Arkiv för kategori ‘bergbanan’

Ju fler kockar desto fulare soppa

Publicerat: 1 september, 2016 i bergbanan, Skärholmen
Etiketter:,

Förr brukade det alltid finnas en stentunna med olika blomsterarrangemang när man kom fram till bergbanan. Sen fanns en lika fin där uppe när man kom upp till Höjden. Det betydde mycket för oss boende för det fanns inga andra blommor i området. Man kände att någon brydde sig om att man skulle känna sig välkommen hem.

I somras var det inte så utan stentunnorna stod tomma och bara vissna fjolårsgräs fanns där. Ingen visste vem som var ansvarig. Var det Stockholms stad som tidigare hade förnöjt oss? Eller Stockholmshem som äger många fastigheter här uppe? Eller var det de nya bostadsrättsföreningarna, som glömt bort att ta ansvar. Att ta reda på vem som var ansvarig verkade minst sagt komplicerat. Vi tänkte att någon helt enkelt glömt bort att beställa nya blommor i stressen inför sommarsemestern. Hade vi tålamod så kom de snart tillbaka när någon upptäckt  sin försummelse.

När jag häromdan gick ut för att fotografera de övergivna tunnorna var de borta! Nån hade förmodligen med stor möda (de måste vara tunga) transporterat bort dem. Nån som kanske tänkte: ”Här ska inte folk njuta av blommor  utan sträva efter arbetslinjens principer”. 

Men jag tog foton av platsen i alla fall för att dokumentera hur det nu ser ut.

När vi numera kommer till bergbanan har vi den här vyn framför oss - en sandlåda och tre stenar kanske föreställande ett vietnamesiskt stenarrangemang.

När vi numera kommer till bergbanan har vi den här vyn framför oss – en sandlåda och två stenar kanske föreställande ett vietnamesiskt stenarrangemang.

 

Jag  tog bergbanan upp för att ta nästa bild av stället där blommorna funnits.

 

En konstnärlig installation, som inom sig gömmer sanden vi längtar till på slaskiga vinterdagar.

En konstnärlig installation, som inom sig gömmer sanden vi längtar till på slaskiga vinterdagar.

 

Nu kan vi bara hoppas på att det Stefan Löfven sa i somras från scenen i Almedalen förverkligas:

”…Vi har påbörjat nya bostadsinvesteringar på sex miljarder och en av miljarderna går direkt till att rusta upp miljonprogramsområden…”

Man kan ju alltid hoppas att några av dessa slantar kan gå till lite blommor och återtransport av stentunnorna.  Hoppas de inte slagit sönder dem bara utan att de kan få prunka igen.

 

 

 

Det finns ett mystiskt hus bredvid där bergbanans startar uppåt och består av en huslänga med tre portar. När bergbanan är trasig passerar man huset om man inte orkar ta trapporna utan i stället svänger till vänster för att komma ut till  bilvägen, där man kan släpa sig upp för backen för att komma hem.

Hela gården framför det mystiska huset är full av perenna blommor som sköts om och byts ut vid behov varje år. Längan har  en mycket elegant lekplats med fräscha lekskulpturer med mjuka plattor under om barnen skulle trilla. Det finns bänkar som omges av prunkande rabatter, där man kan sitta med en bok och njuta av lukten från blommorna och synen av den vackra trädgården. Portarna är ombyggda och inglasade sedan cirka åtta år tillbaka.

Fortsätter man gå ut till bilvägen sker sedan gradvis ett förfall där blommorna blir färre och det blir mer och mer skamfilat. Det finns två huslängor till innan man kommer ut på stora vägen. För varje port man passerar så trappas finheten ned. Vid sista porten ligger en frisörsalong som har en avskavd gräsmatta framför ingången plus några soffor. Det är det sista man ser innan man ger sig ut på stora vägen för promenaden uppåt. Det är en vandring mellan ytterligheter.

