Före jul fick jag ett flygblad från Stockholmshem, som kallade till träff där man ville ha  synpunkter från Höjdens boenden. Det gällde hur det kan bli snyggare på platån där bergbanan slutar. Jag gick dit och där fanns varmt kaffe, pepparkakor och mycket folk. Många hemvändare stannade och pratade med personalen som ställt upp denna mörka eftermiddag när kylan bet i kinderna.

Låt mig presentera de från Stockholmshem, som var på plats:

Där fanns Sami Haakana, som är områdestekniker och började på lokalkontoret den 1 november.

Här plitar Sami Haakana, vår områdestekniker på ett papper

Också Karolina Löfstedt är fångad i skrivande stund. Förutom att bära en färgglad mössa är hon verksamhetsutvecklare.

Vår verksamhetsutvecklare Karoline Löfstedt bredvid våra förslag till förändringar

Sist men inte minst  områdeschefen Michael Bergman, som jag har träffat förut när vi kämpade med råttfrågan samt felaktigheter med debiteringen av porttelefoner. Men allting ordnade sig när han tagit tag i saken. 

Områdeschefen med anställd vid bergbanan2

Här är Michael  Bergman, sekonderad av Rana Kasto, som är projektledare för strategisk utveckling

När det vällde ut folk ur bergbanan (jo bergbanan gick  fortfarande) var ett bord utställt, där det låg foton på området runt bergbanans utgång. Där kunde man som hyresgäst  skriva och rita ner sina  drömmar om hur man ville att det skulle se ut när man kommer hem från en stressig arbetsdag till idyllen på berget. 

Många som kom var blyga och vågade inte fantisera om blommor och statyer men några tog hem papper för att först fundera över saken. Alla var positivt överraskade att deras synpunkter var efterfrågade. Jag  själv fantiserade hej vilt och föreslog både blomsterbyttor och en ny skulptur i  stället för den mystiska sten, som just nu står på platsen.

På fotot här nedan poserar Sari Korjus bredvid den nyss omtalade skulpturen som jag inte gillar. Den saknar både lämpliga proportioner och tillräcklig höjd. Och vad ska den symbolisera? Att man skurit i berget för banan kanske? Varför inte fråga eleverna på Konstfack om de kan föreslå något bättre?

Den nya förvaltaren2

Sari Korjus, som var initiativtagare till träffen är  vår nya förvaltare. Här lutar  hon sig mot stenskulpturen.

Det kom hela tiden nya hissresenärer strömmande till kaffebordet. Att få träffa Stockholmshem på det här sättet uppskattades mycket. Vi fick  ansikten på folk som vi annars mest klagar inför och det kändes fint att de ville veta vad vi tyckte. Förhoppningsvis kan detta vara starten på en framtida dialog mellan oss boende och de som sköter våra bostäder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag blev fotograferad av Södra Sidan i fjol i samband med Råttfrågan lärde jag känna deras reporter Rasmus Panagiotis Columbus, som tog lite foton medan jag poserade bland buskarna. Det visade sig att han bodde i porten bredvid min. Tyckte det därför skulle vara intressant att få med honom i bloggens serie ”Lär känna din granne” och till min lycka tackade han ja. Vi genomför intervjun i min lägenhet, som har samma planlösning som den han bor i.

rasmus

Här sitter Rasmus Panagiotis Columbus och  blir för en gångs skull själv intervjuad i stället för att intervjua andra.

ÄR EN KORSNING MELLAN GREK OCH SVENSK

Rasmus är 29 år och född på Rhodos. Hans mamma är svenska och pappan grek. De träffades när mamman var på semester i Grekland. Förutom honom fick de två barn till – hans bror och syster. Familjen bodde i en by utanför centrala Rhodos. Där hade de bergen i bakgrunden och på tomten stod olivträd, som gav 20 liter olivolja varje år för familjens behov. I övrigt fanns getter och lite odlingar.

När han var 15 år separerade föräldrarna och Rasmus följde med mamman till Sverige, vilket även om det var tufft också på ett sätt kändes spännande

  -Det som drog var att få åka skateboard i riktiga skateparker och gå på spelningar med punkband. Saker som jag gillade, men inte fanns på Rhodos. Eftersom jag mest varit här på sommarlov tidigare hade jag nog en romantiserad bild av Sverige – att allt var roligt här.

