Inlägg märkta ‘hyreshöjningar’

Vår bostadsort förtalas ofta i media och människor emellan. Den betraktas som en problemförort, där ingen vill bo som inte måste. Fördomarna säger att här sker det mord var och varannan dag och annan brottslighet frodas. Vid invigningen av Skärholmens centrum 1968 beskrevs området tvärtom som lyxigt. Fast det stack vissa i ögonen. De menade att ”aldrig har det svenska överflödet exponerats mer utmanande än i Skärholmen.”

Två dagar efter invigningen publicerade Lars-Olof Franzén (DN:s kulturredaktion) en artikel där han skrev ”Riv Skärholmen”. Enligt Per Wirténs  bok ”Kriget mot förorten” (1)  formulerade Franzén en mörk bild av vår förort. Han skrev hur Skärholmsbon ”är utlämnad åt arm  tomhet i ett Centrum där människor inte vill vara och inte kan mötas”. Han sade att ”möjligen var konceptet inspirerat av amerikansk stadplanering och kommer att bli 70-talets slum. Det enda man kan använda Skärholmens Centrum till är att rulla engångsglas så det låter riktigt jävligt mellan väggarna.”

Det ironiska är att Lars-Olof Franzén själv bodde i Sätra (ligger i Skärholmen) under två perioder av sitt liv. Han dog 2009, men när jag talar med en av hans söner, Mattias Franzén, påpekar han att pappan i den aktuella artikeln angrep centrumanläggningen inte själva boendemiljöerna, där han trivdes bra.

På bara några dagar förvandlades således kritiken av Centrumets lyx och överflöd till en larmrapport om framtida modern slum. En dubbelbottnad kritik med andra ord. Att det bara handlade om Centrumet glömdes bort och kritiken kom i fortsättningen att handla om hela Skärholmen, vilket blivit det som lever kvar än idag i människors medvetande. Det här var studentradikalismens 60-tal och diskussionen kom därför att sammanfalla med den marxistiska  kritiken av kapitalismen. Centrumanläggningen var ju ett bra exempel på hur konsumtion var den nya framtiden och blev därför en passande måltavla för debatten.

Den stackars hemmafrun

Förtalet av Skärholmen kom så småningom att sammanfalla med skildringar av hemmafruns tillvaro, som beskrevs bestå av ensamhet, sysslolöshet och ångest. Jag som var med om den här  tiden fast i en annan förort känner inte igen mig. Vi hade fullt upp med att ta hand om barn, laga billig näringsriktig mat och samlas hos varandra eller i parkleken så barnen fick kompisar.

Även konstnärerna gjorde nidbilder av det eländiga förortslivet och jag minns en del  besök på gallerier där hålögda hemmafruar låg utslagna på soffan med en kaffekopp i handen.

Hemmafruar fanns det gott om i Skärholmen. Men inte var de  sysslolösa eller ensamma. Några gjorde det så kallade ”mjölkupproret”, där de gemensamt protesterade mot de höga matpriserna, vilket bland annat ledde till att Olof Palme 1972 införde prisstopp på mjölk och ost. Ett annat exempel är att människorna på Höjden senare protesterade när fasaderna på deras betonghus skulle målas om. De krävde färg och så blev det. I dag är många av husens gavlar målade med fantasifulla bilder i starka färger, som minner om den kampen.

Sen kom forskarna

Per Wirtén beskriver i sin bok att efter journalisterna och konstnärerna kom forskarna för att kartlägga Skärholmens människotyp. Skärholmen blev ett kolonialt reservat man kunde studera. En forskningsrapport hette ”Man bara anpassar sig helt enkelt” (2)  och konstaterar att Skärholmen var ett bedrövligt ställe, där man helt misslyckats med att få förorten att bli  ett människovärdigt bostadsområde. Dessutom beskrivs de boende som apatiska och deprimerade. I alla fall i hyreshusen. Boken är  utgiven 1972 och när jag läser den 44 år efter utgivningen upplever jag att forskargruppen haft fördomar om hur människor ska vara och se på livet. Förmodligen var de påverkade av tidsandan, som var kritisk till samhällets omvälvande förändringar under de här åren. Säkert har de intervjuade hyresgästerna gett forskarna de svar de ville ha för att vara till lags. Jag är också tveksam till deras noggrannhet då de genomgående i boken kallar Skärholmshöjdens  hus för höghus på sju till åtta våningar. De har i verkligheten bara sex med något enstaka undantag. Lars-Olof Franzén reagerade på den här boken med stark kritik mot det föraktfulla innehållet, som han läste med ”stigande vrede”.

Men det fanns också en annan berättelse – från dem som bodde där. De ställde inte alls upp på den berättelse som presenterats. De gillade Skärholmen. Åke Daun var en av de få forskare som genomskådade myten om förorten och verkligen lyssnade på människorna det gällde utan att påverkas av egna fördomar. Han ansåg att kritiken bland annat drevs av förhoppningen att människor skulle umgås med sina grannar som man gjorde i glesbygden. En livsstil som försvunnit både i Skärholmen och innerstan för den delen. Nu umgicks man över hela stan med hjälp av bilar, T-banan och telefon.