Detta har alltid förbryllat hyresgästerna som bor på Höjden där gårdarna är försummade och så ogästvänliga att ingen vill vistas där. Det har skapat en massa rykten om varför det är sån skillnad mellan den mystiska huslängan och de andra husen i området trots att alla förvaltas av Stockholmshem och är byggda med samma arkitektur. Ett rykte säger att det mystiska huset   är för uppvisning när typ kungen eller någon annan höjdare kommer på studiebesök. Ett annat rykte säger att det beror på att den förra förvaltaren i Stockholmshem var bundis med medlemmar i hyresgästsföreningens styrelse, som bodde och delvis fortfarande bor där. Ryktet säger också att de samtidigt fick sina lägenheter helrenoverade på Stockholmshems bekostnad. Som en slags vänskapsgest utan att hyran höjdes annat än i de sedvanliga påslagen efter årsskiftet, som gäller alla fastigheter.

Men låt mig med några bilder åskådliggöra hur skillnaden ser ut mellan det mystiska huset och de andra. Jag väljer då den gård jag själv bor i som ligger längst bort på Höjden. Den ser ut som en slags modern slum och befolkas mest av råttor.

Jag börjar med en bild utanför det mystiska huset där jag i augusti i år tog nedanstående bild av den rosenträdgård som då blommade för fullt. Där finns också en liten skulptur som pryder:

Jag börjar med en vy från den rosenträdgård som blommade för fullt när jag fotograferade i början av augusti. Där finns också en liten skulptur som pryder.

Visst ser det inbjudande ut att kunna sitta på sofforna där borta vid räcket och känna doften från rosorna.

Här kommer jämförelsebilden från Höjden, där några försummade rosenbuskar finns bakom en torftig grillplats, där sällan någon sitter. Det är alla blommor som finns på gården.

På min gård finns inga blommor förutom några vanskötta rosenplantor vid en så kallad grillplats där nästan aldrig någon sitter

Vår grillplats med rosenbuskar vid spaljén

Sen finns det också en lekplats vid det mystiska huset med fräscha lekskulpturer och mjuka plattor under så barnen inte slår sig när de trillar ner. Vem vill inte släppa ut sina barn på den här gården?

Sen finns det också en lekplats vid det mystiska huset med mjuka plattor nder så barnen inte slår sig när de trillar ner. Vem vill inte slälppa ut barnen på den här gården

Här brukar barnen hoppa och klättra

Jag väljer ett av lekredskapen på  min gård, som verkligen behöver lite målarfärg. Aldrig ser jag några barn kana ner i sanden. Lika sjaskiga är de andra leksakerna på gården.

En av motsvarigheterna på min gård är en rostig skapelse som står i en sandlåda där sanden inte blivit utbytt på de tolv år jag bott här.

En av motsvarigheterna på min gård är en rostig skapelse som står i en sandlåda där sanden inte blivit utbytt på de tolv år jag bott här.

Utanför det mystiska huset finns det överallt blommor som lockar människor att  stanna upp och hänföras.

Utanför den mystiska huslängan finns överallt blommor och planteringar, som gör att man skulle vilja sitta där med en god bok hela dagen och bara njuta.

Utanför den mystiska huslängan finns överallt blommor och planteringar, som gör att man skulle vilja sitta där med en god bok hela dagen och bara njuta.

Medan det på vår gård inte finns blommor bara en buske borta i hörnet. En gång försökte jag stoppa ner lökar i jorden. Men den var alldeles hård så det blev aldrig något.

En avskavd gräsmatta där det är förbjudet att spela fotboll

En avskavd gräsmatta där det är förbjudet att spela fotboll

Slutligen ett foto på en av portarna i den renoverade längan, som alla är ombyggda och vackert inglasade.  

Ombyggda portar med porttelefon

Ombyggda portar med porttelefon

Nedanför ser du hur våra portar ser ut uppe på Höjden. Jag tycker i och för sig att 60-talsarkitekturen är rätt snygg. Men den måste renoveras och ses över efter alla år. 

