Hundar måste också få finnas

Publicerat: 16 oktober, 2015 i Skärholmen

Så länge  jag kan minnas har jag varit rädd för hundar. Deras skällande och dräglande får mig att rygga tillbaka och ta skydd bakom närmaste buske. Men så kan jag ju inte bete mig, som ska vara en förebild för barnen på Ekholmsvägen. Det krävs i stället behärskning och kontroll så det inte a avslöjas att inom mig bor en skraj unge fast jag är vuxen. Så när jag möter en best med sin ägare låtsas jag vara inne i mina tankar om hur det ska gå i nästa avsnitt av Downton Abbey medan jag hoppas att husse känner till lagen om kopplingstvång.

     Men det är inte konstigt att jag är rädd om man tänker efter. Hundar har ju rena känslor och de rår man inte över. De kan växla mellan tillåtelse att klappa och fridfullt slickande till rytande och glödande ögon, som ser ut som varningssignaler till sjöss.  Det är förmodligen det snälla ansiktet, som när som helst kan ryckas undan och förvandlas till sin motsats som skrämmer mig.

     Under hela mitt liv har jag levt med den här skräcken och försökt parera den på olika sätt. Möter jag en hund så sänker jag huvudet. Det spelar ingen roll om det är en stor eller liten. Klart en schäfer är mest skrämmande med sin varglikhet. Men jag vet att också en liten dvärgpinscher kan bita sig fast i mitt ben och hur jag än skakar kommer han inte att släppa taget. Så är det i alla fall i mina mardrömmar.

     Det har hänt att jag lärt känna en hund och då går allt lättare. En gång hade en bekant en schäfer, som kom och gick i vår familj och blev en riktig kompis. Vi hade katt då och när den tyckte att hunden blev för närgången så smällde den helt enkelt tassen rätt över schäfernosen. Hunden dröp därifrån med skam i ögonen och lade sig under en säng i flera timmar. Det tog sedan dagar innan den vågade sig in i rummet där katten befann sig. Rödhåriga Murre fick storhetsvansinne och gick med svansen rätt upp. Jag ville inte vara sämre än katten så jag började i alla fall klappa schäfern.

     Så småningom gick vi ut och promenerade tillsammans. Jag fick då uppleva hur stark och oövervinnerlig man då känner sig. Kom några tuffa grabbar så muckade de inte gräl. Fast ibland kunde förstås vovsingen få syn på en fågel när den gick kopplad av mig, som han instinktivt kände var en tönt och inget att bry sig om. Så han kutade iväg och jag släpade till slut efter på magen i mina försök att få stopp på framfarten. Sen slingrade han sig som en Houdini ur kopplet och visade att min makt bara var en illusion. Han kunde ta sig loss om han ville. Men visade det sällan, för han trivdes trots allt att ha mig som matte.

     När våra vägar skildes var min förhoppning att jag för alltid var botad från hundrädslan. Ha<de ju gått i schäferterapi i flera år. Men när jag mötte nästa hund kom symptomen tyvärr tillbaka. Boten verkade bara var kopplad till just den här schäfern. Kanske hade det också fungerat med en klonad variant.

     Sedan är det hundarnas förmåga att lukta sig till vad man känner. Speciellt om man är rädd. Då får de lätt hybris. I alla fall tror jag det. Så när jag mötte hundar på den tidiga morgonpromenad jag brukar företag mig i vårt skogsområde så försöker jag alltid känna mig tuff. Men jag är inte övertygad om att hundarna accepterar fejkade känslor så för säkerhets skull kryper jag ofta upp bland buskarna och känner hat över alla hundar som rastas på morgnarna när också jag behöver frisk luft.

     Så är det alla mattar och hussar som säger

     ”Den är så snäll”.

     Vad vet dom om det? Naivt och livsfarligt uttalande skulle jag vilja säga. Anar de inte att hunden har mött sin underman, vilket han direkt känner av och därför vill kasta sig på mig. Hundägaren har då vanligen tagit av det lagstadgade kopplet för att älsklingen ska få springa fritt. Där får de mig på fall för jag tycker det är hårt att hundar alltid ska vara kopplade och framleva sina dagar som fångar. Så vill inte heller jag leva. Jag vill ju egentligen vara deras vän så vi kan springa tillsammans nere på ängen i Skärholmsdalen och njuta av sommaren..

Publicerad på Södra sidan Januari/2010

Annonser

Kommentarer inaktiverade.