Det finns vissa skillnader mellan hans två hemländer

   -I Grekland är det jobbigt att ordna det minsta papper. När jag  skulle söka frisedel från grekisk militärtjänst fick jag springa hit och dit för att få fram alla handlingar. Vartenda papper skulle ha en stämpel och en underskrift. I Sverige fungerar sånt mycket smidigare. Men å andra sidan kan  svenskar vara kyligare än greker och är inte så lätta att få kontakt med alla gånger. Allt har sin fram- och baksida.

TESTADE SIG FRAM TILL SITT YRKESVAL

Han fortsatte sin skolgång i Sverige och läste på naturvetenskaplig linje, vilket gick bra då han hade en solid grund med sig från Rhodos. Efter studenten var han villrådig över sitt yrkesval och läste japanska och nordostasiatisk kultur i ett år.

   -Då jag alltid gillat att teckna valde jag sen produktdesign. Fast jag hoppade av efter ett år då jag kände att det inte var min grej. I stället började jag en treårig högskoleutbildning till grafisk designer, vilket kändes mer rätt

Därefter hamnade han i arbetslöshet och tog de jobb som gick att få.

   -Försökte frilansa som grafiker, vilket inte gick något vidare. Jag hade inga kontakter i den världen och var egentligen inte särskilt intresserad av att jobba med reklam. Det blev mest att hjälpa kompisar att göra affischer och skivomslag.

En tid jobbade han med telefonsupport på ett telefonbolag medan han funderade och längtade efter ett mer givande jobb. Då fick han syn på en ettårig kurs som  hette ”Journalistik för akademiker” och gick på Södertörns Högskola.

   -Jag kände att det kunde vara rätt och komplettera min kunskap som grafiker. Jag gjorde min praktik på tidningen Dagens arbete och fick efter kursen ett vikariat på  Folkbladet i Norrköping.

   -Sen var jag arbetslös ett tag. Var lärarvikarie i Nyköping. Fick jobb på studenttidningen Gaudeamus i ett år. Där gjorde jag allt. Var reporter, fotograf, redigerare och webbredaktör. Sen följde en sommar på NTM-koncernen som hade central redigering för alla sina tidningar. Till slut hamnade jag på Södra sidan, som reporter, där jag jobbar nu. Jag trivs väldigt bra med att göra lokaljournalistik just i Skärholmen.

   -Det känns extra intressant eftersom jag samtidigt bor i området. Tycker att Skärholmen är underbevakat och sällan nämns något om de många fantastiska initiativ som faktiskt sker här. Som ett exempel har det aldrig berättats i större media att Skärholmsungdomar själva tagit initiativ till en fotbollsturnering vars syfte är att stärka relationen mellan ungdomarna och resten av vuxenvärlden.

Har du hunnit med det andra livet då?

   -Jo visst, jag försöker. På fredagar drar jag ibland ner till Västerholmsstråket och åker skateboard efter jobbet. Barnen som brukar leka i parken blir alltid glada när det kommer någon och åker. De ber mig ofta göra trick och vill testa min bräda.

   -Jag läser just nu en kurs i arabiska därför att det är roligt att lära nya språk. Sen behövs det också i det här området. Annars blir vissa personers röster aldrig hörda. Förhoppningsvis kan vi mötas halvvägs – en med dålig arabiska och en annan med dålig svenska.

 Rasmus berättar att han så smått börjat spela i ett band.

   -Fast det är lite hemligt än så länge. Jag lyssnar mest på punk och hiphop. Några favoriter är bland andra Swordwielder, Erik Lundin och Vånna Inget.

   Han berättar att han ibland gör knivhandtag.

   -Bara för att det är skönt att jobba med händerna när man annars bara använder huvudet.

knivar-1

Det främre knivskaftet har Rasmus gjort av skateboardträ, där målningen sparats fram. Det andra skaftet är tillverkat av olika träslag, bland annat masurbjörk.

SKÄRHOLMEN ÄR EN OAS I STOCKHOLM

Rasmus har bott fyra år i Skärholmen och gillar området skarpt.

   -Tänk att bara man går runt knuten så finns ett naturreservat helt nära. Sen är det alltid liv och rörelse på torget. Jag har också en känsla av att man i Skärholmen tar hand om varandra till skillnad från innerstan, där det blir mer opersonligt och stelt.