Våran port

Våran port

Innan jag slutar bildvisningen så vill jag infoga ett foto på den sista gården av uppvisningslängorna, där elegansen gradvis har falnat ju längre man kommer från ”uppvisningshuset”. Den här uteplatsen finns utanför frisörsalongen, där kunderna varma dagar kan sitta och vänta till det blir tid för klippning.

Det tjusiga räckte inte hela vägen ut till stora vägen.

Det tjusiga räckte inte hela vägen ut till stora vägen.

Nu stoppar jag bildvisningen. Intresserade kan ju gå dit och titta själv. För egen del grubblar jag över vad denna olikhet beror på? Är det uppvisning eller vänskapskorruption? Eller finns någon annan  förklaring? Vi betalar ju alla samma hyra och borde få samma standard. Vem vet kungen  kanske envisas med att vilja åka bergbana och gå till huset, som ligger längst bort från Centrum. Där skulle han genomskåda uppvisningen.

Vi missunnar ingen sina vackra gårdar men vi som bor här uppe önskar vackrare utemiljö. Det skulle göra oss alla lyckliga och friska därför att vi då satt ute så fort det var bra väder och umgicks med varandra.

Sara Heppling Trygg, samhällsplanerare på Skärholmens stadsdelsförvaltning har lämnat följande information, som är synnerligen positiv för oss bergbaneliftare.

”Något som vi hoppas kommer att förbättra situationen för bussen inom kort är en mindre ombyggnad och omskyltning av Bodholmsplan för att minska ned på den värsta privatbilismen/trafiken. Kommer att skapa bättre framkomlighet för lastning av bussen. Det arbetet påbörjas innan sommaren.”

Vilken underbar present för oss som kämpar på Bodholmsplan då och då. Tusen tack! 

Det kryllar av dem. Överallt. Går man till bergbanan en tidig morgon rasslar det till i buskarna vid sidan av gångvägen. Det är nästan så man kräks upp frukosten. Vid tvättstugan en sen kväll kan man se skuggan av Råttfarfar komma springande ur någon buske framför huset. Kanske är han inbjuden på partaj på något kadaver. På den nyrenoverade lekplatsen får barnen göra bekantskap med djuren. Pojkarna tycker förstås det är spännande. Men ändå. Vi vuxna tycker inte det. Att gå in i grovsoprummet är läskigt. Där kan finnas råttor, som av misstag släppts in av tillfälliga nattgäster. 

Förmodligen är orsaken till invasionen att det byggts mycket här uppe de senaste åren. Det river upp råttornas boställen och de flyr till platser där inte grävskopor och spadar förstör deras kyffen. Så de sprids över området det vill säga där vi bor. 

Buskarna i huset mittemot

Buskarna i huset mittemot

När problemet var nytt ringde jag hyresvärden för att meddela min iakttagelse och fråga vad de tänkte göra åt saken. De svarade

     ”På vems mark har du sett råttorna?”

     Jag blev helt paff. Hade jag kommit till ”Veiron i ottan” med Robert Gustavsson? När jag var tyst frånsett ett diskret hmhm upprepades frågan med en allvarlig röst.

     ”På vems mark har du iakttagit råttorna?”

     Med tillägget ”så vi vet var vi ska lägga ut råttgift.” 

Det snurrade i mitt huvud. Var fanns gränsmarkeringarna mellan hyreshusen, skolan, bostadsrätterna, daghemmen, lekplatsen och allmänt parkområde? Har inte heller sett några gränskontroller.  Undrade om personen förlorat förståndet eller om det var makthavarnas nya sätt att täppa till munnen på besvärliga kunder. Blev så paff att jag inte orkade förklara att råttorna bodde i buskagen och rusade hit och dit i jakt på mat utan hänsyn till några mänskliga regler. 

