Arkiv för kategori ‘Inga portkoder’

Varje morgon drar jag fram en step-up-bräda och börjar stiga upp och ner för att få upp flåset. Under tiden  ser jag ut genom utsikten från mitt sovrumsfönsters där Jehovas vittne har sin kyrka  högst uppe på backen till Ekholmshöjden. För det mesta är det rätt tomt där. En fastighetsskötare städar bland rabatterna med en kratta i handen eller åker runt med en gul minitraktor och gör cirkuskonster. Annorlunda är det på helgerna. Då kryllar det av folk och bilar. På kyrkbacken står besökare i grupper och diskuterar. Inslaget av invandrare verkar vara ganska stort. Det är ett intressant skådespel att iaktta på avstånd.

Förr innan vi fick våra portar låsta dygnet runt så kom Jehovas ofta och knackade på min dörr för att sälja sin tro. Jag brukade prata lite med dem men drog mig snart tillbaka. Deras åsikter verkade så naiva och deras motstånd mot blodtransfusioner avskräckte mig ännu mer, eftersom ett av mina barn dog i leukemi och under sin sjukdomstid fick hjälp och lindring av okända, som donerade blod och plasma till honom.

Häromåret renoverades kyrkan. Man målade över den gula traditionella villafärgen med vit färg. Efteråt liknade den mer en kyrka. Sen målade man taket ljusgrått nästan vitt. Det ser lite lustigt ut från mig, som ser kyrkan uppifrån. Kyrktak brukar ju vanligen vara svarta och den ljusa färger ger mig en känsla av att de inte vill utmärka sig inför Gud utan viska om förbarmande. Det byggdes också ett lysande trappräcke upp för en liten backe till entrén, så det ser ut som en himlabacke upp till det allra heligaste. Men det var egentligen inte arkitekturen jag skulle beskriva utan det faktum att under byggarbetet så fanns minst ett 50-tal människor där, som hjälptes åt med jobbet. De kämpade på varje dag under lång tid. Jag fick höra att så gör Jehovas överallt i världen. De hjälper varandra på ett sätt som vi sällan gör i vårt samhälle, där individen är allt.

Rikets sal på Ekholmsvägen

Rikets sal på Ekholmsvägen

Nattbild på Rikets sal

Nattbild på Rikets sal

Det finns enligt många vittnesmål en stark gemenskap inom den här kyrkan. Sammanhållningen är så stark att den står över till och med familj och släkt. På nätet ligger en del berättelser om människor som försökt frigöra sig och lämna kyrkan. De har drabbats av utfrysning av dem som dessförinnan varit hela deras värld. Det är en villkorad gemenskap. http://www.aftonbladet.se/wendela/article19392718.ab

Ibland kan jag ändå bli avundsjuk när jag  svettig står efter min morgonövning och tittar på kyrkbackens myller. Tänker vad härligt det skulle vara att bli en del av en så stark gemenskap. Sen minns jag tiden när jag var politiskt aktiv och hur det till slut blev omöjligt att vara kvar för jag var tvungen att hela tiden anpassa mig till vad den högsta partistyrelsen ville. Det gick inte att ha några egna åsikter för då hade kraften splittrats upp och ingen rörelse existerat. Efter den upplevelsen har jag alltid haft svårt att anpassa mig till arbetsplatser eller grupper, där såna oskrivna regler funnits att jag tvingats tiga om vad jag själv tyckte. Ibland tappade jag nästan  tron på mitt eget inre. Men än idag kan jag längta in till vissa grupper men om jag blir insläppt vill jag nästan alltid därifrån. Det är som jag aldrig riktigt lär mig vad som gäller.

Alla befinner vi  oss nog någonstans på en skala mellan total gemenskap och total självständighet och försöker balansera där emellan. Vissa är beredda att ge upp nästan allt för att få höra till, andra  blir solitärer som kanske inte ens lyssnar på vad andra vill, tycker och tänker. Det bästa är väl att balansera någonstans på mitten där andra röster också får finnas och där man anpassar sig helt eller delvis, men också avstår när man känner för det.

För att återvända till Jehovas vittnen så är det säkert bra att de finns trots allt. I alla fall för de människor som törstar efter total gemenskap på grund av stor ensamhet och vill få vägledning om vad som är rätt och fel. Vi andra får försöka att vingla så gott vi kan mellan ytterpolerna.

