På Skärholmens torg finns det tiggare i varje hörn. Eller så släntrar de hit och dit med muggarna utsträckta och säger ”hej, hej”, så man inte ska missa dem. För mig har det varit ett problem hur det ska hanteras trots att råd från makthavarna inte uteblivit. Men de orden har inte lättat min börda. För jag tror inte att pengar till en välgörenhetsorganisation hjälper de här människorna. De landar nog i många människors fickor tills de tunnats ut till en tumme.
Jag har lyssnat på mina känslor. Det kan röra sig om förakt för att vuxna karlar inte sätter igång och gräver en grop eller något annat nyttigt i stället för att stå på knä inför svenskarna. Jag har känt medlidande med de gamla och lytta som vacklar omkring med sin skramlande mugg. Känt oro att de utnyttjas av skrupelfria maffiosos och inte får behålla ett öre själv. Samtidigt verkar det ju vara familjer som åker och då får ju dessa gamlingar ett värde, som de inte har i Sverige där gamla inte längre är lönsamma.
I en av mina perioder av icke-givande gick jag på Kungsgatan med en 13-årig pojke. När han såg en tiggare vid husväggen stannade han och gav en krona ur sin börs. Det gav mig en tankeställare. Fortfarande mycket av ett barn kände han medlidande och ville dela med sig. Jag skämdes. Rannsakade mig själv och kom fram till att några kronor mer eller mindre inte betydde något för min något skrala ekonomi. Om jag tappade en på gatan var det inte säkert att jag ens böjde mig ner och tog upp den.
Jag bestämde mig för att bara ge till en kategori – äldre kvinnor. Delade ut enkronor, ibland två och överblivna euron till rynkiga damer. Efter ett tag tyckte jag det var jobbigt att treva efter plånboken när jag siktade någon med käpp. Började därför koncentrera mitt givande till en kvinna, som brukar sitta utanför Lidl. Efter att ha handlat har jag redan haft portmonän uppe och kan förbereda mitt bidrag redan i kassan. Ibland en hel gultia, ibland flera kronor fast mest bara en. Ibland var kvinnan inte där utan hon tog rast under ett träd. Då gick jag bara förbi. Hon måste ju sköta sitt jobb för att jag ska bidra. Sist så höll hon på att käka en kebab som hennes man hade kommit med. Men pekade på muggen mitt i ett stort bett. Då la jag ner hela 10+2 kronor och hon log tacksamt. Var orolig att det inte var hennes man utan en skummis, men känslan fick mig att tro på familjeanknytning.
Av hänsyn tänkte jag bara fota koppen, Men hon (vänster) blev så glad att hon drog fram en väninna och poserade. Jag kom tillbaka nästa dag och gav henne fotot. Såg henne senare inne i Centrum, där hon stolt förevisade bilden för vänner och släktingar. Snacka om linslus.
Så har jag löst konflikten. Men oroar mig för hur det ska gå när kontanterna helt försvinner. Kommer hon då kunna ta emot Swish?
Krönikor från Skärholmen 