Inlägg märkta ‘Fadder’

Första gången jag mötte Ulla-Bella var i bergbanan, där jag av någon anledning  pratade om ett av mina barnbarns passionerade intresse för dinosaurer. Då berättade hon att så var det också  för ett av hennes barnbarn när han var i samma ålder. Vi spekulerade i vad det kunde bero på medan bergbanan flög upp till Höjden. Innan vi skildes åt passade jag på att be om en intervju för bloggen, vilket hon kunde  tänka  sig. Sedan dess har vi träffats några gånger, där jag intervjuat Ulla-Bella om hennes liv.

 

Ulla-Britt Sandelin

                                Ulla-Bella i en handstickad tröja, som hon själv gjort.

Jag började med att fråga hur hon fått sitt ovanliga namn. 

   -Det bestämdes av min mamma, som hade läst boken ”Ullabella” skriven av Marika Stjernstedt.

Hon tar fram boken, som hon fick i födelsedagspresent för länge sedan. Ulla-Bella har inte läst den sen hon var barn och minns innehållet som sorgligt. Jag undrar om hon trivts med namnet?

   -Ja utom när ”Solstollarna” använde det i en TV-serie för 30-40 år sen för en löjlig figur.       

Ulla-Bella, 76 år, är söderböna sedan flera generationer tillbaka. Växte upp på Brännkyrkogatan med en ensamstående mamma och två småsyskon. Hade också en tretton år äldre syster, som tidigt flyttade hemifrån.

KLASSKILLNADER

Efter folkskolan skickade Ulla-Bellas lärarinna, utan hennes  vetskap, in en ansökan till Sofia kommunala flickskola, där hon blev antagen. Mamman var väldigt stolt över att hon kom in på skolan.

   -I min omgivning var det inte vanligt att man fortsatte studera utan förväntades börja arbeta direkt efter folkskolan. 

Ulla-Bella trivdes bra på flickskolan. Var populär bland kamraterna och upplevde sig kvicktänkt i skolarbetet. Men framför allt genom hur de andra var klädda märkte hon att det fanns en stor skillnad. De hade dyrare och modernare kläder  som exempelvis mjuka teddypälsar och angoramössor i pastellfärger. När hon under jullovet arbetat på en lunchrestaurant och tjänat lite pengar fick hon lov av mamman att använda 90 kronor av lönen för att köpa en jacka. 

   -Jag minns att jackan hade ett fint foder, som skimrade och skiftade i olika färger. När jag hängde upp den på en krok utanför klassrummet såg jag till att fodret vändes utåt så plagget såg  dyrt  ut.

Men det var knapert hemma och efter några år gick Ulla-Bella till rektorn och sa att hon bestämt sig för att sluta.

   – Jag var äldst och kände att jag måste ta ansvar.  Började på Serafimerlasarettets kandidatlaboratorium, där jag var allt-i-allo.

MÖTTE BARA SIN PAPPA EN GÅNG

Min mamma pratade aldrig om min pappa. När jag frågade sa hon alltid ”det får du veta när du blir  äldre”.  Då Ulla-Bella var tretton år fyllda frågade hon igen och fick samma svar.  Då tänkte hon

   -Jag kommer aldrig att fråga mer.

Ulla-Bellas  äldre syster Inga  kom ihåg hennes pappa och hade positiva minnen av honom och berättade att deras mormor hade försökt övertala mamman att fortsätta deras relation. Det sporrade henne att försöka ta reda på mer och hon gick ner till pastorsexpeditionen. Men där stod bara u.ä. (född utom  äktenskapet) i handlingarna. Inget namn.

   -Det var det enda jag fick veta.

Senare berättade Inga att hennes farmor hade kommit med en present till en av Ulla-Bellas födelsedagar. Men mamman vägrade ta emot  den. I vuxen ålder fick hon veta var  hennes farmor och farfar hade bott och förstod då att hon ofta passerat förbi där på väg till skolan.

   -Kändes märkligt när jag insåg det. En viktig pusselbit i mitt liv.saknades ju. 

 När hon fått barn fick hon pappans namn av sin syster Inga och tillsammans letade de rätt på var han bodde och åkte helt sonika dit. Ulla-Bella hade sin son på armen. Ingen öppnade. En granne frågade vem som söktes och när de pratades vid fick hon höra ”han bara dricker och jobbar inte”.  

   -Vi satte oss utanför  huset medan grannarna hängde i klasar från fönstren. Någon ropade ”nu kommer han”.