Annonser

Skrivet 24 maj 2013

Det brinner i min förort Skärholmen. Idag när jag var på väg hem från den mångkulturella kvinnoföreningen jag frekventerar stod tre molokna unga män och sopade i  sothögarna efter tre uppbrända bilar.

   De hade alla skaffat sig universitetsutbildning, men ändå haft svårt att få jobb om de ens kallats till intervjuer. En hade försökt 24 gånger medan en svensk kompis med samma utbildning kallades på första försöket. För att testa hade en annan lämnat in samma prov på gymnasiet som en svensk klass- kamrat som fick VG. Han själv underkänt. Så nog hade de känt på diskriminering men hade inte gett upp att få en plats i det svenska samhället som motsvarade deras kvalifikationer. Fast de var besvikna på till- ståndet i förorten.

   Själv hamnade jag av en slump i Skärholmen efter att tidigare bott på Östermalm i 20 år. När jag första gången gick till vårdcentralen undrade distriktssköterskan om jag var riktigt klok som flyttat hit. Själv var jag mer svävande och tänkte att tiden fick väl avgöra om flytten till ett miljonprogram var en återvändsgränd i mitt liv. Jag anade inte att jag skulle trivas, men för första gången i mitt liv få känna på den diskriminering man utsätts för i en invandrarförort.

   Jag märkte snart att bostadsbolaget gjorde  som de ville och körde över sina hyresgäster med totalt förakt. Fastighetsförvaltarna uttalade sig rasistiskt, utemiljön var försummad och städningen minimal. Jag började känna mig förbannad att behandlas på detta sätt fast jag betalade hyran ordentligt.

   Trots att det var en hyresrätt fick man ta lägenheten i befintligt skick. Den var sliten efter många års hyresgäster. Vädjan om att få de värsta skavankerna övermålade slutade med att jag fick betala det själv. Fast jag kunde också lägga det som hyreshöjning med ränta, vilket jag avstod ifrån. Så är det med all renovering. Det blir hyreshöjningar om man inte klarar av att hantverka själv.

   Hyreshöjningarna kom regelbundet varje år trots att min lön inte höjdes lika mycket, så de verkade inte följa ”inflationen”. När det gick upp för mig att bostadsbolaget gjorde bra vinst och stoppade in den i olika projekt runt om i Stockholm när åtminstone en del behövts för att hålla bostäder och gårdar i gott skick, kändes det kymigt. Vi hade i stort sett samma hyror som i innerstan, så där var det ingen skillnad, förutom att Skärholmen har oändligt många fler låginkomsttagare än på de flesta andra ställen i Stockholmsområdet. Nu är ju dessutom allmännyttan vinstdriven på riktigt så invånarna får snart flytta till Bredängs camping.

   År 2012 satsade bostadsbolaget och stadsförvaltningen stort i området. Man byggde en Flamingopark, som bestod av  bland annat duschar med flamingohuvuden, en rutschbana och diverse bänkar i vackert träslag. Den gamla fullt funktionsduliga lekplatsen revs. Bygget gick på  flera miljoner och kan bara användas 2-3 månader varje år. Invigningen var påkostad med artister, tal och musik. Men det känns sorgligt när duscharna står där på icke-sommaren och ser dyra ut. Pengarna hade så väl behövts till att snygga till yttermiljön, plantera lite blommor och anställa en städare. Det blev nej till ett medborgarförslag att spola bassängerna på torget och göra skridskobana. Vintern varar ju längre i vårt klimat. Sen kom inte det förslaget från ledningen utan från en boende. Då förefaller det vara en sport att säga nej. Motivering? Det var för dyrt.

   En spik i kistan för invånarnas tro på att ha något inflytande var när vi fick nya nycklar och porten låstes dygnet runt utan att portkoder installerades. Att inte komma in utan att ringa i förväg förhindrar spontanbesök, blir mycket svårt vid sjukdom eller leveranser. Ungarna får stå och ropa i evigheter när de blivit kissnödiga eller hungriga. För att motivera projektet serverades en lätt genomskådad lögn som nog de själva trodde på – det var för vår säkerhet. Ett rykte går att portkoder inte installerades på grund av att Hyresgästföreningen sa nej till att hyran höjdes med 28 kronor. Det hedrar den annars kraftlösa organisationen.

