Till Louie!
Det var en vanlig kväll. Ljusen glittrade över Kungens Kurva och jag stängde av datorn. Tittade på klockan. Den var halv nio och för tidigt att gå och lägga sig. Då skulle jag bara sömnlös vrida mig och få gå upp och läsa färdigt boken om Stieg Larsson, som jag fick i julklapp. Undrade när din mamma skulle in på BB. Hon hade gått flera dar över tiden. Jag hade lovat att passa din bror då. Vi utgick från att det skulle hända klockan tre på natten och jag såg alltid till att ha mobilen i närheten.
Då ringde telefonen. Det var din pappa. Tänkte han ville snacka bort en stund för det var precis vad jag ville göra. Men han berättade att det kommit blödningar. Fast bara lite så förlossningen var nog inte på gång ännu. Sa han. Men om jag kom över kunde vi ha en trevlig kväll tillsammans.
Jag tog det ändå på allvar. Hade bara städkläder på mig men bytte inte utan drog på en kappa och en mössa på huvudet. Tog bergbanan ner till tunnelbanan och åkte iväg till Telefonplan. Slog mig ner i soffan hos dina föräldrar.
Frågade hur det var med värkarna. ”Lite magknip”, sa din mamma. Så vi drack te och jag babblade på om allt möjligt och vi var bara tillsammans som vanligt. Fred låg och sov. Helt plötsligt märkte jag att din mamma inte svarade längre utan gått och tagit ett bad. Efteråt tog det det fart. De ringde BB på Södersjukhuset och fick rådet att vänta tills det blev tydligare värkar. Din pappa fanns vid hennes sida och masserade samt hämtade det hon ville ha.
Jag satte mig och tittade på konståkning, försökte lösa Metros korsord och bredde en skinkmacka. Din mamma satte på sig nån mojäng med elektriska impulser som lindrade smärta och din pappa värmde en tygrulle i mikron. Hon sa att det kändes skönt mot den jättestora magen, som välvde sig i soffan. Efter ett tag var hennes koncentration och inåtvändhet total. Jag tänkte på att visserligen har jag fått fyra barn, men aldrig sett någon utifrån som är på väg att föda. Det kändes annorlunda.
De ringde sjukhuset igen. Där ville man att de skulle vänta ett tag till. (Idag vet vi att om de följt rådet hade förlossningen kanske skett hemma eller i taxin). Som tur var så ljög de lite om värkarna och fick löfte att komma in direkt. Vid tolvtiden beställde de en taxi. Problemet var bara hur din mamma skulle ta sig ner till taxin. Men din pappa fick upp henne på benen och hon stack iväg som en pil. Efteråt kom din pappa med tusen väskor och jag som dörröppnare. Snart satt hon i taxin. Ögonen var glasartade och hon tittade rakt fram med totalt fokus på värkarna, där hon satt i baksätet.
Sen var jag ensam kvar med en sovande Fred. Kunde inte somna utan tittade på Sex & the City, ett program som var populärt på 90-talet och sen dess gått i evig repris. Såg två avsnitt.
Somnade lite grunt och väcktes när ett sms plingade till i min mobil. ”Ni kan ringa när ni vaknar. Allt toppen”, skrev din pappa klockan 05:55. jag blev lite förvirrad och skrev till svar ”Är allt över nu?”. Det hade ju inte gått så många timmar. Svaret kom 06:01 ”Vi är på rummet nu. Louie föddes 01:54”, Jag svarade och skrev ”Det gick fort. Grattis. ringer när Fred vaknat”. Jag blev så upphetsad sen. Ville ringa nån. Ville väcka Fred. Ville skrika ut att nu har ett nytt liv startat som kanske varar i hundra år. Men i verkligheten gick jag och la mig igen.
Vaknade någon timme senare av att Fred var i vardagsrummet för att hämta sin bok om dinosaurer och sin favoritdinosaur. ”Du har blivit storebror i natt”, sa jag. Fred blev jätteglad och vi ringde mamma och pappa och fick höra vad som hänt. Sen läste vi om dinosaurer ihop innan det var dags att åka till sjukhuset och träffa dig för första gången.
Farmor
Fred med Louie på BB
Louie på BB
Krönikor från Skärholmen 