Vi kommer att tala om problemen som också finns med fattigdom och trångboddhet. Att det saknas arbetstillfällen för många.

   -Det finns inga enkla lösningar på de problemen. Men som journalist hoppas jag såklart att det jag gör kan hjälpa till att skapa en förändring. De flesta andra medier rapporterar bara om våra områden när det har hänt något negativt, som en skjutning eller bilbrand. Det är klart att en sån bild bidrar till att skapa otrygghet, fördomar och klyftor. Jag hoppas att jag och det vi gör på Södra sidan kan bryta den bilden.

 Det är ett känt faktum att segregation numera är ett stort problem både i Stockholm i stort och Skärholmen. Forskning  visar stora skillnader i exempelvis inkomst, livslängd och hur man röstar i politiska val mellan förorter där huvudsakligen svenskar bor och ”invandrarförorter” som Skärholmen.

   -Men det finns motkrafter. För att ta ett exempel har föreningen ”Folk” kämpat för att hitta samlingslokaler för föreningar och privatpersoner och till sist lyckats få tillgång till Röda Korsets folkhögskola, där det kommer att skapas träffpunkter för oss här ute. Mötesplatser där vi kan lära känna varandra och skapa relationer är något jag tror behövs i varje fungerande lokalsamhälle. På sikt leder det till att folk mår bättre, trivs  i sina bostadsområden och gör områdena mer levande  Även om det inte kommer åt segregationen mer än marginellt – möteslokaler kommer ju knappast minska inkomstskillnaderna – kan det vara ett steg på vägen.

      -Det kommer nu att byggas 4000 nya bostäder i Skärholmen enligt planerna. Man får då verkligen hoppas att de som planerar också tänker på hur viktig det är att skapa träffpunkter där människor som flyttar hit kan ses och samverka så att en positiv utveckling kan fortsätta utvecklas.

.

 

Jag har under en stor del av mitt liv bott i innerstan. Mest på Östermalm, men också på Söder och i Gamla stan. När ungarna var små bodde vi i Gubbängen och på Östbergahöjden. Senare i Akalla när det byggdes samt i Skärholmen där jag bor nu. Så jag har en bred erfarenhet av hur det är att bo i olika typer av lokalsamhällen i Stockholm. För att sammanfatta mina positiva erfarenheter är förorten för mig bygemenskap, frisk luft och grönska medan innerstan har närheten till teatrar och bra restauranger. I  förorten träffar man alltid någon på vägen hem som man känner. I stan vimlar det av spännande aktiviteter.

Men när jag idag åker in till stan blir jag stressad av all trafik och alla människor, som springer omkring på jakt efter någonting. För att inte tala om alla bilar som förpestar luften med avgaser och brummande motorer. Där går inte att röra sig fritt för man kan lätt bli överkörd om man inte ser sig för. Kanske var det inte så förr i tiden. Eller så har jag glömt bort hur det var. Men hur som helst efter en dag innanför tullarna längtar jag tillbaka till Skärholmens lugn och pustar ut när jag är hemma vid torget med sin mer småskaliga och mänskliga aktivitet och doften från naturen som finns runt hörnet.

Ändå är det dåligt att bo i förort sägs det. Jag känner ofta av ett förakt, som underförstått uttrycker att den är sämre än innerstan, precis som människorna som bor där. Ibland kan jag iaktta hur denna ”sanning” om förorten har ätit sig in i mig själv. Det märkte jag exempelvis nyligen när jag av en händelse träffade bekanta från längesedan. Drog mig för att berätta var jag bodde. Tänkte att de då skulle tro att det gått utför med mig så medlidandet skulle skymta i deras ögon. Därför sa jag att det var  så intressant att bo där. Men det var nog en slags ursäkt. Det var tydligt att förortshatet borrat sig in i mina innersta skrymslen. Fast jag låter det inte ta över utan trivs verkligen bra där jag bor.

Varför är det sån skillnad?

För att försöka förstå varför detta hat finns gick jag till biblioteket nere i Centrum och strövade mellan hyllorna på jakt efter en bok ämnet. Hittade då Per Wirténs bok ”Kriget mot förorten” och började läsa allt mer intresserad.

                                   

Per Wirténs bok Kriget mot förortenPer Wirténs bok ”Kriget mot förorten”.

