Stockholmshem serverade kaffe och pepparkakor på Höjden

Före jul fick jag ett flygblad från Stockholmshem, som kallade till träff där man ville ha  synpunkter från Höjdens boenden. Det gällde hur det kan bli snyggare på platån där bergbanan slutar. Jag gick dit och där fanns varmt kaffe, pepparkakor och mycket folk. Många hemvändare stannade och pratade med personalen som ställt upp denna mörka eftermiddag när kylan bet i kinderna.

Låt mig presentera de från Stockholmshem, som var på plats:

Där fanns Sami Haakana, som är områdestekniker och började på lokalkontoret den 1 november.

Här plitar Sami Haakana, vår områdestekniker på ett papper

Också Karolina Löfstedt är fångad i skrivande stund. Förutom att bära en färgglad mössa är hon verksamhetsutvecklare.

Vår verksamhetsutvecklare Karoline Löfstedt bredvid våra förslag till förändringar

Sist men inte minst  områdeschefen Michael Bergman, som jag har träffat förut när vi kämpade med råttfrågan samt felaktigheter med debiteringen av porttelefoner. Men allting ordnade sig när han tagit tag i saken. 

Här är Michael  Bergman, sekonderad av Rana Kasto, som är projektledare för strategisk utveckling

När det vällde ut folk ur bergbanan (jo bergbanan gick  fortfarande) var ett bord utställt, där det låg foton på området runt bergbanans utgång. Där kunde man som hyresgäst  skriva och rita ner sina  drömmar om hur man ville att det skulle se ut när man kommer hem från en stressig arbetsdag till idyllen på berget. 

Många som kom var blyga och vågade inte fantisera om blommor och statyer men några tog hem papper för att först fundera över saken. Alla var positivt överraskade att deras synpunkter var efterfrågade. Jag  själv fantiserade hej vilt och föreslog både blomsterbyttor och en ny skulptur i  stället för den mystiska sten, som just nu står på platsen.

På fotot här nedan poserar Sari Korjus bredvid den nyss omtalade skulpturen som jag inte gillar. Den saknar både lämpliga proportioner och tillräcklig höjd. Och vad ska den symbolisera? Att man skurit i berget för banan kanske? Varför inte fråga eleverna på Konstfack om de kan föreslå något bättre?

Sari Korjus, som var initiativtagare till träffen är  vår nya förvaltare. Här lutar  hon sig mot stenskulpturen.

Det kom hela tiden nya hissresenärer strömmande till kaffebordet. Att få träffa Stockholmshem på det här sättet uppskattades mycket. Vi fick  ansikten på folk som vi annars mest klagar inför och det kändes fint att de ville veta vad vi tyckte. Förhoppningsvis kan detta vara starten på en framtida dialog mellan oss boende och de som sköter våra bostäder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fortsättning på problem med ersättningsbussen

Vid tvåtiden den 22 december begav jag mig ut för att handla mat till helgerna (som många andra).  När jag kom till Höjdens hållplats för ersättningsbussen  stannade en kvinna och berättade  att bussen inte gått sedan morgonen och att horder med människor  stått och väntat nere vid kyrkan och till slut gett upp. Då ringde jag Stadshusets jour för trafikproblem och hörde mig för om läget. Fick information om att bussen hade gått sönder och att ersättning  snart skulle komma. Jag informerade medväntande Höjdenbor att det nog skulle ordna sig under dagen. En av männen berättade att han hade benprotes och var nervös att halka då trappan ner var full med is. Men han gav sig iväg  i alla fall. Så även jag.