Så det var bara att vänja sig vid de nya grannarna och försöka stå ut. Trots min uppgivenhet blir jag periodvis så uppskrämd när jag läser artiklar om folk som fått upp råttor i lägenheterna genom toaletterna att jag sätter en tyngd på WC-locket när det är som kallast. Fast släkten kallar mig paranoid så jag skäms lite. 

På Anticimex hemsida kan man hitta rådet att ”Inte plantera buskar och träd nära fasaden.” för att hålla råttorna borta. 

http://www.anticimex.com/globalassets/skadedjur/faktablad_rattor_moss.pdf

Därför undrar jag varför de olika ”markägarna” inte tar bort buskarna vid fasaderna. I våra hus här uppe verkar nämligen en trädgårdsarkitekt i urminnes tider fått den glänsande idén att plantera buskar runt alla hus. Kanske tyckte hen det var snyggt. Fast de kunde inte veta att det är där råttorna i framtiden kommer att bo på grund av hemlöshet. 

Buskarna vid  min ingång

Buskarna vid min ingång

 Ta bort buskarna. Snälla nån!! 

Vem är nån? Vad ska vi göra? Tur att man har en blogg och kan fråga folk till råds. Så om någon har ett tips skriv då en rad till mig på m.peterstrand@gmail.com.

Fågelspaning vid bergbanan

Publicerat: 21 april, 2015 i bergbanan, Skärholmen
Etiketter:, ,

”Titta på fågelboet”, sa Hans till några små flickor, som skuttade ut ur bergbanan. Men de sprang förbi så han vände sig till mig och visade att en duva hade byggt ett rede i en trädklyka. Adress: Första trädet till höger på  bron från bergbanan räknat.

Vi betraktade underverket. En duva, som burrade upp sig i klykan och la vingarna över sina ägg. Får man anta i alla fall. För hon kan väl inte få för sig att ruva på en Cocacolaburk eller snusdosa. Det såg verkligen ut som hon uppbar föräldrapenning och njöt av de dagar hon kunde ägna åt fortplantningens frukter.

Av dem ska bli nya små duvor, som kommer att spatsera nere på vårt torg och få brödkrutonger av människor som tröttnat på tiggarna och numera föredrar duvor.

Varje dag sen dess har jag tagit med kameran för att föreviga den gravida duvan. Men hon är försvunnen. Kanske uppäten av en stor fågel eller ute på jakt efter mat. Hoppas äggen klarar sig. Kvar är bara boet, som är ett vackert bygge av kvistar och strån. Se själv.

Fågelbo

När Louie föddes.

Publicerat: 4 april, 2015 i bergbanan, Skärholmen
Etiketter:, ,

Till Louie!

Det var en vanlig kväll. Ljusen glittrade över Kungens Kurva och jag stängde av datorn. Tittade på klockan. Den var halv nio och för tidigt att gå och lägga sig. Då skulle jag bara sömnlös vrida mig och få gå upp och läsa färdigt boken om Stieg Larsson, som jag fick i julklapp. Undrade när din mamma skulle in på BB. Hon hade gått flera dar över tiden. Jag hade lovat att passa din bror då. Vi utgick från att det skulle hända klockan tre på natten och jag såg alltid till att ha mobilen i närheten.

Då ringde telefonen. Det var din pappa. Tänkte han ville snacka bort en stund för det var precis vad jag ville göra. Men han berättade att det kommit blödningar. Fast bara lite så förlossningen var nog inte på gång ännu. Sa han. Men om jag kom över kunde vi ha en trevlig kväll tillsammans.

Jag tog det ändå på allvar. Hade bara städkläder på mig men bytte inte utan drog på en kappa och en mössa på huvudet. Tog bergbanan ner till tunnelbanan och åkte iväg till Telefonplan.  Slog mig ner i soffan hos dina föräldrar.

