-Jag hörde klockorna ringa och då gick jag ner till kyrkan. Det var två dagar efter jag flyttat till Skärholmen. Blev så väl mottagen att jag kände att här hör jag hemma.
Sedan dess har Carl-Henrik ”Calle” Caldaras varit Svenska kyrkan i Skärholmen trogen. Idag fungerar han ibland ideellt som kyrkvärd, är samordnare för det internationella arbetet, ansvarar för insamlingsbössor och är ambassadör för Fairtradevaror samt säljer böcker. Är dessutom förtroendevald i kyrkorådet och kyrkofullmäktige. Rycker ibland in vid soppluncher genom att leda andakter eller spela.
I övrigt är Calle aktiv i Polisens volontärer, där han genomför olika informationsuppdrag och trygghetsvandringar. Så han har fullt upp trots att han numera är pensionär.
Carl-Henrik Caldaras
När jag var på besök i kyrkan under en konsert var det en man, som envist begärde att ”Pärleporten” skulle sjungas. Artisten som uppträdde kunde inte sången men Calle kom till undsättning och visade sig kunna alla verserna medan publiken sjöng med i refrängen. Han är musikalisk, och förutom att sjunga spelar han piano och orgel. Här ett youtubeklipp där han sjunger. Hoppa över reklamen i början så ser ni honom snart.
Barndomen och arbetslivet
Som nyfödd var Calle inlagd på ett spädbarnshem i Stadshagen. Vid tre månaders ålder blev han placerad hos en familj, som bodde i Lindalen utanför Bollmora. De adopterade honom senare när hans biologiska mamma efter stor tvekan skrev på adoptionshandlingarna. Han hade en bra uppväxt och är tacksam för den barndom som adoptivföräldrarna gav honom.
När han var i 14-årsåldern fick han ett brev som gjorde honom både uppskakad och nyfiken. Det var från en halvsyster han inte visste han hade. Hon berättade att deras gemensamma mamma var rom och kom från Ockelbo.
Calle gick åttaårig folkskola och sen ett år på handelsskola. Har sedan dess haft olika jobb bland annat på kontor, varit mopedbud och tidningsutbärare. Men den mesta tiden har han arbetat i vården, både den somatiska och inom psykiatrin. Sista jobbet var på Rosenlunds sjukhus. Han har också suttit som nämndeman och varit artistchef i ett kultursällskap.
Söker sitt ursprung
Han har aldrig träffat sin biologiska mamma, men pratat med henne i telefon en gång. Minns inte vad de pratade om. På en arbetsplats träffade han en kvinna som var granne med henne. De fantiserade om att han skulle träffa mamman hemma hos kollegan. Men det blev aldrig av. En gång träffade han en man, som hade dansat med hans mamma. Det kändes som en slags kontakt om än indirekt. Vet inte vem hans pappa var men tror att han kom till i en tillfällig kärleksförbindelse.
I början av 70-talet började Calle lägga till efternamnet Caldaras efter sitt efternamn Andersson. Adoptivmamman var inte så förtjust. Sa att nu fick han kalla henne ”fru Andersson”. Men bytet var delvis motiverat av att slippa bli förväxlad med andra och delvis ett sätt att närma sig sitt ursprung.
När båda föräldrarna dött fortsatte inte kontakten med de fåtaliga släktingar som fanns i familjen. Han började i stället söka kontakt med romer genom att gå till en del kulturträffar, som annonserades i deras tidning. Det har tagit lite tid att bli accepterad av andra romer.
-När jag under många år spelade orgel i Seglora kyrka på Skansen kunde jag ibland önska att min kusin Hans Caldaras skulle sitta i publiken.
Säkert ligger ursprunget till Calles musikalitet i hans romska blod.
Livsfilosofi
Calle är en välkänd profil uppe på Höjden. Har alltid ett vänligt ord till dem som ser ledsna ut. Går man efter honom över bron ser man att han plockar upp papper som ligger slängda och rättar till skyltar som kommit på sned. Han är en ljus gestalt för många i Skärholmen.
-I Skärholmen kommer jag att stanna. Jag trivs med att det finns folk från olika kulturer här. Det jag skulle önska för oss är fler samlingslokaler där vi kan mötas. Jag ser också fram mot att Folkets Hus blir verklighet. Det skulle betyda mycket för sammanhållningen.
På frågan hur han klarat sig i livet berättar Calle att han ibland kan vara lite för naiv och tro gott om människor ända tills de visar motsatsen, vilket har gett en del bakslag. Men han har alltid rest sig upp efter smällar och skakat av sig det som hänt.
-Jag är buren av Kristus i mitt liv, säger han på sitt milda sätt. Religionen hjälper också till att tygla min egen ondska, den som finns inom oss alla.
Han har ingen egen familj förutom tre katter och säger att han ibland kan känna sig ensam trots att han har många bekanta.
-Men det hjälper att skratta åt saken. ”Skratta rätt, skratta gott”, som Povel Ramel brukade säga.
Han har utbildat sig till certifierad skrattyogalärare och hjälper därigenom andra människor att också kunna skratta bort sorger och ta tillvaron med en klackspark.
http://www.levandehistoria.se/utstallningar
https://polisen.se/Om-polisen/Sa-arbetar-Polisen/Brottsforebyggande-arbete/Polisens-volontarer/
Krönikor från Skärholmen 