Sen köpte jag rödkål och allt annat som behövs inför helgerna och gick mot busshållplatsen bakom kyrkan. Utgick från att problemen nu var lösta och att det skulle finnas en buss som skulle ta mig upp till Höjden igen. Det fanns det inte. Men där stod ett 30-tal upprörda människor och väntade. Jag ringde Stadshuset igen och de skulle undersöka saken och sen  ringa mig. Då det var iskallt ute gick jag in i kyrkan för att få lite värme. Sen ringde jouren upp mig och berättade att ”någon” hade avbeställt bussen. Men att det nu var fixat och en ny buss skulle omedelbart köras ut  och vara framme om cirka 20 minuter.  Jag gick tillbaka till busshållplatsen och meddelade den goda nyheten till  alla som stod där och hackade tänder. Men det var bara det att ingen buss kom. Vi väntade och väntade långt över den tid som meddelats. Efter hand droppade de som kunde av och släpade sig uppför trappan med all inhandlad  julmat eller haltande ben. Men nya personer tillkom hela tiden, från stan utan vetskap om kaoset. Vid nytt samtal med jouren sa de att bussen nu rullade fast  vi såg aldrig av den.

Jag ringde upp igen och nu hade de bytt person så  jag talade med en Sara. Hon sa att bussen skulle komma. De hade dubbelkollat  så vi kom överens om att vi skulle avvakta en stund till. Det gjorde vi som stod där – en tapper skara. Men ingen buss kom. När en ”stund” hade gått ringde jag upp igen och fick besked om att enligt bussbolaget skulle buss vara på väg. Klockan var  nu närmare sex och Sara rekommenderade oss att ta en taxi och försöka  få ut pengar för kostnaden. Hon var mycket vänlig och jag fick intrycket att hon var lika förvånad som vi andra över bussbolagets agerande.

Men en gentleman som också uthärdat väntande började helt enkelt lifta med folk som stannade till på platsen. Även för mig. Så till slut var det två flickor  som förbarmade sig över oss gamlingar och körde oss upp för backen så jag var hemma vid 17.30-tiden. Tack snälla  flickor som hjälpte till så jag kom hem och fick värma mig med en kopp te så att tårna gick att röra igen.

Men så här i efterhand undrar man om inte bussbolaget ljugit. De sa först att bussen gått sönder. Sen sa de att någon avbeställt bussen.  Vi lever i en förvirrad tid där ingen tar ansvar utan svänger ihop en förklaring för att slippa undan. Vi på Höjden fasar för de månader  som bergbanan nu ska stå stilla.

Nu är bergbanan trasig och den kommer att stå i flera månader

Så räkna med att över jul och nyår får ni förlita er på ersättningsbussen. Tyvärr råder det stor förvirring vilka tider den går på. För en del år sen kämpade vi oss till en förlängd sluttid på helger. Det har inte uppfattats av Trafikkontorets  nuvarande anställda trots att det gällt i flera år. Då jag själv råkade illa ut häromkvällen så satte jag mig efter hemkomsten och skrev ett mail Till Trafikkontoret, Stadsdelsförvaltningen i Skärholmen och Södra sidan, vår lokaltidning. Texten i mailen såg ut så här:

”Vår bergbana i Skärholmen har varit trasig några dar så idag när jag åkte in till stan för att träffa vuxna barn och barnbarn vid ett teaterbesök visste jag att en ersättningsbuss bara går till klockan elva på kvällen. Jag bröt upp tidigt och var i Skärholmen klockan 8.15. Där stod en del folk och väntade på bussen. Den kom aldrig och när det gått över en kvart (som tidtabellen säger ett det maximalt ska ta mellan turerna) ringde jag Stadshusets akut för trafikproblem. De noterade att ingen buss kommit och lovade undersöka saken. Det strömmade till mer folk som undrade när bussen kom. De som var kapabla att själv ta sig upp till Höjden avvek efter hand för att med egen maskin ta sig hem.

Det var värre för mig som snart är 79 år, går med käpp och dessutom är sjuk i hjärtproblem. Att ta sig upp för berget själv var inte att tänka på utan jag ringde Stadshuset en andra gång på deras akutnummer. En vänlig själ lovade att kontakta bussbolaget och fråga vad som hänt då bussen enligt hennes notering skulle gå till klockan elva. Under tiden strömmade folk till och avvek som tidigare beskrivits.

Trafikakuten och jag fick kontakt igen och kvinnan berättade att det hade kommit nya förhållningsregler för busstrafiken. Den skulle gå bara till klockan åtta på helgerna. Denna förändring har inte meddelats invånarna på Höjden. Många av dem är gamla som jag och många jobbar dessutom skift speciellt på helgerna.