Frågade hur det var med värkarna. ”Lite magknip”, sa din mamma. Så vi drack te och jag babblade på om allt möjligt och vi var bara tillsammans som vanligt. Fred låg och sov. Helt plötsligt märkte jag att din mamma inte svarade längre utan gått och tagit ett bad. Efteråt tog det det fart. De ringde BB på Södersjukhuset och fick rådet att vänta tills det blev tydligare värkar. Din pappa fanns vid hennes sida och masserade samt hämtade det hon ville ha.

Jag satte mig och tittade på konståkning, försökte lösa Metros korsord och bredde en skinkmacka. Din mamma satte på sig nån mojäng med elektriska impulser som lindrade smärta och din pappa värmde en tygrulle i mikron. Hon sa att det kändes skönt mot den jättestora magen, som välvde sig i soffan. Efter ett tag var hennes koncentration och inåtvändhet total. Jag tänkte på att visserligen har jag fått fyra barn, men aldrig sett någon utifrån som är på väg att föda. Det kändes annorlunda.

De ringde sjukhuset igen. Där ville man att de skulle vänta ett tag till. (Idag vet vi att om de följt rådet hade förlossningen kanske skett hemma eller i taxin). Som tur var så ljög de lite om värkarna och fick löfte att komma in direkt. Vid tolvtiden beställde de en taxi. Problemet var bara hur din mamma skulle ta sig ner till taxin. Men din pappa fick upp henne på benen och hon stack iväg som en pil. Efteråt kom din pappa med tusen väskor och jag som dörröppnare. Snart satt hon i taxin. Ögonen var glasartade och hon tittade rakt fram med totalt fokus på värkarna, där hon satt i baksätet.

Sen var jag ensam kvar med en sovande Fred. Kunde inte somna utan tittade på Sex & the City, ett program som var populärt på 90-talet och sen dess gått i evig repris. Såg två avsnitt.

Somnade lite grunt och väcktes när ett sms plingade till i min mobil.  ”Ni kan ringa när ni vaknar. Allt toppen”, skrev din pappa klockan 05:55. jag blev lite förvirrad och skrev till svar ”Är allt över nu?”. Det hade ju inte gått så många timmar. Svaret kom 06:01 ”Vi är på rummet nu. Louie föddes 01:54”, Jag svarade och skrev ”Det gick fort. Grattis. ringer när Fred vaknat”. Jag blev så upphetsad sen. Ville ringa nån.  Ville väcka Fred. Ville skrika ut att nu har ett nytt liv startat som kanske varar i hundra år. Men i verkligheten gick jag och la mig igen.

Vaknade någon timme senare av att Fred var i vardagsrummet för att hämta sin bok om dinosaurer och sin favoritdinosaur. ”Du har blivit storebror i natt”, sa jag. Fred blev jätteglad och vi ringde mamma och pappa och fick höra vad som hänt. Sen läste vi om dinosaurer ihop innan det var dags att åka till sjukhuset och träffa dig för första gången.

Farmor

Fred med Louie på BB

Fred med Louie på BB

Louie på BB

Louie på BB

Bergbanan

Publicerat: 3 april, 2015 i bergbanan, Skärholmen
Etiketter:

För någon vecka sen var situationen med vår bergbana värre än någonsin. Den har stått stilla stora delar av det sista året. Visst skrev lokalpressen om saken men aldrig riksmedia, vilket oroade mig och andra. Det är nämligen i Stadshuset som pengar äskas om en förändring och vår situation på Skärholmsberget behöver spridas in till stan. Jag gjorde ett försök och skrev följande inlägg till Aftonbladet, Expressen, ABC-nytt och Dagens Nyheter.

Glömde då att berätta det värsta med bergbanan är när man oförberedd ska ta sig hem och upptäcker att bergbanan som vanligt är trasig. Då har ingen buss hunnit beställas och alternativen man har är att gå upp för trappan om man har krafter eller ta bakvägen via vår mördarbacke eller ta taxi för dyra pengar. Allt är svårt speciellt för gamla, handikappade, trötta, panka och fullastade.

Här är mailet jag skickade:

”Hej!

Vill tipsa  er om en historia i Skärholmen som blivit en följetong med svåra konsekvenser för de boende.