   Vi fick en bergbana upp till Skärholmshöjden, som från början var ett skämt. Den stannade ideligen även iskalla dagar och vid värmeböljor. När man ringer kommer en vakt efter en timme och drar upp hissen så folk kan befrias. Just nu står bergbanan helt stilla  och ersätts med en buss som går fram till 19.30 på vardagskvällarna och till 16.00 på helgerna. Igår när jag kom från Rom vid åttatiden fick jag åka till anhöriga för att få skjuts hem, då jag inte klarade att dra den tunga resväskan uppför den backiga omvägen. När bussen inte går eller hunnit sättas in måste alla knalla omvägen uppför mördarbacken för att komma hem. Eller ta taxi.  Visst. Backgåendet ger bra motion men är svårt för alla pensionärer med rullatorer eller kryckor samt alla med händerna fulla med matvaror. När bergbanan kommer igång igen lämnas ingen information om. Men ett rykte säger att det tar fem veckor som tidigare somrar medan reparatörerna väntar på reservdelar från Japan.

   Vårt centrum SKHLM (är det Stockholms största?) sålde stadshuset ut till en engelsk skojarfirma. De drev upp hyrorna så många småföretag tvingades bort. In klev kedjorna med framför allt kläder. Det är ju bra vinstmarginaler på sånt. Men just nu töms affärerna  och utbudet blir magrare. Elaffär, järn- varuhandlare och färgaffär var det länge sen vi hade. På möten innan försäljningen så påpekade invånare lite försynt att vi behövde annat än kedjor. Det lyssnades på, någon lögn svarade de med men inget togs på allvar eller förändrades.

   Samma sak var det när bostadsbolagen hade insett att de inte hade någon ”dialog” med befolkningen utan införde något som kallades för ”dialogforum”, som var ett spel för gallerierna. De låtsades lyssna och vara demokratiska (för det hade konsulterna sagt var viktigt) och lovade på plakat att de skulle gå de boendes till mötes. Jag kände äckel över denna låtsasdemokrati som möjligen resulterade i fler  glödlampor.

   Den sista stolligheten för makthavarna är att SL nu funderar på att göra ett system på tunnelbanan där de som reser långt ska betala mer. Så de som åker in till stan från Skärholmen för att diska på restaurangerna, svabba sjukhusgolven och städa kontorstoaletterna ska betala extra mycket för tunnelbanebiljetterna. Fast de bor i samma stad och betalar samma landstingsskatt. Det svider för folk att höra när de tittar i sina tunna plånböcker.

   Det är framför allt avsaknad av någon slags demokrati som gör att folk i vår förort fylls av raseri mot det etablerade samhället, som i stort sett verkar förakta dem. Men också den eftersatta skötseln av området. Att det leder till bilbränning beror på att de mest hetsporriga ungtupparna inte längre orkar hålla inne med detta raseri. Det finns massor av ungdomar som fortfarande tror på det svenska samhället  och kämpar på och som beklagar det som händer trots att de själva är utsatta för diskriminering och svårigheter att ta sig in i samhället. Frustrationen finns hos dem med men tar inte detta våldsamma uttryck. Besvikelsen delas dessutom av de flesta som bor i Skärholmen även om de i stället gnäller över sakernas tillstånd och blir sjuka av att ständigt vara så maktlösa över sin livsstuation.

   Grabbarna som stod vid sothögarna när jag gick hem i eftermiddags sa att det bara är låtsasdemokrati i Sverige. Denna låtsaslek utövas av de flesta samhällsrepresentanter från de lägsta tjänstemännen till de högsta politikerna och späds på med förakt och diskriminering av ”småfolket”. Kan inte ”de som bestämmer” börja ta folks synpunkter på allvar kan tillståndet till slut eskalera till revolutionära handlingar. Då bränns inte längre bilar i den egna förorten utan det blir villorna i Mälarhöjden (lyxförort strax bredvid) som står på tur.

Tidigare publicerad som gästblogg hos Cornucopia. cornubot.se