Hoppas att något administrativt misstag har gjorts, som snart rättas till. Vi har haft tiden elva på kvällen, även på helger i många år och önskar behålla det. Vi betalar skatt och vill i utbyte ha rimliga villkor i vårt boende. En gång har ju husen på Höjden byggts och hyrts ut med tanke på att en bergbana ska ingå för att kunna leva normalt här uppe.

Hur det gick för mig? Jag fick ta taxi hem och själv betala.

Marianne Peterstrand”

 

Det här är en gammal bild, som skildrar en annan årstid och situation. Men vår bergbana hänger idag på ungefär samma sätt högt över gångtrafikanterna. (Foto bussmicke.se)

Nå hur har det gått? Har någon svarat kanske ni undrar. Först kom en massa mail från Trafikkontoret där man meddelade att numera går det inte att skriva direkt till dem, som annars är den normala vägen och då man diarieförs på myndigheten så de inte ska tappa bort mailet. Nu har det startats forum för synpunkter och felanmälan. Verkar mera som såna inlägg kan fastna på nätet. Men jag vet inte.

Nästa reaktion kom från Södra sidan, som var beredda att skriva en artikel om problemet så vi kan få en lösning på eländet.

Från stadsdelsförvaltningen har ännu inget hörts.

Södra sidans reporter Henrik hade lyckats få kontakt med Trafikkontoret på telefon och det resulterade förmodligen i att jag fick ett mail från Trafikkontorets tjänsteman, där det stod att bussen på helger i framtiden skulle gå till klockan 23.00. Någon definition om vad som avsågs med ”helger” framgick inte. Jag tackade i alla fall för detta till Trafikkontorets representant och bad dem att antingen sätta in en annons i Södra sidan om vilka tider som gällde för ersättningsbussen under alla veckans dagar eller sätta upp en skylt nere vid bussens stopp om tiderna. Det behövs verkligen för nu är Höjdens invånare förvirrade om vad som gäller och kan inte planera sina hemkomster om de behöver hjälp att ta sig uppför berget. Tyvärr visade det sig att mitt svar inte kommer att nå Trafikkontoret då de har skickat ett ”noreply”- mail till mig. Demokrati och dialog med medborgarna – vart tog det vägen?

Södra sidan meddelade också att de skulle följa ärendet då Trafikkontoret informerat om att bergbanan kommer att stå still i flera månader.

Detta är handlingen hittills. Fortsättning följer …

Ju fler kockar desto fulare soppa

Förr brukade det alltid finnas en stentunna med olika blomsterarrangemang när man kom fram till bergbanan. Sen fanns en lika fin där uppe när man kom upp till Höjden. Det betydde mycket för oss boende för det fanns inga andra blommor i området. Man kände att någon brydde sig om att man skulle känna sig välkommen hem.

I somras var det inte så utan stentunnorna stod tomma och bara vissna fjolårsgräs fanns där. Ingen visste vem som var ansvarig. Var det Stockholms stad som tidigare hade förnöjt oss? Eller Stockholmshem som äger många fastigheter här uppe? Eller var det de nya bostadsrättsföreningarna, som glömt bort att ta ansvar. Att ta reda på vem som var ansvarig verkade minst sagt komplicerat. Vi tänkte att någon helt enkelt glömt bort att beställa nya blommor i stressen inför sommarsemestern. Hade vi tålamod så kom de snart tillbaka när någon upptäckt  sin försummelse.

När jag häromdan gick ut för att fotografera de övergivna tunnorna var de borta! Nån hade förmodligen med stor möda (de måste vara tunga) transporterat bort dem. Nån som kanske tänkte: ”Här ska inte folk njuta av blommor  utan sträva efter arbetslinjens principer”. 

Men jag tog foton av platsen i alla fall för att dokumentera hur det nu ser ut.

När vi numera kommer till bergbanan har vi den här vyn framför oss – en sandlåda och två stenar kanske föreställande ett vietnamesiskt stenarrangemang.