 Idag börjar ryktet om Skärholmen förändras. Det är hit många invandrare flyttar när de själva kan välja var de vill bo. En hel del författare och journalister har också slagit ner sina bopålar här på senare år. Författaren Karl-Ove Knausgård skriver i sin boksvit ”Min kamp”  att Skärholmen är en av de få ställena i Stockholm, som han skulle kunna  tänka sig att flytta till. Här såg han liv och rörelse.

Men idag nästan 50 år sedan invigningen lever det dåliga ryktet ändå till stor del kvar och vi  som bor här vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss. Ska vi ta fördomarna på allvar och flytta härifrån om vi kan? Eller ska vi strunta i vad ”fint” folk tycker och vara glada att många ännu inte har upptäckt vilken pärla Skärholmen är för då skulle bostads- och matpriser stiga till orimliga nivåer så vi tvingas flytta av den anledningen.

 

  1. Per Wirtén: Kriget mot förorten. Albert Bonniers Förlag. 2010. Finns på hylla Oab nere i Skärholmens bibliotek. Rekommenderas för läsning.
  2. Hans Gordon och Peter Molin: ”Man bara anpassar sig helt enkelt. En forskningsrapport om människor i Skärholmen.” PAN/Norstedts. 1972. Finns också på Skärholmens bibliotek. Vet inte på vilken avdelning. Men fråga personalen. Intressant läsning.

 

Annonser

Skrivet 24 maj 2013

Det brinner i min förort Skärholmen. Idag när jag var på väg hem från den mångkulturella kvinnoföreningen jag frekventerar stod tre molokna unga män och sopade i  sothögarna efter tre uppbrända bilar.

   De hade alla skaffat sig universitetsutbildning, men ändå haft svårt att få jobb om de ens kallats till intervjuer. En hade försökt 24 gånger medan en svensk kompis med samma utbildning kallades på första försöket. För att testa hade en annan lämnat in samma prov på gymnasiet som en svensk klass- kamrat som fick VG. Han själv underkänt. Så nog hade de känt på diskriminering men hade inte gett upp att få en plats i det svenska samhället som motsvarade deras kvalifikationer. Fast de var besvikna på till- ståndet i förorten.

   Själv hamnade jag av en slump i Skärholmen efter att tidigare bott på Östermalm i 20 år. När jag första gången gick till vårdcentralen undrade distriktssköterskan om jag var riktigt klok som flyttat hit. Själv var jag mer svävande och tänkte att tiden fick väl avgöra om flytten till ett miljonprogram var en återvändsgränd i mitt liv. Jag anade inte att jag skulle trivas, men för första gången i mitt liv få känna på den diskriminering man utsätts för i en invandrarförort.

   Jag märkte snart att bostadsbolaget gjorde  som de ville och körde över sina hyresgäster med totalt förakt. Fastighetsförvaltarna uttalade sig rasistiskt, utemiljön var försummad och städningen minimal. Jag började känna mig förbannad att behandlas på detta sätt fast jag betalade hyran ordentligt.

   Trots att det var en hyresrätt fick man ta lägenheten i befintligt skick. Den var sliten efter många års hyresgäster. Vädjan om att få de värsta skavankerna övermålade slutade med att jag fick betala det själv. Fast jag kunde också lägga det som hyreshöjning med ränta, vilket jag avstod ifrån. Så är det med all renovering. Det blir hyreshöjningar om man inte klarar av att hantverka själv.

   Hyreshöjningarna kom regelbundet varje år trots att min lön inte höjdes lika mycket, så de verkade inte följa ”inflationen”. När det gick upp för mig att bostadsbolaget gjorde bra vinst och stoppade in den i olika projekt runt om i Stockholm när åtminstone en del behövts för att hålla bostäder och gårdar i gott skick, kändes det kymigt. Vi hade i stort sett samma hyror som i innerstan, så där var det ingen skillnad, förutom att Skärholmen har oändligt många fler låginkomsttagare än på de flesta andra ställen i Stockholmsområdet. Nu är ju dessutom allmännyttan vinstdriven på riktigt så invånarna får snart flytta till Bredängs camping.

   År 2012 satsade bostadsbolaget och stadsförvaltningen stort i området. Man byggde en Flamingopark, som bestod av  bland annat duschar med flamingohuvuden, en rutschbana och diverse bänkar i vackert träslag. Den gamla fullt funktionsduliga lekplatsen revs. Bygget gick på  flera miljoner och kan bara användas 2-3 månader varje år. Invigningen var påkostad med artister, tal och musik. Men det känns sorgligt när duscharna står där på icke-sommaren och ser dyra ut. Pengarna hade så väl behövts till att snygga till yttermiljön, plantera lite blommor och anställa en städare. Det blev nej till ett medborgarförslag att spola bassängerna på torget och göra skridskobana. Vintern varar ju längre i vårt klimat. Sen kom inte det förslaget från ledningen utan från en boende. Då förefaller det vara en sport att säga nej. Motivering? Det var för dyrt.

