Inlägg märkta ‘släktträff’

En kille som heter Marcus hade läst böckerna om Lasse-Maja, som hade en klubb som hette Lasse-Majas Detektivbyrå. Han tyckte det verkade kul med en klubb där man kunde skriva protokoll, ha sammanträden och planera fester, så han föreslog att vi skulle starta en.

Sagt och gjort. Vi hade styrelsesammanträde där vi bildade föreningen Tomatklubben och förde protokoll. Vi tvångsanslöt släkten och några fick viktiga poster. Ola  blev kassör och vi själva blev ordförande respektive vice. Årsavgiften fastställdes till 20 kronor om året. Vi planerade att hålla en  tomatfest.

Alla i familjen fick tomatplantor som hade odlats i ett fönster på Ekholmsvägen. Plantorna som Marcus tog hem fick vara fosterbarn hos bekanta medan de var på semester i Italien. Omöjligt att ta med tomatplantor på flyget. En del plantor såldes på en loppis.  Tomatplantorna som var kvar i Skärholmen växte sig kämpahöga på balkongen .

Tomatplanorna på balkongen

Tomatplantorna på balkongen

Tomaterna blev så småningom röda och avnjöts som pålägg på smörgåsar och i sallader. Tyvärr fick vi ställa in den planerade Tomatfesten det året på grund av sjukdom.  Men i år har vi tagit nya tag. Frösådden gjord sedan länge.  I mars var det dags att plantera om från liten till stor kruka så tomatskotten fick utrymme att växa.

Här ser ni hur Marcus är i full färd med omplanteringen i baljor jag tiggt nere i pizzerian på Torget och borrat hål i botten på.

Marcus omplanterar de små tomatskotten i stora majonäsbaljor.

Marcus omplanterar de små tomatskotten i stora majonäsbaljor.

Sedan fortsatte tomaterna att växa sig höga på  balkongen. Det var en kall juni och då fick nog plantorna en chock. För det är först sent i augusti som det blev dags att skicka ut kallelse till festen som skulle gå av stapeln den 29 augusti klockan 15. När medlemmarna anlände delades nedanstående förslag till tomatlekar ut:

TOMATLEKAR

Sen bar det av till Ekholmsparken där vi började med att både stora och små hoppade säck, Jag sade klara, färdiga, gå. Vem som vann var lite oklart. Sedan sprang alla med tomatsked i munnen samt lekte Hela havet stormar runt bänken som  omgav ett träd. Så många bilder på tävlandet har jag inte då alla var så upptagna med att tävla. Så några av barnen var vänliga och poserade för att försöka återskapa upplevelsen att ta sig fram med benen i en säck.

Här hoppar Marcus och Tilda säck.

Här hoppar Marcus och Tilda säck.

Men vi var många vuxna där också

Här syns Marianne, Katarina och Ella. August skymtar med sitt blåda hår.

Här syns Marianne, Katarina och Ella. August skymtar där bak med sitt blåa hår. Ola och Lasse är upptagna med annat

Efteråt begav vi oss hemåt för fortsättningen. Marcus instruerade hur man gjorde ”Tomatgömman”. Den som hittade flest vann. Fast alla vann då de kämpat väl och fick medalj runt halsen. Sen vidtog hamburgerfest med glass. Alla hade spetsiga hattar på huvudet. Vi hurrade för Tomatfesten och bestämde att det skulle bli en tradition.

Med mina egna tomater har det gått sämre för i år på grund av att juni var så kall. Först nu i september börjar tomaterna bli röda på balkongen. Varje morgon plockar jag en att ha på lilla mackan. Men det blir många gröna som inte kommer att nå det stadiet i år. Men det är samma över hela stan säger vänner och bekanta. Kanske kan man stänga till inglasningen när höstvindarna börjar vina så de får mogna i lite mer skyddad miljö.

Om ni tittar noga så syns en liten röd tomat bland alla blad och gröna frukter.

Om ni tittar noga så syns en liten röd tomat bland alla blad och gröna frukter.

Annonser

Jag läste en artikel i lokaltidningen om att man måste ta egna initiativ för att förändra något. Men hur ska man göra det om man är omgiven av människor som alltid stoppar iniativ för att demonstrera sin makt?

Vi är ett antal hyresgäster som bor i ett allmännyttigt bolag i Skärholmen. Utanför huset har vi en stor gräsmatta med skuggiga träd och en grillplats  som ligger i gassigt söderläge och därför bara används på kvällarna när solen har gått ner.

Sommaren 2010 var besvärlig för oss som var kvar i stan. Vi fick ingen svalka i lägenheterna utan drog ut stolar under träden eller lade oss helt enkelt där på gräsmattan och flämtade.

Jag tänkte visa mig handlingskraftig och tog kontakt med värden och undrade om vi kunde få lite trädgårdsmöbler under våra träd. Om de inte hade pengar kunde vi betala dem själva bara de fick stå kvar. Bolaget lovade att själva stå för fiolerna och möblemanget levererades fast långt efter värmeböljan var över. De har väl långa leveranstider på sina leverantörer, antar jag.

Tyvärr fungerade inte platsen så bra som tänkt för de tunga sofforna drogs hit och dit. Det var ungar som skulle spela fotboll och hade det som mål. Eller någon släktträff som behövde mer möbler vid grillplatsen. En soffa flyttades till och med till en annan gård.

Så jag tog kontakt med bolaget igen. Bad dem fixa fastgjutning av sofforna på marken så de kunde stå kvar i skuggan. Det lovade någon tjänsteman att fixa. Inget hände. Ringde igen. De lovade fixa. Inget hände. Inga svar på mail. Det blev ingen dialog. Kände mig till slut på gränsen till haverist och förstod att det var bolagets aggressionshämmade sätt att säga nej till sina ”kunder”.

Vi hade själva kunnat skaffa någon som fixerade sofforna i marken, men det hade varit egenmäktigt förfarande på annans mark och därför inget man ger sig på som hyresgäst.

Summa summarum. Så här tror jag många initiativ slutar. I stel byråkrati alternativt förakt mot de hyresgäster man har. När nästa värmebölja kommer får vi köpa luftkonditioneringsapparater, men så mycket trevligare vi skulle ha haft på gården tillsammans i hettan.

Tidigare publicerad i Södra Sidan