 

Jag  tog bergbanan upp för att ta nästa bild av stället där blommorna funnits.

 

En konstnärlig installation, som inom sig gömmer sanden vi längtar till på slaskiga vinterdagar.

 

Nu kan vi bara hoppas på att det Stefan Löfven sa i somras från scenen i Almedalen förverkligas:

”…Vi har påbörjat nya bostadsinvesteringar på sex miljarder och en av miljarderna går direkt till att rusta upp miljonprogramsområden…”

Man kan ju alltid hoppas att några av dessa slantar kan gå till lite blommor och återtransport av stentunnorna.  Hoppas de inte slagit sönder dem bara utan att de kan få prunka igen.

 

 

 

Voffor gör stockholmshem på detta viset?

Det finns ett mystiskt hus bredvid där bergbanans startar uppåt och består av en huslänga med tre portar. När bergbanan är trasig passerar man huset om man inte orkar ta trapporna utan i stället svänger till vänster för att komma ut till  bilvägen, där man kan släpa sig upp för backen för att komma hem.

Hela gården framför det mystiska huset är full av perenna blommor som sköts om och byts ut vid behov varje år. Längan har  en mycket elegant lekplats med fräscha lekskulpturer med mjuka plattor under om barnen skulle trilla. Det finns bänkar som omges av prunkande rabatter, där man kan sitta med en bok och njuta av lukten från blommorna och synen av den vackra trädgården. Portarna är ombyggda och inglasade sedan cirka åtta år tillbaka.

Fortsätter man gå ut till bilvägen sker sedan gradvis ett förfall där blommorna blir färre och det blir mer och mer skamfilat. Det finns två huslängor till innan man kommer ut på stora vägen. För varje port man passerar så trappas finheten ned. Vid sista porten ligger en frisörsalong som har en avskavd gräsmatta framför ingången plus några soffor. Det är det sista man ser innan man ger sig ut på stora vägen för promenaden uppåt. Det är en vandring mellan ytterligheter.

Detta har alltid förbryllat hyresgästerna som bor på Höjden där gårdarna är försummade och så ogästvänliga att ingen vill vistas där. Det har skapat en massa rykten om varför det är sån skillnad mellan den mystiska huslängan och de andra husen i området trots att alla förvaltas av Stockholmshem och är byggda med samma arkitektur. Ett rykte säger att det mystiska huset   är för uppvisning när typ kungen eller någon annan höjdare kommer på studiebesök. Ett annat rykte säger att det beror på att den förra förvaltaren i Stockholmshem var bundis med medlemmar i hyresgästsföreningens styrelse, som bodde och delvis fortfarande bor där. Ryktet säger också att de samtidigt fick sina lägenheter helrenoverade på Stockholmshems bekostnad. Som en slags vänskapsgest utan att hyran höjdes annat än i de sedvanliga påslagen efter årsskiftet, som gäller alla fastigheter.

Men låt mig med några bilder åskådliggöra hur skillnaden ser ut mellan det mystiska huset och de andra. Jag väljer då den gård jag själv bor i som ligger längst bort på Höjden. Den ser ut som en slags modern slum och befolkas mest av råttor.

Jag börjar med en bild utanför det mystiska huset där jag i augusti i år tog nedanstående bild av den rosenträdgård som då blommade för fullt. Där finns också en liten skulptur som pryder:

Visst ser det inbjudande ut att kunna sitta på sofforna där borta vid räcket och känna doften från rosorna.

Här kommer jämförelsebilden från Höjden, där några försummade rosenbuskar finns bakom en torftig grillplats, där sällan någon sitter. Det är alla blommor som finns på gården.

Vår grillplats med rosenbuskar vid spaljén

Sen finns det också en lekplats vid det mystiska huset med fräscha lekskulpturer och mjuka plattor under så barnen inte slår sig när de trillar ner. Vem vill inte släppa ut sina barn på den här gården?

Här brukar barnen hoppa och klättra

Jag väljer ett av lekredskapen på  min gård, som verkligen behöver lite målarfärg. Aldrig ser jag några barn kana ner i sanden. Lika sjaskiga är de andra leksakerna på gården.

