelvis som ett kränkande tillmäle i England på 1700-talet och Paris förorter efter andra världskriget.

Stadsmässighet

Från sin utsiktspunkt i Kungens kurva och Skärholmen konstaterar Per Wirtén att Stockholm har växt genom att sprida ut sig. Idag åker människor från innerstan till periferin för att handla. Men tar sig sedan snabbt tillbaka till sina boställen innanför tullarna.

Han beskriver hur uppfattningen om staden är begränsad och fördomsfull. I den allmänna uppfattningen är exempelvis Stureplan stadsmässig medan förorterna påstås lida brist på äkta liv och energi. När man tänker på Skärholmens torg blir sättet att resonera absurt. Finns det någon annan plats i Stockholm där ett torg är mer fyllt med liv och energi? Överallt människor som samtalar eller bara umgås. Kön till grönsaksstånden är purjolökslånga och någon sätter soundtracket över det hela genom att spela arabisk musik i en hörna. Man kan ibland fråga sig om man befinner sig i Kairo eller Istanbul och inte i en ”trist förort”.

Wirtén menar att denna föreställning om stadsmässighet vidmakthålls på grund av Centrums behov att visa makt. Någon måste vara sämre för att något annat ska vara bra. Jag skulle vilja tillägga att en mänsklig strävan efter status också spelar in.  Kanske vill man rättfärdiga de astronomiska summor som en lägenhet numera kostar innanför ”stadsmuren” jämfört med förortens mer humana priser. Man måste ju ha gjort en bra affär. Sen tillkommer förstås det faktum att människor för det mesta vill bo med sina likar eller de grupper man önskar tillhöra.

Varför är det så? Varför är vi inte nöjda med vad vi har och ägnar vår energi åt att leva där vi hamnat i stället för att alltid sträva vidare. Uppåt och framåt mot något ogripbart mål. Varför alltid denna önskan att komma närmare det som uppfattas som finare och bättre även om det i realiteten inte är så? Är det sådana som de moderna ”framstegen” gjort oss. Eller har det alltid varit så?

Sen undrar jag vad det här föraktet mot förorten gör med platserna och människorna? Att de föraktas är en känsla som folk här ute upplever. De får ideligen bevis för att de är satta på undantag och inte så viktiga trots att de betalar höga hyror för att bo. Några aktuella exempel: Just nu lägger Stockholms stad ner sin samhällsservice här ute. Försäkringskassa, Skattekontor och Pensionsmyndighet lades ner 2010 i Skärholmen och flyttade till det närbelägna Botkyrka. Nu ska det också läggas ner och folk får åka långa vägar om de behöver samhällsservice. På grund av ombildningen av  hyreshus till bostadsrätter  har ny tvättstuga byggts, som förlagts långt borta i ett otillgängligt hörn dit man förväntas dra tvättbergen via en stupande trappa. 

Föraktet skapar i värsta fall ett självhat som gör att människor ser sig som sämre och chanslösa inför att försöka förbättra sin situation. Ingen protesterar mot försämringar därför man upplever att ingen lyssnar. I stället skapas känslor av apati och besvikelse, som leder till fruktlöst gnällande. Det hat som bubblar under ytan  kan på sikt bli ett farligt tillstånd, som i värsta fall kan explodera i våld.