 

Per Wirtén beskriver i sin bok hur han tar en lång promenad genom de södra förorterna och startar i Skärholmen. Han börjar sin grundliga analys av  förortsföraktet med Romarriket där ordet ”surburbien” (förort) användes i nedsättande syfte. Utanför Roms stadsmurar bodde nämligen de fattiga som inte fick bo innanför stadsmuren. Där fanns också alla stans smutsiga och illaluktande verksamheter placerade mellan infartslederna. Så även begravningsplatserna, som stadsborna ville slippa se. Denna tidiga förort var helt enkelt en plats där både invånarna och vissa verksamheter var uteslutna från centrum och därför i underläge. Men i Rom fanns också en annan slags tidig förortsbebyggelse nämligen de rika aristokraternas lantgårdar på kullarna runt staden där de drog sig undan sopbergen och sjukdomarna hos sina grannar. Kan det ha  varit en föregångare till vår tids exklusiva villaförorter?

Kanske började förortens dåliga rykte redan här. Det har sedan alltid funnits exempelvis som ett kränkande tillmäle i England på 1700-talet och Paris förorter efter andra världskriget.

Stadsmässighet

Från sin utsiktspunkt i Kungens kurva och Skärholmen konstaterar Per Wirtén att Stockholm har växt genom att sprida ut sig. Idag åker människor från innerstan till periferin för att handla. Men tar sig sedan snabbt tillbaka till sina boställen innanför tullarna.

Han beskriver hur uppfattningen om staden är begränsad och fördomsfull. I den allmänna uppfattningen är exempelvis Stureplan stadsmässig medan förorterna påstås lida brist på äkta liv och energi. När man tänker på Skärholmens torg blir sättet att resonera absurt. Finns det någon annan plats i Stockholm där ett torg är mer fyllt med liv och energi? Överallt människor som samtalar eller bara umgås. Kön till grönsaksstånden är purjolökslånga och någon sätter soundtracket över det hela genom att spela arabisk musik i en hörna. Man kan ibland fråga sig om man befinner sig i Kairo eller Istanbul och inte i en ”trist förort”.

Wirtén menar att denna föreställning om stadsmässighet vidmakthålls på grund av Centrums behov att visa makt. Någon måste vara sämre för att något annat ska vara bra. Jag skulle vilja tillägga att en mänsklig strävan efter status också spelar in.  Kanske vill man rättfärdiga de astronomiska summor som en lägenhet numera kostar innanför ”stadsmuren” jämfört med förortens mer humana priser. Man måste ju ha gjort en bra affär. Sen tillkommer förstås det faktum att människor för det mesta vill bo med sina likar eller de grupper man önskar tillhöra.

Varför är det så? Varför är vi inte nöjda med vad vi har och ägnar vår energi åt att leva där vi hamnat i stället för att alltid sträva vidare. Uppåt och framåt mot något ogripbart mål. Varför alltid denna önskan att komma närmare det som uppfattas som finare och bättre även om det i realiteten inte är så? Är det sådana som de moderna ”framstegen” gjort oss. Eller har det alltid varit så?

Sen undrar jag vad det här föraktet mot förorten gör med platserna och människorna? Att de föraktas är en känsla som folk här ute upplever. De får ideligen bevis för att de är satta på undantag och inte så viktiga trots att de betalar höga hyror för att bo. Några aktuella exempel: Just nu lägger Stockholms stad ner sin samhällsservice här ute. Försäkringskassa, Skattekontor och Pensionsmyndighet lades ner 2010 i Skärholmen och flyttade till det närbelägna Botkyrka. Nu ska det också läggas ner och folk får åka långa vägar om de behöver samhällsservice. På grund av ombildningen av  hyreshus till bostadsrätter  har ny tvättstuga byggts, som förlagts långt borta i ett otillgängligt hörn dit man förväntas dra tvättbergen via en stupande trappa. 

Föraktet skapar i värsta fall ett självhat som gör att människor ser sig som sämre och chanslösa inför att försöka förbättra sin situation. Ingen protesterar mot försämringar därför man upplever att ingen lyssnar. I stället skapas känslor av apati och besvikelse, som leder till fruktlöst gnällande. Det hat som bubblar under ytan  kan på sikt bli ett farligt tillstånd, som i värsta fall kan explodera i våld.