En av motsvarigheterna på min gård är en rostig skapelse som står i en sandlåda där sanden inte blivit utbytt på de tolv år jag bott här.

Utanför det mystiska huset finns det överallt blommor som lockar människor att  stanna upp och hänföras.

Utanför den mystiska huslängan finns överallt blommor och planteringar, som gör att man skulle vilja sitta där med en god bok hela dagen och bara njuta.

Medan det på vår gård inte finns blommor bara en buske borta i hörnet. En gång försökte jag stoppa ner lökar i jorden. Men den var alldeles hård så det blev aldrig något.

En avskavd gräsmatta där det är förbjudet att spela fotboll

Slutligen ett foto på en av portarna i den renoverade längan, som alla är ombyggda och vackert inglasade.  

Ombyggda portar med porttelefon

Nedanför ser du hur våra portar ser ut uppe på Höjden. Jag tycker i och för sig att 60-talsarkitekturen är rätt snygg. Men den måste renoveras och ses över efter alla år. 

Våran port

Innan jag slutar bildvisningen så vill jag infoga ett foto på den sista gården av uppvisningslängorna, där elegansen gradvis har falnat ju längre man kommer från ”uppvisningshuset”. Den här uteplatsen finns utanför frisörsalongen, där kunderna varma dagar kan sitta och vänta till det blir tid för klippning.

Det tjusiga räckte inte hela vägen ut till stora vägen.

Nu stoppar jag bildvisningen. Intresserade kan ju gå dit och titta själv. För egen del grubblar jag över vad denna olikhet beror på? Är det uppvisning eller vänskapskorruption? Eller finns någon annan  förklaring? Vi betalar ju alla samma hyra och borde få samma standard. Vem vet kungen  kanske envisas med att vilja åka bergbana och gå till huset, som ligger längst bort från Centrum. Där skulle han genomskåda uppvisningen.

Vi missunnar ingen sina vackra gårdar men vi som bor här uppe önskar vackrare utemiljö. Det skulle göra oss alla lyckliga och friska därför att vi då satt ute så fort det var bra väder och umgicks med varandra.

Senaste nytt om bergbanan

Sara Heppling Trygg, samhällsplanerare på Skärholmens stadsdelsförvaltning har lämnat följande information, som är synnerligen positiv för oss bergbaneliftare.

”Något som vi hoppas kommer att förbättra situationen för bussen inom kort är en mindre ombyggnad och omskyltning av Bodholmsplan för att minska ned på den värsta privatbilismen/trafiken. Kommer att skapa bättre framkomlighet för lastning av bussen. Det arbetet påbörjas innan sommaren.”

Vilken underbar present för oss som kämpar på Bodholmsplan då och då. Tusen tack! 

Råttorna har bosatt sig på Skärholmshöjden

Det kryllar av dem. Överallt. Går man till bergbanan en tidig morgon rasslar det till i buskarna vid sidan av gångvägen. Det är nästan så man kräks upp frukosten. Vid tvättstugan en sen kväll kan man se skuggan av Råttfarfar komma springande ur någon buske framför huset. Kanske är han inbjuden på partaj på något kadaver. På den nyrenoverade lekplatsen får barnen göra bekantskap med djuren. Pojkarna tycker förstås det är spännande. Men ändå. Vi vuxna tycker inte det. Att gå in i grovsoprummet är läskigt. Där kan finnas råttor, som av misstag släppts in av tillfälliga nattgäster. 

Förmodligen är orsaken till invasionen att det byggts mycket här uppe de senaste åren. Det river upp råttornas boställen och de flyr till platser där inte grävskopor och spadar förstör deras kyffen. Så de sprids över området det vill säga där vi bor. 

Buskarna i huset mittemot

När problemet var nytt ringde jag hyresvärden för att meddela min iakttagelse och fråga vad de tänkte göra åt saken. De svarade

     ”På vems mark har du sett råttorna?”

     Jag blev helt paff. Hade jag kommit till ”Veiron i ottan” med Robert Gustavsson? När jag var tyst frånsett ett diskret hmhm upprepades frågan med en allvarlig röst.

