För en del år sen åkte min väninna Kia och jag till en badort vid Svarta Havet. Vi gick på marknader, tittade på folkdanser, köpte rysk kaviar och mycket annat turistigt. Varje kväll gick vi på strandpromenaden, där de flesta var uppklädda i vackra klänningar och höga klackar (på kvinnorna förstås) medan vi själva bar T-shirts och jeans, som alla andra svenskor.
Vi skyndade fram i ett tempo, som var effektivt för att ta sig till ett mål utan att vi hade något. Rätt som det var sa Kia
”Har du tänkt på att vi går dubbelt så fort som alla andra?”
Jag begrundade detta faktum ett tag medan vi fortsatte framåt för att snabbt ta oss förbi alla andra.
Så stannade jag upp och flåsade andfått
”Vi testar att gå som dom andra.”
Sagt och gjort. Vi växlade ner och rörde benen långsamt och anpassade oss till omgivningens tempo. Efter inkörningssvårigheter kändes det skönt. Vi började prata i takt med havets stilla skvalpande mot stranden. Vi hälsade på alla som kom emot oss.
Det var så jag lärde mig att gå i snigeltakt, vilket har blivit en vana utom när jag är försenad till bussen.
Krönikor från Skärholmen 