Det handlar om vår bergbana som installerades för cirka tolv år sedan. Den krånglade från första början. Många människor skyllde på ”ungdomarna”, men det visade sig så småningom att det var en dålig produkt, som förmodligen valts ut av lågprisskäl vid en upphandling. Samma företag som tillverkade banan har också gjort det i Liljeholmen och på Globen. Där har också problem funnits men har inte varit lika omfattande. Under åren har bergbanan ibland stått stilla måandsvis och med ständiga avbrott på längre/kortare perioder. Vi boende har i stället fått nöja oss med en liten buss som kört framför allt boende med rullatorer, käppar, småbarn  samt människor med mycket att bära upp på Höjden, som finns i Skärholmen. För att ta sig dit till fots får man antingen gå upp för en hög och lång supertrappa eller en mördarbacke, som slingrar sig upp mot toppen. På senare år har det byggts en del och ombildats till bostadsrätter, vilket gör att många känner sig lurade hit då det inte visste om det här vid köpet. En hel del har också flyttat genom åren på grund av bergbanan.

Ersättningsbussen som ska ta oss upp gick de första elva åren bara till fyra på helger och halv åtta på vardagar. Att gå en kurs var omöjligt om man inte orkade ta den mörka backiga omvägen upp. Alla här som har kvällsjobb, ville besöka släktkalas på helgen eller kom hem trötta fick klara sig bäst det gick. Nu är det lite bättre för nu går bergbanan till åtta på helgerna och elva på  kvällarna Även om det inte alltid stämmer. Men ändå ett framsteg. Man vet aldrig riktigt när bussen kommer och får ställa sig att vänta på måfå. När den anländer är det ofta panik. särskilt på eftermiddagarna. Det är slagsmål om att komma med och få upp rullatorer, shoppingvagnar och barnvagnar. Bussen är liten och har inga trappsteg så de med rörelsehinder får dras och lyftas in.

Det senaste året har problemet accelererat och lokalpressen har engagerat sig. Vi har fått löfte från Trafikkontoret att detta ska åtgärdas genom rivning och/eller nybyggad. Men tidpunkten flyttas hela tiden fram. Och vem vet om Stadshuset  kommer att ge pengar. Ett område som är fullt med invandrare och låginkomsttagare är inte högprioriterat. Det har vi sett många exempel på under åren.

Just nu börjar det verkligen gå åt helvete. Bussen som ska köra oss upp har stora svårigheter att komma in på vändplanen bakom kyrkan där den har en ”hållplats”, som aldrig kan användas. Det pågår ett vägbygge och den vanliga strida strömmen av bilar finns överallt. Idag fick en chaufför till och med backa ut till stora vägen. Annars händer det dagligen att de får försöka vända på gångvägen in mot tunnelbaneingången. Det finns nästan aldrig och har aldrig funnits någon plats att ställa bussen så man kan släppa på och av passagerare vid en trottoar utan det får ske ute på gatan med stor risk för olyckor när människor med rörelsehinder eller småbarn ska hjälpas upp på bussen medan bilar svärmar omkring. Chaufförerna försöker nog beskriva den svåra situationen för sin uppdragsgivare men ingen förändring sker. Gamla människor blir fångar upp på Höjden då det blir ett så ansträngande företag att ta sig ner till Centrum

Min önskan är naturligtvis att ni ska göra något om det här. Om det finns plats för ett förortsproblem. Orsaken är att vi upplever oss ha stora svårigheter att nå fram till ”de som bestämmer” och få en ändring till stånd. Här handlar det ju också om hur dåligt de perifera förorterna sköts. Även om Skärholmen visar vissa tecken på gentrifiering är vi inte där ännu utan vi  bär alla på misstanken att hade det här varit innerstan hade problemen varit lösta för länge sen.”

Det kom aldrig ens något svar på det här mailet. Var en av orsakerna till att jag startade den här bloggen.