     ”På vems mark har du iakttagit råttorna?”

     Med tillägget ”så vi vet var vi ska lägga ut råttgift.” 

Det snurrade i mitt huvud. Var fanns gränsmarkeringarna mellan hyreshusen, skolan, bostadsrätterna, daghemmen, lekplatsen och allmänt parkområde? Har inte heller sett några gränskontroller.  Undrade om personen förlorat förståndet eller om det var makthavarnas nya sätt att täppa till munnen på besvärliga kunder. Blev så paff att jag inte orkade förklara att råttorna bodde i buskagen och rusade hit och dit i jakt på mat utan hänsyn till några mänskliga regler. 

Så det var bara att vänja sig vid de nya grannarna och försöka stå ut. Trots min uppgivenhet blir jag periodvis så uppskrämd när jag läser artiklar om folk som fått upp råttor i lägenheterna genom toaletterna att jag sätter en tyngd på WC-locket när det är som kallast. Fast släkten kallar mig paranoid så jag skäms lite. 

På Anticimex hemsida kan man hitta rådet att ”Inte plantera buskar och träd nära fasaden.” för att hålla råttorna borta. 

http://www.anticimex.com/globalassets/skadedjur/faktablad_rattor_moss.pdf

Därför undrar jag varför de olika ”markägarna” inte tar bort buskarna vid fasaderna. I våra hus här uppe verkar nämligen en trädgårdsarkitekt i urminnes tider fått den glänsande idén att plantera buskar runt alla hus. Kanske tyckte hen det var snyggt. Fast de kunde inte veta att det är där råttorna i framtiden kommer att bo på grund av hemlöshet. 

Buskarna vid min ingång

 Ta bort buskarna. Snälla nån!! 

Vem är nån? Vad ska vi göra? Tur att man har en blogg och kan fråga folk till råds. Så om någon har ett tips skriv då en rad till mig på m.peterstrand@gmail.com.

Fågelspaning vid bergbanan

”Titta på fågelboet”, sa Hans till några små flickor, som skuttade ut ur bergbanan. Men de sprang förbi så han vände sig till mig och visade att en duva hade byggt ett rede i en trädklyka. Adress: Första trädet till höger på  bron från bergbanan räknat.

Vi betraktade underverket. En duva, som burrade upp sig i klykan och la vingarna över sina ägg. Får man anta i alla fall. För hon kan väl inte få för sig att ruva på en Cocacolaburk eller snusdosa. Det såg verkligen ut som hon uppbar föräldrapenning och njöt av de dagar hon kunde ägna åt fortplantningens frukter.

Av dem ska bli nya små duvor, som kommer att spatsera nere på vårt torg och få brödkrutonger av människor som tröttnat på tiggarna och numera föredrar duvor.

Varje dag sen dess har jag tagit med kameran för att föreviga den gravida duvan. Men hon är försvunnen. Kanske uppäten av en stor fågel eller ute på jakt efter mat. Hoppas äggen klarar sig. Kvar är bara boet, som är ett vackert bygge av kvistar och strån. Se själv.

När Louie föddes.

Till Louie!

Det var en vanlig kväll. Ljusen glittrade över Kungens Kurva och jag stängde av datorn. Tittade på klockan. Den var halv nio och för tidigt att gå och lägga sig. Då skulle jag bara sömnlös vrida mig och få gå upp och läsa färdigt boken om Stieg Larsson, som jag fick i julklapp. Undrade när din mamma skulle in på BB. Hon hade gått flera dar över tiden. Jag hade lovat att passa din bror då. Vi utgick från att det skulle hända klockan tre på natten och jag såg alltid till att ha mobilen i närheten.

Då ringde telefonen. Det var din pappa. Tänkte han ville snacka bort en stund för det var precis vad jag ville göra. Men han berättade att det kommit blödningar. Fast bara lite så förlossningen var nog inte på gång ännu. Sa han. Men om jag kom över kunde vi ha en trevlig kväll tillsammans.

