Man ska hålla vad man lovar. Speciellt när det gäller det som skrivs i bloggen. Så jag har börjat min jakt på kunskap om kryddorna som sommarvistas på min balkong. Jag går en vattenrunda på kvällarna och talar vänligt till dem. Regniga dagar tackar de nej när jag doppar pekfingret i jorden medan varma dagar står de flämtande och väntar medan jag häller ner det livsviktiga vattnet i deras trånga strupar. De står alla mycket tätt. Säkert behöver jag plantera om i större krukor när jag får tid. Men än så länge får det duga så här.
Sen sista blogginlägget har jag närstuderat framför allt Rosmarin.
Min egna luktsinnen säger att plantan har en granliknande doft. Vet inte om jag egentligen gillar den även om jag älskar att promenera i skogen. Därför började jag min forskning försiktigt genom att koka te. Klippte av en hel gren Rosmarin(det stod så i boken) och drog av alla bladen ner i en kopp. Så på med varmt vatten. Lät det stå några minuter. Sen drack jag. Det smakade verkligen blä. Inget för mig alls. Kanske någon annan gillar den sträva, beska smaken bättre?
Sen stod det i all information att Rosmarin passar med kött av alla sorter. Så jag strödde blad över några hackebiffar vid stekning. Doften i köket var spännande men när jag skulle äta fick jag blad i munnen, som stacks. Smaken var dessutom alldeles för vild för mina smaklökar. Nästa experiment blev att singla ner Rosmarinblad i den äppelvinäger jag använder vid tillverkning av dressing. Den senare ringlade jag över en kycklingsallad. Inget kul alls att återigen få Rosmarinblad mellan tänderna när jag försökte njuta av mitt bästa salladsrecept. Således bara misslyckanden. Skulle jag ställa den stickiga busken i skamvrån så den fick skämmas? Fast så lätt får man väl inte ge upp en planta som är så vacker.
Nästa steg blev att ta fram min mortel av trä! Inköpt i en billighetsaffär i Centrum. Försökte stöta sönder bladen. Det gick inget vidare.
Rätt nedslagen bestämde jag mig för att prata med en expert det vill säga min son, som är kock på en Stockholmskrog. Han sa
”Alla kryddor är olika. Rosmarin får man vara försiktig med. Många gäster gillar inte smaken så man får överlista dem. Jag tar alltid hela kvistar av Rosmarin och lägger i såsen eller dressingen. Sen kan den lyftas bort vid serveringen.”
Vi kom överens om att den vilda smaken passade bäst till viltkött. Så jag får handla hjortskav nere på ICA och testa en kvist i såsen.
Jag såg ”Det goda livet” på Svt Play där en kändiskock i England hade bjudit in noviser (som var kända skådespelare i BBC) att vara med från dödandet av djuren till färdig rätt. En av de kvinnliga deltagarna hade i smyg strött hackad rosmarin i ”scrambled eggs” (äggstanning på svenska) vilket kommenterades. Jag gjorde som hon och strödde försiktigt lite hackad rosmarin i frukoststanningen. Det blev riktigt gott!
Så stoppade jag ner en hel kvist i en flaska med äppelcidervinäger. Då ska jag väl inte få blad i munnen i alla fall. Vet ännu inte hur det utfaller. Kanske ska kvisten inte ligga där för länge så det smakar granbarr. Får testa och se.
Apropå behovet av te tog jag på kvällen några myntablad och lät dem dra i varmt vatten och silade bort bladen. Jättegott. Milt och lätt läskande. Smakade som mintte man dricker i Marrakesh. Så skål på er kära läsare. Nu stänger jag för sommarlov. Vi ses till hösten.
Krönikor från Skärholmen 