  Mycket riktigt så kom hennes pappa gående tillsammans med den kvinna han levde med.  Ungarna hängde nu överallt i trappen och alla hörde när hon sa

   -Jag är Ulla-Bella, din dotter.

   Han frågade ”är det hon som har skickat dig?”

   -Nej. Mamma vet inte att jag är här.

   -Vi tog varandra i hand. Sen sa hennes pappa till kvinnan vid sin sida ”Förstår du att det här är min dotter!”.  Han upprepade det flera gånger med värme. Jag började gråta.

   -Kände att jag till slut hade blivit erkänd och den känslan bär jag med mig än idag.

Pappan hade ingen telefon så Ulla-Bella gav honom sitt nummer och han lovade att höra av sig. Så blev det också i framtiden. Han ringde var 14:e dag och hon skrev  brev.

   -När vi gick därifrån grät jag så häftigt att vi var tvungna att sätta oss på en parkbänk så jag fick lugna ner mig. 

GICK TILL SPÅDAM

Efter en tid  hörde pappan inte av sig med sitt vanliga telefonsamtal så hon blev orolig. Kontaktade en spådam, som man kunde anlita via telefon. Efter att Ulla-Bella hade sagt sitt namn och bett om att bli spådd sa spådamen ”Din man ligger på vägarna och har blanka knappar”.

   -Det stämde ju för min man körde taxi.

Sen fortsatte spådamen med att berätta att en äldre man hade  skadat sig nedanför midjan. Strax därefter ringde pappan och berättade att han  blivit skadad  i ena benet vid en trafikolycka. Så det stämde också.  Sen fortsatte kontakten som förut. 

Efter några år sökte en polis upp henne och informerade om att de hade hittat pappan död i lägenheten. Hon kallades till en polisstation, där en brun påse med pappans namn stod på ett bord. Hon sträckte fram handen för att ta påsen, men  blev skarpt tillsagd ”Du får inte röra den. Du är u.ä. och har ingen laglig rätt”. Så var lagen då men ändrades bara en vecka senare.

Sen tillsattes en annan polis som bouppteckningsman. Han styrde och ställde. Hade kontaktat  en begravningsbyrå. Ulla-Bella åkte dit och fick reda på att polisen hade beställt en begravning utan dekorationer och med en papperskista.

   -Jag bestämde då att det i stället skulle vara en riktig träkista  och dekorationer av nejlikor. Det betalade jag ur egen ficka fast vi inte hade det så fett.

En granne till pappan ringde och berättade att han hade nycklar till lägenheten och sa till mig ”Du får låna nyckeln och ta det du tycker du vill ha.” På så sätt fick jag tillträde till lägenheten. Jag hittade en kartong med mina brev omknutna med röda band. Det var det enda jag tog. Breven stoppade jag ner bredvid urnan vid gravsättningen.

   -Fast idag ångrar jag att jag inte tog några foton.

GIFTE SIG TIDIGT

Ulla-Bella kilade stadigt med en grannpojke och blev tidigt gravid. Hon födde sin son 1962 och en dotter 1967.  Den lilla familjen bodde först i en lägenhet nära mamman på Brännkyrkogatan, som hennes svärmor hade lyckats hitta. Det var ju  stor bostadsbrist på den tiden. 1968 flyttade familjen till Skärholmen i samband med att det byggdes. Hon har nu bott här i 49 år.

Hon fick ingen dagisplats utan var hemma med barnen de första åren Blev  senare värdinna i Ekholmsskolans skolbespisning och på kvällarna städade hon ett dagis. 


Hon såg reklam på TV om en AMS-utbildning, vilket hon sökte. Ulla-Bella fick göra ett intelligenstest, som var tillräckligt bra, men hon fick ändå avslag två gånger. När hon frågade varför sade de ”Du är gift och behöver ingen utbildning då du redan är försörjd.”

   -Men om jag skiljer mig sa de att det var en annan  sak. Jag ville så gärna ta den här chansen och sa att jag ville närvara på sammanträdet där beslutet skulle fattas för att höra deras argumentation läsas upp. Då kom jag in. Fick läsa ekonomisk gymnasieutbildning med språklig gren.

Samma år som hon kom in på utbildningen tog Ulla-Bella  ut skilsmässa. På kvällarna jobbade hon på ungdomsgården i Skärholmen för att dryga ut kassan. Hon gick på utbildningen i tre år och tog sen studenten 1980.

   -Först i hela släkten.