Jag tog det ändå på allvar. Hade bara städkläder på mig men bytte inte utan drog på en kappa och en mössa på huvudet. Tog bergbanan ner till tunnelbanan och åkte iväg till Telefonplan.  Slog mig ner i soffan hos dina föräldrar.

Frågade hur det var med värkarna. ”Lite magknip”, sa din mamma. Så vi drack te och jag babblade på om allt möjligt och vi var bara tillsammans som vanligt. Fred låg och sov. Helt plötsligt märkte jag att din mamma inte svarade längre utan gått och tagit ett bad. Efteråt tog det det fart. De ringde BB på Södersjukhuset och fick rådet att vänta tills det blev tydligare värkar. Din pappa fanns vid hennes sida och masserade samt hämtade det hon ville ha.

Jag satte mig och tittade på konståkning, försökte lösa Metros korsord och bredde en skinkmacka. Din mamma satte på sig nån mojäng med elektriska impulser som lindrade smärta och din pappa värmde en tygrulle i mikron. Hon sa att det kändes skönt mot den jättestora magen, som välvde sig i soffan. Efter ett tag var hennes koncentration och inåtvändhet total. Jag tänkte på att visserligen har jag fått fyra barn, men aldrig sett någon utifrån som är på väg att föda. Det kändes annorlunda.

De ringde sjukhuset igen. Där ville man att de skulle vänta ett tag till. (Idag vet vi att om de följt rådet hade förlossningen kanske skett hemma eller i taxin). Som tur var så ljög de lite om värkarna och fick löfte att komma in direkt. Vid tolvtiden beställde de en taxi. Problemet var bara hur din mamma skulle ta sig ner till taxin. Men din pappa fick upp henne på benen och hon stack iväg som en pil. Efteråt kom din pappa med tusen väskor och jag som dörröppnare. Snart satt hon i taxin. Ögonen var glasartade och hon tittade rakt fram med totalt fokus på värkarna, där hon satt i baksätet.

Sen var jag ensam kvar med en sovande Fred. Kunde inte somna utan tittade på Sex & the City, ett program som var populärt på 90-talet och sen dess gått i evig repris. Såg två avsnitt.

Somnade lite grunt och väcktes när ett sms plingade till i min mobil.  ”Ni kan ringa när ni vaknar. Allt toppen”, skrev din pappa klockan 05:55. jag blev lite förvirrad och skrev till svar ”Är allt över nu?”. Det hade ju inte gått så många timmar. Svaret kom 06:01 ”Vi är på rummet nu. Louie föddes 01:54”, Jag svarade och skrev ”Det gick fort. Grattis. ringer när Fred vaknat”. Jag blev så upphetsad sen. Ville ringa nån.  Ville väcka Fred. Ville skrika ut att nu har ett nytt liv startat som kanske varar i hundra år. Men i verkligheten gick jag och la mig igen.

Vaknade någon timme senare av att Fred var i vardagsrummet för att hämta sin bok om dinosaurer och sin favoritdinosaur. ”Du har blivit storebror i natt”, sa jag. Fred blev jätteglad och vi ringde mamma och pappa och fick höra vad som hänt. Sen läste vi om dinosaurer ihop innan det var dags att åka till sjukhuset och träffa dig för första gången.

Farmor

Fred med Louie på BB

Louie på BB

Bergbanan

För någon vecka sen var situationen med vår bergbana värre än någonsin. Den har stått stilla stora delar av det sista året. Visst skrev lokalpressen om saken men aldrig riksmedia, vilket oroade mig och andra. Det är nämligen i Stadshuset som pengar äskas om en förändring och vår situation på Skärholmsberget behöver spridas in till stan. Jag gjorde ett försök och skrev följande inlägg till Aftonbladet, Expressen, ABC-nytt och Dagens Nyheter.

Glömde då att berätta det värsta med bergbanan är när man oförberedd ska ta sig hem och upptäcker att bergbanan som vanligt är trasig. Då har ingen buss hunnit beställas och alternativen man har är att gå upp för trappan om man har krafter eller ta bakvägen via vår mördarbacke eller ta taxi för dyra pengar. Allt är svårt speciellt för gamla, handikappade, trötta, panka och fullastade.