   En spik i kistan för invånarnas tro på att ha något inflytande var när vi fick nya nycklar och porten låstes dygnet runt utan att portkoder installerades. Att inte komma in utan att ringa i förväg förhindrar spontanbesök, blir mycket svårt vid sjukdom eller leveranser. Ungarna får stå och ropa i evigheter när de blivit kissnödiga eller hungriga. För att motivera projektet serverades en lätt genomskådad lögn som nog de själva trodde på – det var för vår säkerhet. Ett rykte går att portkoder inte installerades på grund av att Hyresgästföreningen sa nej till att hyran höjdes med 28 kronor. Det hedrar den annars kraftlösa organisationen.

   Vi fick en bergbana upp till Skärholmshöjden, som från början var ett skämt. Den stannade ideligen även iskalla dagar och vid värmeböljor. När man ringer kommer en vakt efter en timme och drar upp hissen så folk kan befrias. Just nu står bergbanan helt stilla  och ersätts med en buss som går fram till 19.30 på vardagskvällarna och till 16.00 på helgerna. Igår när jag kom från Rom vid åttatiden fick jag åka till anhöriga för att få skjuts hem, då jag inte klarade att dra den tunga resväskan uppför den backiga omvägen. När bussen inte går eller hunnit sättas in måste alla knalla omvägen uppför mördarbacken för att komma hem. Eller ta taxi.  Visst. Backgåendet ger bra motion men är svårt för alla pensionärer med rullatorer eller kryckor samt alla med händerna fulla med matvaror. När bergbanan kommer igång igen lämnas ingen information om. Men ett rykte säger att det tar fem veckor som tidigare somrar medan reparatörerna väntar på reservdelar från Japan.

   Vårt centrum SKHLM (är det Stockholms största?) sålde stadshuset ut till en engelsk skojarfirma. De drev upp hyrorna så många småföretag tvingades bort. In klev kedjorna med framför allt kläder. Det är ju bra vinstmarginaler på sånt. Men just nu töms affärerna  och utbudet blir magrare. Elaffär, järn- varuhandlare och färgaffär var det länge sen vi hade. På möten innan försäljningen så påpekade invånare lite försynt att vi behövde annat än kedjor. Det lyssnades på, någon lögn svarade de med men inget togs på allvar eller förändrades.

   Samma sak var det när bostadsbolagen hade insett att de inte hade någon ”dialog” med befolkningen utan införde något som kallades för ”dialogforum”, som var ett spel för gallerierna. De låtsades lyssna och vara demokratiska (för det hade konsulterna sagt var viktigt) och lovade på plakat att de skulle gå de boendes till mötes. Jag kände äckel över denna låtsasdemokrati som möjligen resulterade i fler  glödlampor.

   Den sista stolligheten för makthavarna är att SL nu funderar på att göra ett system på tunnelbanan där de som reser långt ska betala mer. Så de som åker in till stan från Skärholmen för att diska på restaurangerna, svabba sjukhusgolven och städa kontorstoaletterna ska betala extra mycket för tunnelbanebiljetterna. Fast de bor i samma stad och betalar samma landstingsskatt. Det svider för folk att höra när de tittar i sina tunna plånböcker.

   Det är framför allt avsaknad av någon slags demokrati som gör att folk i vår förort fylls av raseri mot det etablerade samhället, som i stort sett verkar förakta dem. Men också den eftersatta skötseln av området. Att det leder till bilbränning beror på att de mest hetsporriga ungtupparna inte längre orkar hålla inne med detta raseri. Det finns massor av ungdomar som fortfarande tror på det svenska samhället  och kämpar på och som beklagar det som händer trots att de själva är utsatta för diskriminering och svårigheter att ta sig in i samhället. Frustrationen finns hos dem med men tar inte detta våldsamma uttryck. Besvikelsen delas dessutom av de flesta som bor i Skärholmen även om de i stället gnäller över sakernas tillstånd och blir sjuka av att ständigt vara så maktlösa över sin livsstuation.

   Grabbarna som stod vid sothögarna när jag gick hem i eftermiddags sa att det bara är låtsasdemokrati i Sverige. Denna låtsaslek utövas av de flesta samhällsrepresentanter från de lägsta tjänstemännen till de högsta politikerna och späds på med förakt och diskriminering av ”småfolket”. Kan inte ”de som bestämmer” börja ta folks synpunkter på allvar kan tillståndet till slut eskalera till revolutionära handlingar. Då bränns inte längre bilar i den egna förorten utan det blir villorna i Mälarhöjden (lyxförort strax bredvid) som står på tur.

Tidigare publicerad som gästblogg hos Cornucopia. cornubot.se