MÅNGA ÅR I ARBETSLIVET

Redan under studietiden sökte Ulla-Bella arbete. Ringde L M Ericson och sa att hon kunde jobba med vad som helst. Fick börja halvtid på telexavdelningen så hon parallellt kunde fortsätta studierna. Efter några år bytte hon till finansstaben och jobbade med kontraktsgarantier  och dotterbolagsfinansiering. Senare internutbildning. Totalt blev det 22 år. Sen skedde stora förändringar på grund av en ekonomisk kris för L M Ericson. Hon placerades med några andra i en grupp, där de fick jobba med meningslösa grejer.  Hon protesterade högt.

   -Arbetskamraterna  applåderade mig och myntade begreppet ”Vi gör en Ulla-Bella” när de skulle invända mot något.

   -Jag fick så småningom erbjudande om avtalspension

Ulla-Bella jobbade därefter med marknadsundersökningar och tog sen ett jobb som gick ut på att ringa runt och tigga åt Röda Korset. Började slutligen på ett bemanningsföretag där hon fortfarande är anställd. Arbetar för närvarande på fackförbundet för trä, skog och grafiker sedan fem år tillbaka trots sina 76 år fyllda.

KÄMPADE FÖR EN LOKAL MED BARNVERKSAMHET

  -I början av 70-talet var vi några kvinnor som fick reda på att Barnavårdsnämnden betalade hyra för en lokal i centrum, som stod tom. Vi kontaktade dem och berättade att vi behövde en lokal där vi kunde ha verksamhet för barn mellan sju och tretton år.

En av deras representanter träffade oss och vi  sa

   -Vi ställer upp bara vi får lokalen.

Kvinnan påpekade att det inte fanns några pengar och förklarade det med att det bara fanns en tårta att dela på och de olika posterna jämfördes med tårtbitar.

   -Vi sa att vi hade tänkt jobba utan lön. Det trodde hon inte på. Då skrev vi ett papper där vi intygade att vi ställde upp gratis. Sen ifrågasatte hon vår kompetens att ta hand om barnen. Tillade att budgeten inte tillät materialkostnader. Då svarade vi

   -Vi har ingen utbildning men vi har egna barn.. Material kan vi ta med hemifrån.

Till slut fick de tillgång till lokalen. De var bara två kvar av den grupp som först hade jobbat för  saken. Det strömmade dit barn och deras egna barn var också med. De höll inte så hårt på åldersgränserna. En del ungar kom hungriga, törstiga och smutsiga och de hjälpte dem efter förmåga. Verksamheten fortsatte på det viset under en termin. Sen blev det nytt budgetår och då fick de lön och material betalt. Terminen därpå talade Barnavårdsnämnden om att de hittat utbildad personal och då fick vi inte vara kvar.  Därefter flyttades den här verksamheten upp till Höjden.

-Vi kände oss stolta över att det var vi som startat det hela och förändrat något för barnen i området.

POLITISKT AKTIV

På 70-talet satt Ulla-Bella i styrelsen för den lokala Hem- och Skolaföreningen. Ett akut problem var att det behövdes mindre klasser.  Då inget förändrades trots protester ringde Ulla-Bella upp  utbildningsutskottet i Riksdagen för att få kontakt med alla partiers representanter, som behandlade frågan.

   -Det blev många, många samtal och brev.

Till slut bokade Ulla-Bella aulan i Österholmsskolan och kallade till ett möte. Alla partier utom socialdemokraterna kom. Press och radio var där. Både Jan-Erik Wikström (fp) och Karin Söder (c) var närvarande.  Aulan var fylld till bristningsgränsen.

Tyvärr blev det inga mindre klasser trots all möda.

Hur kändes det bakslaget?

   -Jag blir förbannad när inget händer men har insett att jag inte kan hålla på att       rädda  situationer hela livet.

Ulla-Bella har visat  sitt civilkurage på många andra sätt. Bland annat i tunnelbanan där hon totalt orädd  kan gå in och samtala med ungdomar som stökar, så de hejdar sig.

HAR EN FADDERFAMILJ I NAIROBI

Under nästan 40 år har Ulla-Bella varit fadder för afrikanska Patrick. När hon sökte fadderskap, via Rädda Barnen, fick hon kontakt med en skola, som drevs av en engelsman. Alla brev lästes för att undvika tiggeri.

   -Engelsmannen var fantastisk. Blandade fattiga och rika barn i den här skolan och lärde Patrick att äta med kniv och gaffel.

När Patrick gått ut den skolan kunde de brevväxla utan att breven lästes. Då fick Ulla-Bella veta att Patrick hade åtta yngre syskon och hon började betala även för deras skolgång.