Här är mailet jag skickade:

”Hej!

Vill tipsa  er om en historia i Skärholmen som blivit en följetong med svåra konsekvenser för de boende.

Det handlar om vår bergbana som installerades för cirka tolv år sedan. Den krånglade från första början. Många människor skyllde på ”ungdomarna”, men det visade sig så småningom att det var en dålig produkt, som förmodligen valts ut av lågprisskäl vid en upphandling. Samma företag som tillverkade banan har också gjort det i Liljeholmen och på Globen. Där har också problem funnits men har inte varit lika omfattande. Under åren har bergbanan ibland stått stilla måandsvis och med ständiga avbrott på längre/kortare perioder. Vi boende har i stället fått nöja oss med en liten buss som kört framför allt boende med rullatorer, käppar, småbarn  samt människor med mycket att bära upp på Höjden, som finns i Skärholmen. För att ta sig dit till fots får man antingen gå upp för en hög och lång supertrappa eller en mördarbacke, som slingrar sig upp mot toppen. På senare år har det byggts en del och ombildats till bostadsrätter, vilket gör att många känner sig lurade hit då det inte visste om det här vid köpet. En hel del har också flyttat genom åren på grund av bergbanan.

Ersättningsbussen som ska ta oss upp gick de första elva åren bara till fyra på helger och halv åtta på vardagar. Att gå en kurs var omöjligt om man inte orkade ta den mörka backiga omvägen upp. Alla här som har kvällsjobb, ville besöka släktkalas på helgen eller kom hem trötta fick klara sig bäst det gick. Nu är det lite bättre för nu går bergbanan till åtta på helgerna och elva på  kvällarna Även om det inte alltid stämmer. Men ändå ett framsteg. Man vet aldrig riktigt när bussen kommer och får ställa sig att vänta på måfå. När den anländer är det ofta panik. särskilt på eftermiddagarna. Det är slagsmål om att komma med och få upp rullatorer, shoppingvagnar och barnvagnar. Bussen är liten och har inga trappsteg så de med rörelsehinder får dras och lyftas in.

Det senaste året har problemet accelererat och lokalpressen har engagerat sig. Vi har fått löfte från Trafikkontoret att detta ska åtgärdas genom rivning och/eller nybyggad. Men tidpunkten flyttas hela tiden fram. Och vem vet om Stadshuset  kommer att ge pengar. Ett område som är fullt med invandrare och låginkomsttagare är inte högprioriterat. Det har vi sett många exempel på under åren.

Just nu börjar det verkligen gå åt helvete. Bussen som ska köra oss upp har stora svårigheter att komma in på vändplanen bakom kyrkan där den har en ”hållplats”, som aldrig kan användas. Det pågår ett vägbygge och den vanliga strida strömmen av bilar finns överallt. Idag fick en chaufför till och med backa ut till stora vägen. Annars händer det dagligen att de får försöka vända på gångvägen in mot tunnelbaneingången. Det finns nästan aldrig och har aldrig funnits någon plats att ställa bussen så man kan släppa på och av passagerare vid en trottoar utan det får ske ute på gatan med stor risk för olyckor när människor med rörelsehinder eller småbarn ska hjälpas upp på bussen medan bilar svärmar omkring. Chaufförerna försöker nog beskriva den svåra situationen för sin uppdragsgivare men ingen förändring sker. Gamla människor blir fångar upp på Höjden då det blir ett så ansträngande företag att ta sig ner till Centrum

Min önskan är naturligtvis att ni ska göra något om det här. Om det finns plats för ett förortsproblem. Orsaken är att vi upplever oss ha stora svårigheter att nå fram till ”de som bestämmer” och få en ändring till stånd. Här handlar det ju också om hur dåligt de perifera förorterna sköts. Även om Skärholmen visar vissa tecken på gentrifiering är vi inte där ännu utan vi  bär alla på misstanken att hade det här varit innerstan hade problemen varit lösta för länge sen.”

Det kom aldrig ens något svar på det här mailet. Var en av orsakerna till att jag startade den här bloggen.