    -Så småningom blev det ohållbart att betala  alla barnens skolgång så min lillasyster och en arbetskamrat bidrog med pengar.

Patrick gick efter grundutbildningen igenom hela gymnasiet. Efter det började han studera på universitetet. Fick inte välja fritt utan ta det som landet behövde. I hans fall blev det agrikultur. Patrick utbildade sig till agronom och jobbar numera på Lufthansa..

   – Jag har genom åren haft regelbunden kontakt med Patrick och kunnat följa vad som hänt även hans  syskon och föräldrar. Som äldst har han ansvar för sina syskon och hjälper också sina föräldrar.

   -För 20 år sen kom Patrick till Sverige och hälsade på. Det var fantastiskt att äntligen träffas. Patrick bodde hos mig och vi satt uppe sent på kvällarna och pratade och pratade. Han berättade om sin flickvän Milka och hur han oroade sig för om hon skulle bli accepterad av hans familj eftersom hon hade en son sedan tidigare. Idag är de  gifta, har två döttrar och Patrick har adopterat Milkas son. Han träffade hela min familj. Åkte till Vaxholm och var runt mycket i Stockholm. Vi badade också i Mälaren och det var första gången Patrick fick bada och äta glass offentligt bland vita människor.

Sedan har Ulla-Bella en gång rest till Afrika för att se på plats hur familjen har det.

   -Jag var och hälsade på Patrick och hans familj första gången i juli i år och stannade tio dar. Fick träffa hela den stora släkten på 30 personer. Det starkaste intrycket var att träffa hans mamma. En  kvinna, som helt ensam har  kämpat för sina barn och barnbarn trots svåra förhållanden. Jag hade ju följt den här familjen genom åren och nu fick jag äntligen träffa dem i verkligheten. Det var fantastiskt.

 

CIMG1091

   -Den här tavlan målade jag till min elefantsamlande bror för att visa honom att jag alltid finns för honom och att vi alltid kommer att hålla ihop. Precis som elefanterna gör, dessa storartade djur. Idag är min bror död och tavlan hänger i mitt sovrum som en påminnelse om vår relation. 

ATT BO I SKÄRHOLMEN

Vi talar om Skärholmens dåliga rykte och Ulla-Bella  tycker att debatten till stor del handlat om förutfattade meningar och att Skärholmen till och med ett tag blev ett skällsord.

   -Det har blivit mycket mer invandrare på senare år. När jag nyligen åkte bergbanan var jag den enda svensken. Då gick det upp för mig att jag var utanför och i minoritet. Det var en aha-upplevelse och första gången jag insåg  detta faktum. Så kom jag på att jag fascineras av att ha möjlighet att  samtala med så många olika typer av människor, som kommer från alla möjliga ställen på jorden och vet av erfarenhet att i mötet med dem berikas mitt eget liv.

   -Om jag skulle önska något för Skärholmen så är det en mötesplats där vi alla kan träffas och lära känna varandra. Det skulle förstås behövas en lokal där man också kunde ha andra aktiviteter. Dessutom någon som leder det hela. Då kan vi skapa verklig gemenskap i Skärholmen.

FRITIDEN

Ulla-Bella tycker om att måla akvarell samt sticka och brodera. Har dessutom pluggat både italienska och franska och besökt  båda länderna. Berättar att hon sen fem år är med i en grupp kvinnor som brukar ses varje söndag.

   – Vi dricker bara kaffe med bröd så det inte ska bli en massa krav på flotta bjudningar. Alla är olika personligheter och det blir intressanta diskussioner samtidigt som  vi arbetar med våra händer i olika textila tekniker.

Retuscherad broderibild

   -Det här broderiet började jag med 5/1 -74. Blev färdig 24/6-74 efter 210 arbetstimmar. På tavlan finns cirka 24500 hela korsstygn, 5700 halva korsstygn och 3400 efterstygn.

HAR STOR FAMILJ

Idag har Ulla-Bella fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn.

   -Vi har regelbunden kontakt och jag uppskattar att få följa deras liv och höra hur de ser på olika händelser i nutiden.

Sen en längre tid har Ulla-Bella en särbo och de träffas de flesta helger samt tillbringar sommaren på hans lantställe.

   -Det är en gåva att ha träffat honom. Han ser mig som jag är. Vi har orden gemensamt. Jag växlar mellan att vara i det tysta villaområde där han bor och Skärholmen där livet pågår  med lite mer buller och bång.

Annonser